Barnen utanför idrotten

Jocke vill egentligen börja med badminton. Men Jockes kompisar säger att det är töntigt. De kör mest moppe, röker och dricker öl. Sport ser de på TV när det är landskamp. Och då är det bara fotboll eller hockey…herrar, som gäller. Det suger, tänker Jocke, som drömmer om att ”komma ut” som badmintonspelare. Drömmer om riktiga vänner som uppmuntrar hans önskan och stöttar honom. Men det tycks förbli en dröm…

Bahars föräldrar tycker inte om att deras dotter vill spela fotboll. ”Det är inget för dig,” säger de, ”det är inget för tjejer”. Men Bahar kan inte för sitt liv förstå varför. Hon längtar efter att få vara en i laget, längtar efter att springa, skjuta, dribbla och passa. Men som livet ser ut nu så får hon nöja sig med att då och då spela på rasterna i skolan. Och hoppas att inte föräldrarna får reda på det…

Miguels mamma har två deltidsjobb. Hon arbetar sju dagar i veckan, ofta nattskift, och för lönen ska hon betala hyra och mat för sig själv och för sina fyra barn. Det var länge sedan Miguel träffade sin pappa, han minns honom knappt och känner sig ofta arg och ledsen över det. Arg för att pappa har försvunnit och inte ens betalar för sina barn. Det finns mycket som är besvärligt med att leva i en fattig familj, tycker Miguel. Han blir retad. Han kan inte köpa de kläder han vill. Ibland har han stulit kläder och mat när han inte stått ut med att aldrig ha råd. Men för Miguel är det allra värsta att han inte har råd att fortsätta simma i klubben. Han hatar det. Hatar det!

Nabil vill rida. Han gjorde det med sin skolklass en gång och han har aldrig glömt den där fantastiska känslan som han fylldes av på hästryggen. Det var spännande, pirrigt, roligt, lite läskigt och framförallt kände han en stark relation till hästen. Det var så coolt när hästen följde hans kommandon. En märklig känsla av total kontroll men ändå inte. Men han vill inte riktigt börja, det är ju en tjejsport. Hur skulle det se ut..?

Lisa älskar sin dator, hon älskar sin iPad, hon älskar sin telefon. Genom dessa håller hon kontakt med sina kompisar, hon spelar spel, hon lär sig saker, hon skapar och upptäcker. Framför skärmen är hon lycklig och kan vara sig själv. Men Lisas föräldrar ser en annan sida. Deras dotter har tappat lusten att röra på sig, hon sover allt mindre och hon fortsätter att gå upp i vikt. Det har blivit svårt för dem att motivera henne till motion och sunda matvanor och de har nu tagit kontakt med skolkuratorn i Lisas skola… utom sig av oro för sin dotters hälsa. 

Mikaela går i andra ring. Hon har ganska mycket läxor och när hon inte pluggar umgås hon med sin pojkvän och sina vänner. Förr spelade hon handboll, och det saknar hon varje dag. Problemet är bara att hon inte hinner med längre. Arenan ligger för långt bort och tiderna när laget tränar passar inte. Mikaela skulle vilja att det fanns fler alternativ för träning, att hon kunde spela närmre hemmet och att tiderna var mer flexibla, men det är förstås svårt…

För några år sedan beviljades Sörmlandsidrotten medel från Allmänna Arvsfonden. Pengarna skulle finansiera projektet Idrott åt alla och jag minns hur jag sa till min chef att för första gången sedan jag började jobba här känner jag mig stolt på riktigt, det här kommer att göra skillnad. Jag menar inte att allt annat vi gjort och gör är bortkastat, jag menar att detta gör skillnad från en dag till en annan för så många barn. Idén bakom projektet är enkel: rekrytera ledare tillsammans med olika idrottsföreningar. Slussa ut ledarna till olika bostadsområden för att bedriva gratis idrott. Ledarna ska variera mellan olika sporter, alla ska kunna vara med och inga ytterligare krav, förutom att man visar varandra respekt, ska finnas.

Vi har nu kört det här konceptet under några år och tillsammans med taggade idrottsföreningar och ledare slår vi i sommar rekord i antal aktiviteter för barn och ungdomar runt om i Sörmland. Det är inte längre ett projekt vi driver, det är en del vår kärnverksamhet och vårt uppdrag. Och det sprider sig. Alltfler föreningar återupptäcker nyttan i att starta verksamhet runt om i olika kvarter. Återupptäcker skriver jag eftersom detta en gång i tiden var självklart – bedriv idrott där barnen är!

