Ledarens lilla handbok

Ledarens lilla handbok är en enkel idé. Inget annat. En idé utan anspråk och löften. Den är inte vetenskaplig, den är intuitiv. Den ger inga svar, den ger perspektiv. Den får sin effekt genom ditt sätt att läsa den.

Du har svaren.

Du är ledaren.

Ledarens lilla handbok

Del 1

Resan till att bli en bra ledare börjar där alla andra resor börjar. Där du är just nu. Du kan inte ge mer än du har. Du kan inte nå längre än dina armar räcker. Du kan inte insupa fler intryck än räckvidden av dina sinnen tillåter. Du är din främsta och viktigaste resurs.

Del 2

Välkomna dig själv. Du är perfekt som du är, även när du inte räcker till. Om det fanns en människa som räckte till skulle alla andra vara överflödiga. Det hör till själva definitionen av en människa att inte räcka till. Det är därför vi har förmågan att sträcka ut vår hand efter hjälp från andra.

Del 3

Andas och behåll lugnet. Vissa saker är helt enkelt bortom din förmåga att förändra eller påverka. Var som en fyr. En fyr står stilla men stadigt och lyser upp omgivningen åt andra. Den är passiv vilket gör att man alltid kan lita på den. En fyr sviker inte.

Del 4

Skydda ditt immunförsvar. Håll din kropp frisk genom träning, sund kost och återhämtning. Goda vanor håller dig frisk, stark och pigg. Tänk goda tankar. Runt om dig finns det många trender och idéer. Välj de hållbara och ekologiska, du är själv en del av din miljö.

Del 5

Ta ett steg tillbaka. På lite avstånd är det lättare att se helheten. Du får perspektiv på vad som måste göras, om nu något måste göras. Ofta är processen perfekt som den är. Gör inga onödiga insatser. Spara din energi. När det behövs, handla med full effekt.

Del 6

Skapa mening. Lycka och framgång är inte synonymt med vinster och medaljer. Mening och sammanhang betyder mer i längden och ger vinster och medaljer ett ökat värde. Finn din mening och håll dig till den.

Del 7

Reflektera och upprepa. Läs del 1,2, 3, 4, 5, 6 och 7 en gång till.

 

Nästa vecka följer fler delar av Ledarens lilla handbok

                                                                                                           Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

Mörker och ljus i luciatider

Det är adventstid, julstämning och Lucia. Det är en tid då mörkret sluter sig kring oss. Det är en tid då vi tänder ljus. Ljus som får oss att se vad som faktiskt finns i mörkret. Det är möjligheternas tid. De två motpolerna, mörker och ljus, förenas och väcker …DEBATT!

Det började det med pepparkaksgubbarna. Någon vill ta bort dem, andra ville ha dem kvar. Sedan var det visst någon som ville ställa in hela luciatåget, och många blev arga. Om allt detta vävs årligen långa trådar på sociala media.

Det är aningen spännande, inte sant? Någon får en idé och sedan är viskleken igång. Viskleken som egentligen är en rolig lek för barn. En lek där ett ord eller meningar riskerar att förvrängas med budbäraren.

Men när viskleken tar vid i samhället, när människor startar tolkningskrig och ensidigt sprider information, sann som falsk, då börjar det bli otäckt. Verkligheten är nämligen sällan svart eller vit. Den tidigaste dokumentationen av luciafirande i Sverige berättar om en dräng med ljus i håret. Lucia var en man! Därefter har traditionen, likt alla andra traditioner, förändrats. Inget konstigt med det.

Även idrotten förändras. För hundra år sedan fanns den till för män som skulle bli goda medborgare. I det ingick att vara atletisk och kunna försvara riket. Exempelvis ridning och gymnastik var totalt mansdominerade. Idag ser vi det omvända, ridning och gymnastik är tjejernas arena.

Jag har hört folk säga att dessa två idrotter, tack vare sin tjejdominans, gör idrotten mer jämställd. Men är det så enkelt? Bland annat existerar en normproblematik kring prestation och utseende. Miljön inom vissa klubbar kan vara direkt destruktiv. Vidare händer att manliga tränare ges gudastatus bland unga tjejer i beroendeposition vilket inte alltid är särskilt gynnsamt. Men inget är ensidigt.

