Legobitar och ledarskap

När jag var liten älskade jag lego. De olika bitarnas färg och form gjorde mig nyfiken och kreativ. Oftast kunde jag ha en klar och idé om vad jag ville bygga men under skapandet tvingades jag tänka om flera gånger. Bitarnas begränsning lärde mig att se nya lösningar och samtidigt acceptera att slutresultatet inte riktigt stämde med den ursprungliga tanken. Jag insåg också tidigt att det endast var byggandet som var roligt, jag lekte sällan med de färdiga borgarna, piratskeppen, husen eller rymdfärjorna. Istället byggde jag om dem, eller om jag var riktigt järv, plockade jag isär dem intill minsta bit och började om på nytt. Ibland var jag väldigt stolt över något jag byggt och då tog det förstås emot. Men jag lärde mig snabbt att om jag sparade vad jag hade byggt så fick jag snart brist på bitar. Jag tvingades välja. Att bygga med lego blev en process som aldrig tog slut men som bestod av ständigt nya kombinationer av de olika delarna, med mer eller mindre överraskande resultat.

Jag kan inte låta bli att se klara likheter med rollen som tränare. Målet är tydligt, men vägen dit är oförutsägbar och resurserna begränsade. Man tvingas ofta till svåra val. Man lär sig också att varje människa är unik och kräver sin egen väg. Processen blir därför det berikande med uppdraget och slutmålet något mer abstrakt och föränderligt. Man tvingas tänka om, tänka nytt, och gör man inte det så tvingas man tillslut att på något sätt tvinga andra. Många tränare väljer den vägen men för mig är det som att limma ihop legobitar eller skära sönder dem i nya former. Plötsligt är det inte lego längre, det är sabotage, det är våld.

Min ambition som barn- och ungdomssakkunnig på Sörmlandsidrotten är en idrott fri från tvång och våld. Min övertygelse är att fler stannar kvar och många når längre, om träning och tävling är delar i ett ständigt lärande istället för mätstickor som säger om vi har lyckats eller inte. En medalj är aldrig i sig ett tecken på framgång, men kan vara symbolen för framgång beroende på vad som ligger bakom.

Skuld, skador, fusk och utpressning sker dagligen inom idrotten, och för många är det till och med normalt. Vi säger att det ”krävs för att lyckas.” Skuld projicerar vi på våra aktiva när vi bestraffar eller skäller på dem för att de inte gör som vi tycker. Onödiga skador drar de aktiva på sig när vi gått för fort fram, pressat dem för hårt och inte gett akt på trötthet. Fuskar gör vi när vi blundar för filmning, psykning eller tjuvstart och utpressning utövar vi när vi säger ”om du inte gör detta nu så får du byta grupp eller blir petad.” Vi fyller även våra aktiva med skam genom att jämföra dem med andra och varandra. Detta är normala företeelser inom idrotten och vi ser dem inte som tvång eller våld. Men om vi vågade särskåda oss själva, vända blicken från vårt eget ideal och istället se den människa vi har framför oss, skulle vi då inte vara kompetenta nog att lyckas leda varje individ mot just dennes högsta potential. Det vill jag tro.

Vi måste sluta se på oss själva, tränarna, som de kompetenta och på aktiva som att de inte har vad som krävs. För om vi inte kan leda dem till framgång utifrån deras unika förutsättningar, till att nå deras högsta potential, (handen på hjärtat nu) då är det väl vi som inte har vad som krävs?

Jag vill se en barn- och ungdomsidrott som har vad som krävs! Vill du?

Skribent: Love Swartz
Epost: barnochungdom@sormland.rf.se

Annonser