Zooma ut och njut, idrottsföräldrar

Jag har förstått att vardagen för många barnfamiljer lätt reduceras till logistik, kom-ihåg-lappar och en ansträngning för att balansen mellan mat, sömn, läxor och kompisar ska fungera. Jag har också förstått att många en dag inser att denna tid är förbi, barnen är inte riktigt barn längre, utan tonåringar på väg att bli vuxna. Vad hände? Var tog tiden vägen?

Det blir tydligt då många föräldrar under de föreläsningar jag har hållit återkommer till frågor om just skjuts till och från träningen. Hur hinner man? Vissa har fler barn som idrottar på kanske olika ställen samma tid. Eller på helt andra dagar och platser. Eller på samma plats olika tid. Livet skruvas upp i ett allt högre tempo och återhämtningen blir den där fredagsyogan som man klämmer in på fredagar efter lunch. Men behovet av yogan blir så stort så stressen över att verkligen hinna med den skapar ytterligare bara ett område där man måste planera och sedan prestera; prestera återhämtning, typ.
Men faktum är att med ganska små, enkla medel kan man förändra om inte situationen, så åtminstone upplevelsen av den. Det vill säga, man kan förändra sig själv och sina perspektiv.

Sista kapitlet i det fenomenala utbildningsmaterialet Världens bästa idrottsförälder heter ”Njut.” Kapitlet är kort och koncist och påminner läsaren om just detta. Tiden då du har barn som idrottar går fort – så njut! Många glömmer det, eller verkar ge upp tron på att det är möjligt. Och när man väl sätter sig som publik så är man nervös eller engagerad i resultatet, vinnarmentaliteten tar över.

Om vi börjar där. Som förälder gör du bäst i stötta och uppmuntra ditt barn efter ansträngning, ambition och gott uppförande. Berömmer du efter talang riskerar du låsa barnets uppfattning om sig själv barnet kan lätt känna press och förväntan. Bara en sån enkel sak som vad din första fråga till barnet är när du hämtar upp hen efter en match eller tävling kan göra skillnad. -Hur gick det(?) kan du byta till -hade du roligt? Hur gick det idag på träningen(?) kan man också byta ut mot -lärde du dig något idag? I det första fallet sätter du barnets upplevelse först och i det andra ger du barnet möjlighet att reflektera över sin utveckling. I ingetdera av fallen åsyftar du resultat vilket gör att barnet själv kan finna sin egen inre motivation. Du blir den stöttande personen som bryr sig om människan. Hela människan. Barnet. Villkorslöst.

För din egen del är det också ett bra tips att ”zooma ut.” Det vill säga försöka se helheten. Om ditt barn skrattar, gråter, vinner, förlorar, surar eller ramlar precis innan mållinjen har i det långa loppet ingen som helst betydelse. Det viktiga är vad hen lär sig. Om det är matchdag och dåligt väder kan du peppa genom att pratat om utmaningen i det. Blir du själv irriterad över regnet kan barnet lätt sedan skylla på dåligt väder om hens lag förlorar. Barnet missar ett uppenbart tillfälle att lära sig ansvar och att ge 100%, oavsett.
Att zooma ut innebär att se allt ur ett längre perspektiv. Med en sådan syn på barnets idrottande (eller andra aktiviteter) blir det också mer självklart att låta barnet ta eget ansvar för att planera och packa själv, och i förlängningen gå, cykla eller åka buss själv till och från träningen. Detta kanske tar mer tid i början men med siktet på vart det leder kan det ge en del andrum i alla fall. Om hen glömmer träningsskorna eller handduken, eller tillochmed missar bussen så gör det ingenting. Det är lärdomar, utveckling, en viktig del av resan. Allra bäst är förstås om barnets tränare har samma inställning. Om en tränare skäller på barnet för vad det inte har med sig missar tränaren detta tillfälle också. Det kortsiktiga perspektivet tar över och barnet låses fast i föreställningen att prestationen är det viktigaste, inte ansträngningen.