Dessa idrotter bygger även starka, självständiga kvinnor som blir inflytelserika i näringslivet och i samhället. De får fram idrottare i världsklass. De ger tusentals tjejer en meningsfull fritid, gemenskap och identitet och är därmed ytterst värdefulla för jämställdheten, i det avseendet.

Det handlar såklart inte om idrotterna i sig. Det är en fråga om ledarskap. Om detta vittnar den skiftande kulturen mellan föreningarna eller till och med grupperingarna inom föreningarna.

På motsvarande sätt kan ju exempelvis ishockeyn vara det mest värdefulla i livet för många pojkar men ibland genomsyras av en rent ut sagt vulgär matchokultur.
Vi kan inte fortsätta generalisera och hävda det ena eller det andra. Det fördummar. Och dumhet är farligt.

Vår folkkära Lucia förändras med tiden. Det gör även idrotten. Det är en naturlag. Inget att frukta eller häpnas över. Därmed kan vi andas ut och i stillhet tända ett ljus för upplysning. Låt dumheten, det enkelspåriga, konfliktfyllda och livrädda få kliva fram ur mörkret, tröstas och förändras. Låt viskleken förbli en lek för barn, och en lärdom för oss.

Nu tar bloggen julledigt och önskar alla en trevlig återhämtning – oavsett vad och hur ni firar.

Love, Sörmlandsidrotten

Redan de gamla grekerna…

De flesta av oss har hört talas om Sokrates. En av ”de gamla grekerna”, det vill säga en av de som bär ansvaret för hur vi ser på världen, på kunskap och på människan än idag. Ett av hans viktigaste arv är den Sokratiska modellen för samtal. Den bygger på frågor, vidare frågor, och ytterligare frågor. Genom dess dialogform tar vi oss filosofiskt vidare mot högre insikter och ökad kompetens.

Det är egentligen inte främmande för någon av oss. Historiskt sett har vi i alla tider och kulturer byggt vår förståelse av oss själva och verkligheten genom samtal och reflektion. En annan av ”de gamla grekerna”, Aristoteles, förkunnade att det var just språket som definierade oss, gjorde oss till människor och särskilde oss från djuren.

Språket är vår källa till identitet och känsla av sammanhang. Vår upplevelse av mening. Vi inspirerar varandra genom språket, söker sanningen tillsammans och för vidare erfarenheter. Samtalet, för att inte säga, det goda samtalet, är vårt yttersta verktyg. Det som förvandlar fantasi till verklighet. Tanke blir ord, ord blir handling.

Vi kallar det folkbildning. Och inom idrotten är folkbildningen starkt förankrad, rent ut sagt oskiljaktig. Det är genom folkbildningen med anor från Sokrates tid, som vi välkomnar varandra, implementerar värdegrunder, skapar samverkan och integration samt leder våra barn genom tonåren och in till vuxenlivet. Det är folkbildning som håller samman styrelser och medlemmar, bygger samförstånd mellan tränare såväl i föreningen som över klubbgränsen. Folket är vi, bildningen är vårt kit. Vår själ, om man så vill.

Vi har en historia inom det svenska föreningslivet som är starkt förknippad med folkbildning. Även idrotten har länge fått bidrag från Staten för vår bildnings- och utbildningsverksamhet. Och vare sig föreningens medlemmar är medvetna om det eller inte, så genomför de verksamhet som är just folkbildning. Bidragsberättigad folkbildning. Gör man sig bara beredd att redovisa alla de samtal, träffar, möten där vi samlas för att samtala och lära av varandra, skapar man genast ett mervärde för sin klubb, sin sport och för hela den svenska idrotten.

Med den insikten, det vill säga att min egen utveckling ger ekonomiskt eko i hela idrotten, kanske bördan känns något lättare när det kommer till den administrativa delen. Vet jag att jag är en liten men väsentlig del av ett betydligt större sammanhang, där mina handlingar får betydelse även för andra, men också för mig själv, kanske jag rent av inspireras av att redovisa min förenings folkbildningsverksamhet.

