Vem sa att barn inte ska tävla???

Jag märker hur många tränare, föräldrar och stora idrottsprofiler ojar sig över de förändringar som Svensk idrott vill få till när det gäller träning och tävling. En oro som uttrycks högt och ofta är att barn inte längre ska få tävla. Detta är ett missförstånd. Men ett missförstånd att ta på allvar och en oro att respektera. Jag har full förståelse för att tränare blir frustrerade och oroade över förändringar som rör något så centralt och invant som tävling och match – det är ju vad de allra flesta anser att idrott går ut på i slutänden. Men lugn – tävlingsmomentet ska finnas kvar, och bli bättre.

Jag är själv tränare i simhopp och tycker personligen att tävlingen spelar en enormt viktig roll för de aktivas utveckling och självkänsla. Att få utmana sig själv, sin nervositet och mäta framsteg i sin utveckling är starka drivkrafter och erbjuder stora möjligheter till att ta viktiga steg i sin personliga utveckling som idrottare och människa. I vår verksamhet ser vi på tävlingen som dels något att väva in i den dagliga träningen men också, när det gäller arrangemang och inbjudningstävlingar, som mål att sträva mot och medel för att motivera hopparna.

Vi som tränare har däremot ett ansvar när det gäller tävling och match att alltid sätta individen, barnet eller ungdomen, först. Det innebär att man utgår från barnets perspektiv, fysiska och psykiska nivå samt även väver in ekonomiska förutsättningar. Alla har inte råd eller möjlighet att resa, alla familjer har inte samma möjligheter att stötta och planera för barnens idrottande – det är värt att beakta.

Så till att börja med vill jag göra klart en gång för alla: Vi ska inte sluta tävla! Om något så ska vi finna möjligheter att tävla mer, oftare och på flera sätt. Det måste vara utgångspunkten. Likaså att vi ska skapa förutsättningar för så många som möjligt (för att inte säga alla) att tävla. Det vill säga de som vill. Är man till exempel sent utvecklad, född sent på året, nybörjare eller vad det nu kan vara, så bör det finnas tillfällen, anpassade efter detta, för att ändå kunna delta. Skapa relativa utmaningar där moment som är viktiga för den specifika idrotten går att utföra och mäta. Även för de barn som inte vill tävla kan vi hitta anpassade utmaningar som gör att de växer och vågar ta för sig – kom ihåg bara att respektera om ett barn inte vill, för så kan det också vara – och de barnen ska vara precis lika högt värderade och välkomna. (Det sistnämnda är en jätteutmaning, värd att återkomma till.)

Här kommer en viktig aspekt in som jag vill koppla till just det relativa. Barn kan på ett lekfullt sätt tävla mot varandra och försöka vinna. I alla såna upplägg bör dock huvudfokus vara att man gör sitt bästa, följer regler och möter motståndaren med respekt. Att utse en vinnare och att någon kommer sist är sedan upp till tränaren att förhålla sig till och guida barnen att lära sig hantera. De som vinner behöver utmanas på flera sätt och de som kommer efter eller sist bör få stöd och uppmuntring till att träna och bli ännu bättre. Men som allra högsta prioritet måste barnets relativa, det vill säga unika utveckling, stå i centrum.

Att planera, coacha och tänka utifrån barnet/ungdomen i centrum är många gånger svårt. Det kräver mycket av en tränare att lyfta blicken, tänka långsiktigt och våga avstå kortsiktiga vinster och resultat för att bygga upp en idrottare som ska hålla länge. Både för att stärka motivation och glädje men även för att bygga en fysik som är tillräcklig och mer därtill. Tålamod och uthållighet, något vi ofta hör benämnas som Grit, är oerhört viktiga egenskaper. För barn av idag (om uttrycket tillåts) är detta extra viktigt att träna på då samhället i övrigt bjuder på en uppsjö av snabba lösningar, upplevelser och valmöjligheter inom de allra flesta områden. Att då fördjupa sig och gå in i träning för att kanske nå ett mål som ligger många år fram kan kännas mycket avlägset både för den som tränare och för föräldrar och familj som ska finnas med som stöd. Sedan måste det till lekfulla, stimulerande moment som gör att utvecklingen kan mätas från träning till träning, eller åtminstone månad till månad.