Mycket arbete och tankeverksamhet återstår, såklart:
Hur överbryggar vi ekonomi, kultur och religion?
Hur samexisterar vi med den digitala utvecklingen?
Hur sprider vi på ett effektfullt sätt kunskapen om nyttan av idrott till alla föräldrar?
Det jobbar vi på, tillsammans med dig! Varje dag. Jag är övertygad om att svaren kommer till oss, så länge vi fortsätter längs den rätta vägen.

Annonser

Vardagliga övergrepp inom idrotten

Jag skriver inte detta för att jag tror att sexuella övergrepp är vanligt förekommande inom idrotten – jag skriver detta eftersom de förekommer, det är illa nog.

Jag håller med Björn Eriksson: ett enda barn som drabbas är ett för mycket. Och särskilt tuff är vetskapen om att det är de redan utsatta barnen som oftast faller offer. Det är barn i utanförskap, barn med svåra hemförhållanden. Det är barn med funktionsnedsättningar. Men det är även högpresterande ungdomar på väg uppåt i karriären. Och gemensamt för dessa är beroendet till den vuxne, till tränaren, och det är just i obalanserade maktrelationer som övergrepp sker.

Alldeles för ofta hör vi berättelsen om den framgångsrike tränaren som är trevlig och charmig och som gör så mycket för föreningen. Han är omtänksam och engagerad och han manipulerar med detta hela sin omgivning för att i skymundan utnyttja sina adepter sexuellt… Sedan skyddas han av kollegor och föräldrar som är nöjda med de idrottsliga resultat som följt i hans spår. Och skulden faller på offren.

Det är en typisk bild, grovt förenklad (i verkligheten är dessa fall extremt komplicerade) men inte desto mindre sann, tyvärr. Vi måste därför vara uppmärksamma och bry oss om annat än hur det går resultatmässigt. Vi behöver bry oss om hur vi mår. Se varandra. Fråga. Hur mår du? Och sedan lyssna. För alla barn pratar inte. Framförallt inte de som bär på trauman, sår, skuld eller skam. För även om vi inte på förhand kan berätta hur ett utsatt barn kommer att bete sig, kan vi ändå vara medvetna om att de KAN finnas i vår närhet. Vare sig de är utsatta inom föreningen, i hemmet eller i skolan. Och det bästa vi kan göra är att finnas där som trygga, stabila förebilder beredda att lyssna, beredda att agera. Alldeles för ofta reagerar vi genom att förminska händelsen, försvara förövaren, skuldbelägga offren. Det är fegt och det är ytterligare ett svek mot den som är utsatt.

Jag är högst medveten om motbilden. Jag vet att det finns felaktigt anklagade personer, tränare som orättvist beskyllts för övergrepp med ödesdigra, personliga konsekvenser. Mitt mål är inte en idrottsrörelse präglad av misstänksamhet gentemot varandra. Men jag vill se en idrottsrörelse som är till för barnen och ungdomarna, och som aldrig, aldrig sviker.

Därför vill jag också lyfta de vardagliga, kanske inte alltid avsiktligt menade övergreppen. De som sker när vi glömmer för vem och varför vi är där vi är, och gör vad vi gör. De kan vara hånskratt, och förlöjligande, jämförelser barn emellan eller tvång. Tvång att närvara eller utföra, fysiskt tvång när vi exempelvis stretchar barnen med våld eller belastar dem för tungt eller med felaktig styrketräning. Och i de allra flesta fall är detta okunskap. Okunskap i kombination med en allt för stor vilja att visa resultat. En giftig kombination vi lätt blir blinda inför, men som kan botas med tålamod och den enkla frasen: Barnet först.

Jag vet uppriktigt sagt inte om jag tror att vi helt kan befria oss från övergrepp inom idrotten. Men vi kan hålla dialogen levande i föreningarna, vi kan utbilda ledare att se och vara uppmärksamma och vi kan fundera över vår egen agenda som tränare när det gäller kortsiktig framgång. För visst är det vi som är där för barnens skull, inte dem för oss..?