Dessutom, med statistik, grafer och siffror över min förenings mervärde har jag synliga och attraktiva argument för såväl min egna medlemmar, kommunen, sponsorer och andra samverkansparter, som får just min förening att sticka ut.

Frågan lyder inte: varför ska jag redovisa folkbildningsverksamheten? Den lyder: Varför skulle jag inte?

 

Love, Sörmlandsidrotten

Glimtar av en barndom

Vad är det som blir mindre och mindre utan att krympa?

Barndomen. Eller rättare sagt, minnet av barndomen, även om själva barndomen förblir precis vad den var. Jag inbillar mig ibland att jag minns en hel del, men jag vet också att livet vi lever och berättelser vi hör präglar hur vi minns saker. Hjärnan anpassar sig, fogar in minnena så att de passar den världsuppfattning och bild av oss själva vi har just nu.

Men så har vi också minnen vi aldrig tvivlat på. Minnen från upplevelser som lämnat djupa spår och format oss som människor. På gott och ont. Jag har av någon anledning tänkt återkommande på två sådana, tydliga barndomsminnen den senaste tiden.

Det första är från dagis. Två av mina kompisar stod och bankade ganska hårt på ett fönster för att retas med någon utanför. Jag stod bredvid dem. En av fröknarna kom in i rummet och började skälla på oss alla tre. – Jag slog inte på fönstret, sa jag uppriktigt till henne. Men då lutade hon sig över mig så att hon kom riktigt nära med ansiktet och borrade in sin blick i min. – Ljug mig inte rakt upp i ansiktet, skrek hon, jag vet ju vad jag såg.

Där stod jag, fem år gammal, och undrade vad som egentligen pågick. Jag blev inte rädd. Jag bara bestämde för att det inte gick lita på folk, inte gick att lita på vuxna. Under resten av min uppväxt var jag ständigt kritiskt inställd till såväl lärare som rektorer och till och med poliser. Min grundinställning var att de hade mycket att bevisa när det kom till ödmjukhet, omtanke och kompetens. Inte många lyckades, tyvärr.

Det andra minnet är från en fotbollsskola jag deltog på under fyra dagar när hag var åtta. Själva minnet jag har är från avslutningsmatchen. En sån där klassisk match där de äldre spelade mot de yngre men där vi, de yngre, hade tränarna på vårt lag. Alla såg fram emot matchen. Alla utom jag.

Jag ställde mig helt enkelt i solklar offsideposition vid motståndarmålet och väntade. Jag visste att jag så småningom skulle få en passning om jag bara stod där. Jag visste också att jag skulle missa bollen när den väl kom. Och jag visste att jag inte skulle få någon mer passning efter det. Och precis så blev det.

Jag funderar ibland på om tränarna hade kunnat göra något för att väcka mitt intresse och bättra på mitt självförtroende under de där fyra dagarna. Men de tycktes inte bekymra sig nämnvärt. Och inte jag heller för den delen. Jag bestämde mig där och då för att jag inte passade som fotbollsspelare, men jag slutade aldrig att spela fotboll. Kväll efter kväll spelade jag med mina kompisar på grusplanen vid skolan där jag bodde. Vi spelade tills mörkret satte stopp. Några av oss med, andra att helt utan talang. Vad var det som drev oss? Vad fanns det i vårt sammanhang som inte föreningen erbjöd?

Jag vet inte egentligen varför jag skrev om det här. Kanske var det för att påminna mig själv om vad mina egna minnen faktiskt kan lära mig om barn. Kanske är det en text om tillit och relationer. Kanske är det en text om ledarskap. Jag låter helt enkelt dig bestämma…

 

Love, Sörmlandsidrotten

Det tuffaste mötet någonsin

Startar måndagen på Bosön med ett seminarium om ledarskap. Den första delen handlar om värdeord. Vi får en lång lista med exempel på ord i alfabetisk ordning, från Acceptans till Överraskning. Vi ska nu ringa in tre till fem ord var och sedan i grupp diskutera oss fram till några få gemensamma, styrande ledord som definierar vår värdegrund.

