Världens bästa coach

Världens bästa coach är en översatt titel på ett material från USA skrivet av baskettränaren Jim Thompson. Originaltiteln är Double goal coach och Jim har även skrivit Double goal parent som fått den svenska översättningen Världens bästa idrottsförälder. Vi kan coacha och leda barn och idrottare utifrån långt många fler parametrar än resultat, placeringar, gjorda mål eller vunna poäng.

Som Jim själv skriver så når ytterst få personer den högsta eliten, runt två procent av alla som idrottar (har jag för mig.) Som förälder bör man kanske därför släppa tanken på att ens barn ska göra en megakarriär, vinna VM eller bli proffs i NHL och istället se till vilka övriga värden idrotten för med sig. Dessa värden är dock beroende av att tränaren också har detta förhållningssätt. Det vill säga utgår från intentionen att skapa dubbla vinnare; vinnare i livet och inom idrotten.

Personligen skulle jag vilja göra Världens bästa coach till idrottens bibel. I den förändringsresa RF nu gör och den debatt som rasar kring tävling och match för barn och unga får vi genom Jims böcker alla nödvändiga svar. Barn kan och ska tävla. Barn kan träna mycket. Barn kan satsa. Men vad i allt det här är det vi uppmuntrar och fokuserar på? Vad väljer vi att se och förstärka? Jim svarar att vi ska uppmärksamma ansträngning, ansvarstagande och samarbete. Vi ska motivera barnen att göra sitt bästa, alltid, på såväl träning som tävling och därefter berömma dem för just detta. Då hjälper vi barnen att hitta det inre drivet, att uppleva belöning genom sin insats, inte resultatet. Självklart är tävlingen i sig en sporre, men i slutänden kan vi enbart påverka oss själva. Inget kan styra hur bra någon annan är (utan att fuska) men man kan alltid ta ansvar för sin egen insats. I detta kan vi också lära barnen att ha respekt för motståndaren. Visa tacksamhet för möjligheten att få mäta sina kvalitéer.

Kort sagt måste vi lära oss att se situationer, med- och motgångar, som möjligheter att lära. På det sättet kan en förlust vara lika värdefull som en vinst, eller till och med betyda mer i det långa loppet. Många framgångsrika elitidrottare stärker detta i deras berättelser om karriären; ”det är genom mina förluster som jag har utvecklats mest.” Och detta går helt i linje med Svensk idrotts värdegrunder och strategi.

Mitt löfte till dig som tränare är också att detta sätt att coacha skapar mer arbetsglädje, minskar frustration, ger mer energi och får barn och ungdomar att hålla på längre. Dessutom kommer såväl elit- som motionsidrottare att se tillbaka på idrotten med tacksamhet. Idag vittnar tyvärr många fall om att elitidrottare efter sin karriär saknar god självkänsla. De har under hela sin karriär jagat resultat och haft tränare som enbart brytt sig om den idrottsliga framgången. I värsta fall blir de deprimerade eller utvecklar beroenden.

Missförstå mig inte. Jag vill verkligen se idrottslig framgång och en stark svensk elitidrott. Jag har ingenting emot att barn och ungdomar älskar sin idrott och vill satsa. Men jag har allt emot att det sker på bekostnad av deras välmående, deras självkänsla och deras livskvalité. De tränare som inte sätter människan, barnet, först, har inte förstått betydelsen av sin roll, har inte sett helheten av sitt ansvar. Ett OS-guld är inte en slutstation, det är ett delmål. Det kanske låter märkligt men livet är faktiskt menat att fortsätta även efter karriären. Och i de fall tiden inom idrotten blir kort ska ändå minnet av idrotten vara positivt. Ingen ska behöva sluta på grund av skador som kunnat undvikas eller på grund av att man blivit pressad. Idrott för med sig skador, men i många fall beror de tyvärr på ignorans från tränare som inte varit lyhörda för exempelvis trötthet, eller som slarvat med grundträningen.

Ett citat jag burit med mig från en av de allra första ledarutbildningarna jag gick, lyder följande: ”Vi kan inte träna de barn vi en gång hade, inte heller de barn vi önskar att vi hade, vi kan bara träna de barn som vi har just nu.” Låter det självklart? Fundera ett varv till, vem försöker du träna?

Lämna en kommentar