Om konsten att mötas

(Vill passa på att understryka att min blogg är personlig och inte nödvändigtvis representerar Sörmlandsidrottens officiella ståndpunkter.)
Ännu en gång har det brusat upp en dramatisk debatt om hur vi ska och inte ska hälsa på varandra, den här gången inom idrotten. Jag kan inte låta bli att förundras över vad som sker inom oss när vi väljer att ilskna till istället för att bli nyfikna…

Som internationell simhoppsdomare träffar jag människor från hela världen, med olika kultur, religion och bakgrund. Jag har ofta svårt att hålla reda på vem som hälsar hur och det blir lätt lite konstigt när man gör fel. Men man skrattar och går vidare. Även här i Sverige träffar jag män och kvinnor som av olika anledning hälsar annorlunda på grund av kön. Har jag då tid och möjlighet inleder jag gärna ett samtal om varför. Vad står det för? Vad betyder det för dig(?), och så vidare.

Minns tydligt första gången en kvinna inte tog min framsträckta hand inför ett möte. Hon bugade sig istället och sa att det berodde på att hon var muslim. Men det gör det ju inte, eftersom andra muslimska kvinnor skakat hand med mig vid andra tillfällen. Det är snarare ett personligt eller kulturellt val. Att det sedan sker med hänvisning till Islam är en annan sak, men all respekt för det.

Men så kommer jag osökt att tänka på de där konservativa, ortodoxt judiska männen, som klär in sig i plastpåsar när de åker flygplan eftersom de inte får nudda kvinnor. Inte för mitt liv kan jag förstå hur någon annan människa skulle kunna bli kränkt av detta. För mig känns det som att männen i fråga kränker sig själva. Skulle någon annan däremot klä in mig i plast skulle jag nog känna mig ganska förnedrad. Men om nån slår in sig själv i plast finner jag det bara lite lustigt och tänker typ ”varför?” Dock behåller jag respekten för individens val och tro, och jag skulle gärna lyssna till dennes berättelse.

Så, om en person nu väljer att hälsa annorlunda på kvinnor än på män kan det generellt sett bero på två saker, som jag ser det. Den ena är att man följer en tradition som man har lärt sig. I det fallet kan hälsningen vara ytterst respektfull och utan vidare syfte. I det andra fallet ser man olika på män och kvinnor, man kanske anser att tillexempel mannen är mera värd än kvinnan eller tvärtom. I vilket fall som helst så kan jag inte se det på annat sätt än den som på den där männen i plastpåsarna. Men min respekt för individens val förblir intakt. Jag kritiserar inte. Jag studerar snarare och reflekterar gärna över det jag upplever. Och får jag tillfälle så frågar jag, som sagt.

I det fall jag skulle börja peka ut andra, göra dem till syndabockar, skuldbelägga eller exkludera människor på grund av hur de hälsar, vad de tror på eller hur de ser på jämställdhet, skulle det enbart handla om att jag tvivlar på mina egna värderingar eller att jag faktiskt har värderingar som inte välkomnar eller respekterar olikheter. Jag är då antingen själv fördomsfull, rädd eller vilse. Jag tror nämligen att varje människa handlar utifrån vad den tror är rätt och vad den tror gör den lycklig. Precis som jag själv gör. Sen ser det lite olika ut och många har kanske inte kommit fram till de rätta lösningarna – men jag tror också att alla kan förändras.

Tror jag att en människa i min närhet inte har sunda värderingar bör jag försöka hjälpa hen rätt. Samtal baserat på 95% lyssnande och ytterst få ord brukar vara en framgångsrik metod när det handlar om att stötta vilsna eller radikaliserade människor. Att man finns där, tror på dem, tar dem på allvar. Den danske 1800-talsfilosofen Kirkegaard pratade om att möta människor utifrån var de befinner sig i livet, för att på så sätt vinna deras förtroende och sedan leda dem. Men att om vi som första steg väljer exkludering, då missar vi det tillfället, och ger så den möjligheten till andra krafter.

Jag vet att mötet med det nya och annorlunda kan vara svårt. Alldeles för ofta förskönar och förenklar vi pratet om mångfald och gemensamma värdegrunder. Det skrivna ordet må vara vackert många gånger, men verkligheten är ofta svår och tuff. Vi blir prövade gång på gång och det värsta som kan hända är när vi låter rädslan och fördomarna styra oss. Då blir vi själva det vi försöker bekämpa. Vi blir de som vill begränsa, de som utesluter människor och missbrukar makt.

Inom idrotten och i samhället behöver vi öva oss i konsten att mötas. Vi behöver likt smala vägar bli bredare för att möjliggöra möten. Med bredare menar jag att vi måste kunna byta perspektiv, zooma ut och tänka långsiktigt, våga konfrontera våra egna rädslor innan vi beskyller andra för dem. Annars förstärker vi bara det polariserade samhällsklimat som vi ser gro idag, med radikaler till både vänster och höger och däremellan vilsna människor med sinande hopp.