Den här typen av process känner du igen. Det är en vanligt förekommande modell som ska leda till att vi får en gemensam bild av den kultur vi vill ha. Den utvecklingsmiljö som våra aktiva ska utvecklas i. Vi tar fram några styrande begrepp som ska prägla styrelsens jobb och tränarskapet samt implementeras hos medlemmar, föräldrar och funktionärer.

Fördelar med metoden: Stimulerade diskussioner, tid för reflektion, inspirerande tankar och hoppfullhet inför kommande utmaningar i verksamheten.

Problem med metoden: Orden är ofta självklara och abstrakta vilket gör dem svåra att applicera verkligheten när den väl knackar på. Och det gör den förr eller senare.

Givetvis är vi överens om att exempelvis Glädje, Respekt och Trygghet är bra ord för vår verksamhet. Men i slutänden, när diskussionen är över och orden står snyggt skrivna i våra dokument, styrs vi ändå av krafter som går betydligt djupare. Vi är sociala varelser med rädslor, behov, begär och önskningar. Vi är sökande själar i en väv av intentioner. Till viss del medvetna, men oftast omedvetna. Många av våra handlingar är reaktioner vi egentligen inte har kontroll över, trots att vi tror att vi väljer fritt.

Djupt inom oss finns drivkrafter vi kanske inte riktigt erkänner för oss själva: oro för vad andra ska tycka. Rädsla för att göra bort mig eller misslyckas. Skräck inför att bli utfryst. Längtan efter bekräftelse. Önskan att bli omtyckt. Ingen av dem går att jämföra med exempelvis hunger; Nu är jag hungrig, jag tar en macka. Nej, det går djupare och handlar om självkänsla. Därför är den inre strålkastaren vårt viktigaste verktyg. Inte ett yttre ledord.

Våga granska dig själv kritiskt och sluta med att döma andra. Försök istället alltid att förstå och byta perspektiv. Går du tillräckligt djupt inom dig kommer du tillslut att finna sidor hos dig själv som du tidigare bara såg hos andra. Vissa upptäckter kommer du att gilla, andra kommer att skrämma dig. Det viktiga är bara att du erkänner dem, först och främst för dig själv, och sedan förlåter dem. Förlåter dig själv.

Konkret: Nästa gång du vill säga något ont om någon annan. Låt bli! Fundera istället på varför du vill det. Och hur mycket du än tror att du måste säga det där dumma, det där dömande, det där hånande, låt bli! Även om du kommer på ett sätt att säga det som låter bra. Låt bli! Prata enbart om någon annan i syfte att förstå för att kunna hjälpa. För det är först när du själv förändrar hur du ser på folk, som folk förändras.

Det absolut bästa knepet för att förändra sig själv är att börja göra goda handlingar när ingen ser och sedan låta bli att berätta om dem för någon. Det kommer att skrika inom dig av begär för att folk ska veta hur bra du var. Men tillslut kommer du att lära dig att känna inre uppskattning. I samma stund förvandlas du socialt till någon med mindre lust att prata illa om andra. Och då, som genom ren magi, lever du enligt värdegrunden – oavsett vilka ord ni valt i er förening.

Är du beredd att möta dig själv? – det blir det tuffaste mötet någonsin.

Love, Sörmlandsidrotten

Det åttonde underverket?

Att spara pengar är en fråga om tålamod. Det gäller oavsett om du sparar till en drömsemester om ett par år eller om du vill ha ett gediget pensionskonto. Är du medveten och tillräckligt beslutsam kan du genom många små insättningar till slut besitta en stor förmögenhet. Än mer sant blir detta genom aktie- eller fondsparande och den så kallade ”ränta-på-ränta-effekten.” Självaste Albert Einstein ska tydligen ha kallat denna för det åttonde underverket.

Det fungerar helt enkelt så att du på ett år får viss avkastning på ditt sparande genom en viss fond eller aktie, och nästkommande år får du ränta inte bara på den insatta summan utan även på avkastningen på år ett. Så fortsätter det, likt en snöboll i rullning som bara blir större och större. Givetvis finns det risker med att spara på detta sätt, vilket gör att ökad medvetenhet om bolagen bakom fonderna ger vissa fördelar. För många kan det även vara intressant att veta vad bolagen står för, om de är miljömedvetna och humana till sin karaktär.