Mitt råd är alltså detsamma som kapitlet: Njut! Från den dagen du zoomar ut och börjar se till hur mycket ditt barn faktiskt utvecklas, lär sig, växer, kommer tiden som idrottsförälder bli mycket roligare. Jag vågar tro att även yogan kommer att ge bättre effekt för dig…

Annonser

Låt barn vara barn även inom idrotten

En idrottskarriär är på ett sätt två parallella resor. En yttre, där kvalpoäng ska uppnås, gruppspel vinnas, tävlingar ska genomföras, finaler betas av och medaljer plockas hem. Kort sagt: konkurrenter ska besegras. Den yttre karriären kan mätas och följas statistiskt, i tabeller och kurvor, staplar och diagram. Det är enkelt när det kommer till den yttre karriären att säga vem som är eller var bäst, vem som vann. Och för många är detta vad idrott handlar om. Men så har vi den andra resan, den inre, där känslor och psyke ska harmoniera med motivation och prestation. Där vardagen och privatlivet tränger sig på. Där människan ska få utrymme.

När relationen mellan tränare och idrottare fastnar i den yttre karriären och när fokus enbart är på en viss tävling eller ett visst mästerskap, händer det tyvärr (ofta) att man börjar tumma på annars självklara principer; förblindad av målet, prestigen eller drömmen om det där guldet. I extrema fall fuskar man, tillexempel genom dopning. I än värre fall saboterar man för motståndare, psykar eller skadar. Och oavsett om detta görs i samförstånd mellan atlet och tränare eller om den aktiva själv tar till såna metoder, är det ett resultat av en osund syn på tävling. Man är uppslukad av det yttre.

Tyvärr förkommer detta även inom barnidrotten. Jag önskar att jag vågade slå vad om att det i 99,99% av fallen är oavsiktligt, klumpigt och att man som ledare lär sig av sina misstag. Men tyvärr finns alltför många exempel där barnets idrott ses som tränarens väg till framgång. Tränaren ser i barnet en möjlighet att själv göra karriär, att få bevisa hur duktig man är. I sken av att man sedan säger att man gör det för barnets skull kan man också ställa orimligt höga krav. Krav på träningsmängd, närvaro, fokus och inställning som barnen klarar av eftersom de litar blint på sin tränare, men som i längden tar ifrån dem den inre glädjen och motivationen. I många fall tar karriären slut redan innan eller under juniorperioden (i tonåren) och vad tar man då med sig från idrotten? Roliga minnen? Goda relationer? Stark självkänsla? Eller bara förmågan att vara undergiven?

Vuxna människor kan välja att offra tid, resurser, socialt liv och ge allt för sin karriär. Till och med tonåringar kan fatta såna beslut ihop med föräldrar och tränare. Men innan man nått dit måste man få vara barn. Och barn kan absolut träna, både mycket och hårt, så länge de också får vara barn. Det vill säga att de får leka, prova, testa, bli lyssnade på eller vila och pausa när de behöver. I de fall vi har en högre uppsatt agenda som begränsar barnens möjlighet att vara just barn, har vi svikit vårt ansvar som vuxna. I Sverige är vi skyldiga att följa FNs Barnkonvention som är en del av de Mänskliga rättigheterna. Ingen agenda kan eller får stå högre än dessa.

Barn är oskyldiga och får aldrig offras, det finns inget övergripande högre syfte. Barndomen för en människa är som trädets rötter, bygger stabilitet. Ett träd med svaga rötter står inte särskilt länge. En idrottskarriär kräver också starka rötter, grundlig och seriös träning som förebygger skador samt teknisk inlärning. Det kan genomföras med fokus på människan, på barnet, och behöver inte drivas på utifrån föreställningen att resultat ska uppnås snabbt och med enbart yttre mål.

Jag tänker att du som tränare kan göra följande:

  1.   Andas, ta ett steg tillbaka, reflektera över varför du är tränare.
  2. Läs och följ Barnkonventionen, då behöver du aldrig fundera över om du gör rätt eller fel.
  3. Sätt barnet först – före resultat och dina egna behov.

Det låter lätt och självklart, men jag undrar om det är det…

 

Ja, vad gör vi egentligen..?