Jag brukar vända mig till Astrid Lindgren när jag känner mig rådvill eller fundersam. Hon som alltid var rätt fram och ärlig mot såväl barn som vuxna. Livet är orättvist och svårt, läskigt men också underbart och kul ibland. I livet finns dumma människor och snälla människor, och man måste var modig och ta ansvar för sina handlingar. Vid ett tillfälle i boken Bröderna Lejonhjärta, inför den stora slutstriden om frihet, säger huvudkaraktären Jonatan till sin vän Orvar, ”Du vet att jag inte an döda någon”, varpå Orvar svarar att ”om alla tänkte som du så skulle ondskan regera i världen.” Därpå replikerar Jonatans lillebror Skorpan, ”om alla tänkte som Jonatan skulle det inte finnas nån ondska.”

Tänk på det, nästa gång du tänker: hur skulle världen se ut om alla tänkte som du?

Annonser

Världens bästa coach

Världens bästa coach är en översatt titel på ett material från USA skrivet av baskettränaren Jim Thompson. Originaltiteln är Double goal coach och Jim har även skrivit Double goal parent som fått den svenska översättningen Världens bästa idrottsförälder. Vi kan coacha och leda barn och idrottare utifrån långt många fler parametrar än resultat, placeringar, gjorda mål eller vunna poäng.

Som Jim själv skriver så når ytterst få personer den högsta eliten, runt två procent av alla som idrottar (har jag för mig.) Som förälder bör man kanske därför släppa tanken på att ens barn ska göra en megakarriär, vinna VM eller bli proffs i NHL och istället se till vilka övriga värden idrotten för med sig. Dessa värden är dock beroende av att tränaren också har detta förhållningssätt. Det vill säga utgår från intentionen att skapa dubbla vinnare; vinnare i livet och inom idrotten.

Personligen skulle jag vilja göra Världens bästa coach till idrottens bibel. I den förändringsresa RF nu gör och den debatt som rasar kring tävling och match för barn och unga får vi genom Jims böcker alla nödvändiga svar. Barn kan och ska tävla. Barn kan träna mycket. Barn kan satsa. Men vad i allt det här är det vi uppmuntrar och fokuserar på? Vad väljer vi att se och förstärka? Jim svarar att vi ska uppmärksamma ansträngning, ansvarstagande och samarbete. Vi ska motivera barnen att göra sitt bästa, alltid, på såväl träning som tävling och därefter berömma dem för just detta. Då hjälper vi barnen att hitta det inre drivet, att uppleva belöning genom sin insats, inte resultatet. Självklart är tävlingen i sig en sporre, men i slutänden kan vi enbart påverka oss själva. Inget kan styra hur bra någon annan är (utan att fuska) men man kan alltid ta ansvar för sin egen insats. I detta kan vi också lära barnen att ha respekt för motståndaren. Visa tacksamhet för möjligheten att få mäta sina kvalitéer.

Kort sagt måste vi lära oss att se situationer, med- och motgångar, som möjligheter att lära. På det sättet kan en förlust vara lika värdefull som en vinst, eller till och med betyda mer i det långa loppet. Många framgångsrika elitidrottare stärker detta i deras berättelser om karriären; ”det är genom mina förluster som jag har utvecklats mest.” Och detta går helt i linje med Svensk idrotts värdegrunder och strategi.

Mitt löfte till dig som tränare är också att detta sätt att coacha skapar mer arbetsglädje, minskar frustration, ger mer energi och får barn och ungdomar att hålla på längre. Dessutom kommer såväl elit- som motionsidrottare att se tillbaka på idrotten med tacksamhet. Idag vittnar tyvärr många fall om att elitidrottare efter sin karriär saknar god självkänsla. De har under hela sin karriär jagat resultat och haft tränare som enbart brytt sig om den idrottsliga framgången. I värsta fall blir de deprimerade eller utvecklar beroenden.

Missförstå mig inte. Jag vill verkligen se idrottslig framgång och en stark svensk elitidrott. Jag har ingenting emot att barn och ungdomar älskar sin idrott och vill satsa. Men jag har allt emot att det sker på bekostnad av deras välmående, deras självkänsla och deras livskvalité. De tränare som inte sätter människan, barnet, först, har inte förstått betydelsen av sin roll, har inte sett helheten av sitt ansvar. Ett OS-guld är inte en slutstation, det är ett delmål. Det kanske låter märkligt men livet är faktiskt menat att fortsätta även efter karriären. Och i de fall tiden inom idrotten blir kort ska ändå minnet av idrotten vara positivt. Ingen ska behöva sluta på grund av skador som kunnat undvikas eller på grund av att man blivit pressad. Idrott för med sig skador, men i många fall beror de tyvärr på ignorans från tränare som inte varit lyhörda för exempelvis trötthet, eller som slarvat med grundträningen.

Ett citat jag burit med mig från en av de allra första ledarutbildningarna jag gick, lyder följande: ”Vi kan inte träna de barn vi en gång hade, inte heller de barn vi önskar att vi hade, vi kan bara träna de barn som vi har just nu.” Låter det självklart? Fundera ett varv till, vem försöker du träna?