Du gör ditt val. Du väljer din insats. Du ger det tid. Resultatet kommer.
Vad du förhoppningsvis inte gör, är att du börjar med att försöka skapa eller påverka räntan innan du gjort din investering. I några fall kallas det för fusk eller bedrägeri – i de flesta fall är det bara dårskap.

Fenomenet är direkt överförbart på idrott. Inget resultat är givet på förhand, men med medvetenhet, rätt insatser och tålamod kommer resultaten. Det gäller oavsett om vilka typ av mål vi har med idrotten. Vill vi uppnå integration? Vill vi ta oss till ett mästerskap? Vill vi öka folkhälsan?

Det enda vi kan göra är att träna. Steg för steg. Bit för bit. Timme efter timme. Dag efter dag. I med och motgång. Aldrig ge upp. Detta kan liknas vid ett återkommande tips från erfarna investerare: sälj inte. Köp och behåll. Även när det svajar. Resultaten kommer.
Och riskerna finns ju även inom idrotten. Vi kan drabbas av skada. Vi kan tvingas att flytta. Föreningen läggs ned eller något annat händer oss eller sker i vår omgivning som vi inte kan påverka. Vi tvingas böja oss för omständigheterna. Bolaget går i konkurs.

Riskerna måste vi leva med, och med ökad medvetenhet lära oss att minimera och hantera dem om något sker. Men vad är alternativet? Visst finns det människor som föds med silversked i mun. Människor med tur, oerhörd tajming eller exceptionell talang. Men tar vi rygg på dem sliter vi snart ut oss på alla plan, emotionellt, mentalt och fysiskt.

Nej, nittionio procent av oss måste göra hela jobbet, ta alla nödvändiga steg, kämpa och sträva med stort tålamod. Men såsom ränta-med-ränta-effekten lovar en uppväxling i avkastning, talar det mesta för att du med dina envetna insatser under lång tid kommer att få resultat. Såväl de du önskat dig men också med flertalet mervärden.

Inre tillfredställelse, lugn och lycka är alla bieffekter av de val vi gör. Så är även upplevelsen av hur pass integrerad jag känner mig. För att inte tala om hur det känns att få ta på sig landslagströjan efter år av träning. Men i dessa ändar kan vi inte börja.

Formeln lyder: Insats. Tålamod. Resultat. Och även om det inte är det åttonde underverket så är det ett inre underverk för dig!

Love, Sörmlandsidrotten

 

I see you

När jag var liten såg jag filmer som Invasion från Mars och ET. Jag tänker ofta på hur filmer speglar samtidens tankar, idéer och rädslor. Rymden var kanske mer främmande förr, och kunskapen om universum inte lika tillgänglig för var och en av oss som idag, tack vare www. Ett angrepp från yttre rymden var high class science fiction.

På äldre dagar ser jag sedan Avatar och nu är det vi som är utomjordingar. Nu är det vi som attackerar från yttre rymden för att totalt demolera en annan planet i jakten på en dyrbar resurs. ”Ur led är tiden”, säger Shakespears Hamlet, och så kanske det är; samtidens hybris.

Hur som helst. Avatarerna som attackeras har ett sätt att leva och existera med varandra och naturen som är djupt harmoniskt. De hälsar på varandra med en fras som kan översättas ”Jag ser dig.” Inspirationen kan mycket väl komma från Sydafrika eller Afrika där man i vissa språk möter varandra med liknande bekräftelse. Det är vackert, och betyder mer än bara att jag ser dig fysiskt. Det finns en djupare innebörd som inbegriper att jag ser dig spirituellt, ser ditt väsen, din kärlek.

Generellt sett är hälsningen en fredshandling. Om vi alla sa ”hej” oftare och vågade möta varandras blick i (håll i dig nu) ett par sekunder, skulle exempelvis det vi kallar för ”integration i samhället” gå betydligt snabbare (för var och en av oss, det är inte en fråga om var man kommer ifrån, utan om att vara en del av det samhället man bor i nu, ihop med andra.) Jag tänker mig att en vinkning och ett ”hej” en gång i tiden betydde typ ”vi kommer i fred och som vänner.” Varför inte ge det beskedet till varandra lite oftare?