I våras blev jag uppringd av Titti Hildebrant från Radio Sörmland. Hon berättade för mig om Mary-Jane Nehme. Mary-Jane står inför en stor förändring i sitt liv; hon ska byta kön. Från att ha fötts till kvinna i en pojkes kropp ska hon nu ta staget och bli ett med sig själv. Radion har följt Mary-Jane i hennes process mot en könsoperation och något som väckt merintresse hos reportern var Mary-Janes erfarenheter från idrotten. Tyvärr (och än mer tyvärr inte oväntat) är hennes upplevelser inte positiva. I de föreningar och sporter hon varit aktiv inom har hon upplevt mobbning, utanförskap och oförståelse. -vad gör Sörmlandsidrotten för att motverka diskriminering av transsexuella personer inom idrotten? löd Tittis fråga till mig. Jag bad om studiotid ihop med Mary-Jane så att vi tillsammans kunde angripa, analysera och belysa frågan.

Jag blev inbjuden till morgonstudion och under våra tio minuter i etern kom jag och Mary-Jane fram till att vi tillsammans ska utbilda ledare och tränare så att de växer i förståelse om HBTQ-personer och utvecklar ett normkritiskt tänkande i mötet med barn och ungdomar.

På det sättet skulle Mary-Jane få återvända till idrottens kärna, ledarna, för att få dela med sig av sin berättelse och på så vis väcka insikt, upplysa och förändra möjligheterna inte bara för transsexuella personer, utan för alla som älskar sport men faller utanför den såväl etablerade heteronormen. Under sommaren som nu gått har vi tillsammans mött uppåt tvåhundra ledare och föreläst och samtalat om konsten och utmaningarna med att få alla barn och ungdomar att känna sig välkomna inom idrotten.

Så här skriver Mary-Jane själv om sommarens möten med ledarna:                                         Hjärtat börjar plötsligt att slå snabbare när jag inser att det snart är min tur att gå upp på scen. Nu gäller det, detta är ögonblicket, nu ska jag berätta om mig själv och mitt liv. Nu ska ledarna lyssna till min röst; en röst som kämpar för transsexuellas rättigheter. Nu ska de få veta om tidigare händelser som skett i mitt liv, mina upplevelser från idrotten, vad jag mött och känt, hur jag mått…

Jag är inte bekant med att berätta så öppet för främlingar om mig själv och jag måste stundtals kväva impulsen att springa så fort jag bara kan härifrån. Men jag kan inte vända om nu – det är nu det gäller. Du gör det här för barnens skull, säger jag till mig själv, för barnen och för samhället. Och de tankarna lugnar ner min puls.

Jag går upp på scen och inleder med att återge det ögonblick i mitt liv då jag var som svagast, nedbruten, uppgiven, men plötsligt kom till insikt och återfick min styrka. Det mest betydelsefulla ögonblicket hittills i mitt liv. Orsaken till att jag faktiskt står här nu:
”780 sekunder är exakt 13 minuter. Det var så lång tid kvar tills jag och tåget skulle kollidera med varandra. Med andra ord så skulle jag begå självmord.”

En obekant känsla pulserar ut i hela kroppen. Jag känner mig viktig. Jag känner att det jag gör och säger nu är viktigt. Inte bara för mig utan även för de tränare och ledare som med vidöppna ögon och nyfikna blickar lyssnar till min berättelse. Det jag säger nu kommer att göra skillnad, kanske till och med rädda liv. De här ledarna får en livsviktig undervisning om många barns liv och vardag.
                                                                                                                                                       /MJN

Jag kan inte annat än hålla med Mary-Jane om betydelsen av våra föreläsningar. Vi har under sommaren varit runt över hela Sörmland och mötts av nyfikenhet, medkänsla, kärlek och support. Kraften som kommer ur den typen av möten är obetalbar. Inget barn ska tas ifrån rättigheten till en trygg miljö att vistas och utvecklas i, och ledarens attityd är avgörande.

Så, vad gör Sörmlandsidrotten för att motverka diskriminering av transsexuella personer inom idrotten? Vi upplyser, utbildar, samtalar, informerar och samverkar. Vi gör vad som står i vår makt för att skapa ett välkomnande klimat för alla, oavsett, hela tiden. Och vi vill bli ifrågasatta, granskade och uppmanade. Kort sagt få all hjälp vi kan av människor som Mary-Jane vilka genom sitt mod och sin unika berättelse gör skillnad. Så tack, Titti, och tack Mary-Jane. Vi fortsätter vårt arbete…