I MunktellArenan i Eskilstuna, där jag just nu sitter och skriver det här, har vi den senaste tiden haft en del vandalisering och annat stök. Jag törs med hundra procent säkerhet säga att de som står för detta är tonåringar som tar sig in på arenan och hittar platser där inga vuxna ser dem. Kalla mig gärna fördomsfull! Tyvärr vågar jag också påstå att ungdomarna inne på arenan har passerat vuxna människor som inte sagt ”hej, välkomna.” En enkel fras som annars hade kunnat innebära en känsla av:

1. Någon ser mig och hälsar mig välkommen, vad trevligt!
2. Någon har sett mig, noterat mig, och därför kanske jag inte bör vandalisera..?!

Jag tror på ett par enkla lösningar som skulle göra MunktellArenan och andra platser där våra barn och ungdomar idrottar tryggare.

1. Satsa (kommuner) mer resurser på värdar, vaktmästare och annan personal som säger ”hej och välkommen” till samtliga besökare och säkerställer att de inte befinner sig där de inte syns eller ska vara.

2. Tills detta sker kan vi som är på plats ta det gemensamma ansvaret att hälsa våra gäster välkomna och visa att vi ser dem och bryr oss om dem (och vår arena.)

Ibland behövs inga vidlyftiga projekt, utvärderingar eller tjocka högar av papper med visioner och planer. Ibland behövs det att vi går tillbaka till det mänskliga och säger ”Hej” när någon besöker oss och ”Nej” när någon gör fel.

Kanske kan vi då gå från vandalisering till avatarisering?

 

Love, Sörmlandsidrotten

Imse vimse spindel

Först klättrar spindeln upp för tråden och sen blir den bortspolad av regnet. Därefter stiger solen och spindeln klättrar upp igen. Själv försöker jag leva lite på distans från spindlar men jag gillar essensen i den där barnvisan.

Man får aldrig veta vart spindeln är på väg annat än att den klättrar uppåt. Man får aldrig veta om spindeln blir arg eller ledsen när den blir bortspolad. Man får bara veta att den börjar klättra igen och att solen kommer tillbaka när det har regnat.

Det är en klar och enkel metafor för livet, fullkomlig i sin enkelhet. Meningen med det hela och känslorna är helt och hållet upp till spindeln. Förutsättningarna, däremot, är giltiga för oss allihop.

Budskapet är tydligt: Gör precis det du är ämnad för, och gör det helhjärtat. Sträva uppåt och ge inte upp på grund av motgångar.

Vår utmaning är att lita på det vi har inom oss och tro på det vi gör. Spindeln tvivlar inte, den spinner sin tråd och klättrar. Den försöker inte vara något annat. Den försöker inte flyga. Och den är perfekt just så som den är.

Jag skulle gissa att var och en av oss människor äger samma fullkomlighet som spindeln, men på något vis trasslar vi ibland in oss i vårt eget nät. Vi börjar tvivla för att tråden är tunn och känner inte dess inre styrka. Vår egen inre styrka.

Kan idrotten vara den plats där barnet får upptäcka sig själv, sina styrkor och sin glädje? Är vi ledare och tränare de där trygga förebilderna som barnet behöver? Har vi funnit vår egen mening och är vi okej med att det regnar ibland?

Jag vet inte. Men jag vet när vi är det, då skapar vi ett sammanhang som är meningsfullt och utvecklande vare sig det tävlas eller inte. Lek blir till allvar och allvar blir lek. Allt blir ett lärande.

Till sist: Det finns en utmärkt liten fingerdans kopplat till visan så att barnen som sjunger den får träna sin finmotorik. Förträffligt. Tänk bara om den dessutom hade botat spindelfobi…
Love, Sörmlandsidrotten

Youth Olympic Games – En återblick

Jag kom nyligen hem från Buenos Aires, Argentina, där jag varit på Youth Olympic Games (YOG.) Jag var där som simhoppsdomare, uttagen av det internationella simförbundet, FINA. YOG är som ett OS för ungdomar och arrangeras också vart fjärde år, mitt emellan de ”riktiga” OS. Upplägget är i stort detsamma. I år, 2018, var det tredje gången som det genomfördes.

OS är, som känt, den främsta arenan för elitidrott, med den aktuella debatten om tävling för barn och ungdom i åtanke skapar YOG en del funderingar. Jag återkommer till dem… Först och främst, hur gammal är en ungdom i detta sammanhang? I simhopp gäller att man är mellan sexton och arton år. Jag gissar att det är motsvarande i de andra idrotterna, minus något år i någon sport.

Syftet med YOG är att kopiera konceptet av ett OS för att på så vis förbereda ungdomarna på vad de kan förvänta sig om de än gång tar sig dit. Enligt Svenska olympiska kommitteen (SOK) ser man redan nu tendenser som tyder på att man har fördel av att ha deltagit på ett YOG när man väl kommer till ett OS.

Så vad är det då man kopierar? Konceptet med alla idrotter samlade för att genomföra det främsta av mästerskap. Tävlingar av hög dignitet genomförda under extraordinära omständigheter. Men jag skulle säga att det första som slår en är den totala frånvaron av glamour tillika närvaron av yttre påfrestningar. Några exempel är att atleterna bor ihop med andra atleter från samma land men från olika idrotter. De känner kanske inte varandra men måste ändå bo ihop, i enkla rum. Många gånger har de olika kvälls- och morgontider vilket kan innebära att någon kommer hem 22.30 när en annan måste vakna 04.55.

Lägg till att YOG pågår under några veckor, många har en obekväm och lång resesträcka med tillhörande tidsskillnad och därtill ska man vänja sig vid en ny typ av mat och bakterieflora. (Jag hörde av en norsk tränare som blivit dålig i magen att de flyttade honom ut ur OS-byn och till ett hotell på stan under några dagar på grund av smittorisken.)

Det är snarlikt ett OS – och trots de yttre påfrestningarna omges man av gott mod, inspirerande möten, högklassiga och spännande tävlingar, skratt och kamp. Imponerande, minst sagt, för det finns ännu fler yttre påfrestningar.

De tävlande ska vara beredda på att när som helst ställa upp på dopingkontroll och, som om de vore på en flygplats, genomgå visitationer varje gång de ska in och ut från OS-byn eller tävlingsarenan. Överallt syns beväpnad militärpolis och transporterna genomsöks av folk med bombvästar och hundar vid varje inträde till OS-byn. För mig som är från Sverige kan det tyckas överdrivet, men i det här sammanhanget sitter det ungdomar från platser i världen där bussbomber är verklighet. För dem är de här rutinerna säkert en lättnad. På en nivå är nog alla medvetna om att ett arrangemang av den här digniteten kräver dessa åtgärder. Trots att vi bara är här för att mötas, ha roligt och tävla tillsammans…

Och så till logistiken: Eftersom tävlingarna är utspridda över staden går det abonnerade bussar till de olika arenorna. Ibland ligger dessa platser långt bort från OS-byn. I en storstad som Buenos Aires visste man aldrig heller med trafiken. Samma resa kunde ta 45 minuter eller två timmar, och i många fall var bussen knökfull. Detta måste beaktas i planeringen för det finns ingen som väntar på någon som är sen.

Nästa utmaning är storpublik och massmedia, TV till exempel. Simhopparna har en kamera bara decimeter från ansiktet tävlingen igenom, vare sig de vill eller inte. Hur charmigt är det? Och hur charmigt är det om du just missat ett hopp och landat på mage från tio meter? Mitt i allt det här ska de fokusera och prestera.

Själva tävlandet är också bra träning. SOK uttryckte det som att man inte bör delta på ett YOG om man inte är redo för denna nivå och de påfrestningar som kommer med arrangemanget. Det tycker jag är självklart på alla nivåer. Däremot finns det också ett tydligt ”se och lära”-perspektiv med i bilden. Och det är kombinationen mellan tävling och lärande som gör det speciellt. YOG är ett tydligt delmål med dubbla syften. Tävla för att lära och lära för att tävla.

Så till frågan om det är rätt med ett ”OS” för ungdomar? Mitt svar, med upplevelsen färskt i minnet, är: ja!

Jag är även för VM, EM, Nordiska och nationella mästerskap för juniorer och ungdomar. Det är en viktig del av bredden inom idrotten. Det är nivåer och utmaningar som utgör den yttersta polen av den ena sidan. För mig personligen är det lika självklart som att det ska finnas möjligheter att klättra i träd och spela innebandy på skoj med sina kompisar på fritiden. Jag tror även att ungdoms- och juniormästerskap kan minska stressen att börja tävla mot seniorer alltför tidigt, givet att tränare, föräldrar och förbund förhåller sig till det hela med ett ungdomsperspektiv; med ungdomens perspektiv.

Sedan finns det alltid anledning att se över hur vi utformar och värderar dessa mästerskap. Det förekommer ledarskap som inte alls passar sig och tränare som tar ut aktiva som inte är redo. Men destruktivt ledarskap finns på alla nivåer och måste alltid motverkas. All den glädje, alla möten och sidoaktiviteter för atleterna som YOG erbjöd, stämningen och de ovärderliga upplevelserna av att möta människor från hela världen som delar passionen för idrott och är beredda att ge allt på samma sätt som du – det väger över. (Utan att för den sakens skull säga emot Björn Ericsson när han säger att ”en enda ungdom som far illa inom idrotten är en för mycket.”)

Jag upplevde och såg mer än jag kan sätta ord på. 98 procent var genuint fantastiskt och lärorikt, och då är det bara en simpel simhoppsdomares perspektiv. För de tävlande tror jag att YOG innebär ovärderliga erfarenheter för livet och, enligt hela grundidén, är en nyttig förberedelse inför framtida OS.

Till sist: Runt om alla tävlingar pågick det hela tiden aktiviteter av olika slag och en hel del roliga prova-på-idrotter för barn. Men särskilt fint var det att se publiken som väntade på att få se gymnastik. Överallt, verkligen överallt, var det flickor som hjulade, hoppade, stod på händer och gjorde konster. De lekte sina idoler de snart skulle få se på riktigt. I det stora hela innebar YOG idrott från allra första lekstadiet till de högst presterande ungdomarna i världen – Magnifikt och häftigt!

 

Love, Sörmlandsidrotten

Det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom tränar en främmande sport
denna sport är ett hopp och ett kast
Bollar och pinnar och koner och kanske en kvast
Varje lov, varje helg varje rast
Där går en flicka som samlar på märken
Hon simmat sig till
Han är som Zlatan och dribblar helt iskallt
Precis som han vill
Där går en pojke på lina och ler
Där går en flicka som önskar sig mer
Utav sin träning
Där går en flicka som alltid tar guld
När hon tävlar

Alla är barn och de övar den gåtfulla sporten

Barn är ett folk och de leker en främmande lek
Denna lek är en plan och ett stall
Där finner kanske en pojke en ny listig fint
Som han provar och känner sig ball
Där går en flicka längs gatan och hjular
Åt olika håll
Där ses ett helt lag som tränat och tränat
Med rullstol och boll
Där står två flickor med båge och pil
Där gör en pojke en volt i en stil
Han nyss har funnit
Där kör en flicka sin helt nya hoj
Som hon sladdar

Alla är barn och de övar den gåtfulla sporten

Barn är ett folk och de tränar en främmande sport
Denna sport går sjukt snabbt och är kul
Där sker de farliga brottningsmomenten ibland
Kanske får hon en ny dräkt till jul?
Där går en flicka som tränat en frispark
Hon sätter den jämt
Där går en pojke och skrattar åt ledarens
Tokiga skämt
Där blir en den viktiga cupen en lek
Någon är ledsen och känner sig vek
Och får en tröstkram
Där finns det mening som ingen av oss
Tar ifrån dem

Alla är barn och de övar den gåtfulla sporten

 

Love, Sörmlandsidrotten