Några saker att tänka på kan vara:

  1. Jämför inte barnen med varandra. Ett barn måste kunna känna sig tillfreds med den individuella utvecklingen, se, förstå och följa sin relativa utveckling. Även i något så uppenbart som ett exempelvis ett sprinterlopp där någon blir etta, någon tvåa och så vidare, kan du coacha varje löpare individuellt och se till det relativa resultatet, om barnet har förbättrat sig.
  2. Se helheten. Ett missat skott i en match kan ändå förgås av ett mycket bra anfall/framspel. I fallet med simhopp kan ett överslag orsakas av en ovanligt bra start. I friidrott kan ett övertramp bero på övertändning. Välj att se orsaker – inte utfall – så kan du finna delar att berömma, istället för att kritisera.
  3. Tävla mycket och ofta – på olika sätt – för att stimulera till och träna på att göra sitt bästa. Det är alltid insatsen, ansträngningen som är det viktigaste. Resultaten kommer därefter med tiden.
  4. Skapa delaktighet utan att glömma bort att det faktiskt är du som ser helheten. Barnen själva vet inte vad som är bäst för dem i längden, de lever här och nu. Ge dem ramar och områden inom vilka de får vara med och bestämma eller utforma, men släpp inte din långsiktiga strategi.
  5. Att för tidigt börja prata om stora tävlingar som EM, VM, OS eller proffsligor som målsättning kan göra att barnen ledsnar när de inser att det ligger hårt och långt arbete för att nå dit. Visst ska man hjälpa barnen att förstå vilka möjligheter som finns, men det starkaste kortet är ändå att skapa en inre drivkraft till att göra sitt bästa på varje träning – i såväl med- som motgång. (Därmed inte sagt att det inte kan vara målsättningen. Barnen själva kan ju också ha en hög målsättning och den ska man inte ta bort, däremot hjälpa till att realisera utifrån att skapa meningsfull träning.)

Lyckas du få dina aktiva att längta till nästa träning, göra sitt bästa under matcher och tävlingar, finna egna inre motiv och drivkrafter samt upprätthålla en glädje och gemenskap genom åren av slit och träning, då är du en framgångsrik coach. Alla når inte hela vägen, faktum är att väldigt få gör det, men många kan faktiskt nå väldigt långt, och för de som når längst är det mycket värt att det finns kompisar kvar att träna ihop med.

Till slut vill jag också påminna om det uppenbara faktum att idrotter är olika och att skillnaderna mellan idrotter kan vara väldigt stora. De riktlinjer och utformningar av träning och tävling för barn och ungdomar som RFs tillhandahåller ska vara guidande och ett stöd. Alla idrotter och klubbar måste ta hänsyn till dem men finna sin egen anpassning, sin egen väg. I slutänden kommer det dock att vara tränarens insats och inställning som avgör, det är kanske det viktigaste att komma ihåg.

Tänkvärt citat i sammanhanget:

”Boven inom barn-och ungdomsidrotten är inte viljan att vinna, utan viljan att vinna till varje pris.”   /Jim Thompson

Annonser

Föreningen, ja… men hur mår du själv?

Jag fick ett samtal återberättat för mig. Det var två personer som hade pratat om sina respektive föreningar. I den ena föreningen var upplevelsen att det flöt på bra, man hade ledare som kom i tid, styrelsen hade sina papper under kontroll och alla följde sina åtaganden, man rekryterade och behöll aktiva i lagom mängd och föräldrar hjälpte till efter behov utan att gnälla.

I den andra föreningen gick det däremot trögt. Man hade inte riktigt ledare för alla barngrupper, styrelsen hade vakanta platser, föräldrar hade inte tid att hjälpa till och ångesten växte i takt med att intresset för årsmötet minskade.

Ingen av ovanstående exemplen är unika. Två föreningar som bedriver samma idrott i samma kommun kan se helt olika ut och fungera som två skilda världar. Precis som företag kan blomma under några år för att sedan tvingas till nedskärningar påverkas även föreningar av trender, konjunktur, infrastruktur och andra yttre faktorer men behöver, också precis som företag, lära sig att se inåt för att förstå vad som händer. Detsamma gäller individerna som jobbar eller verkar där.

Toppsäljaren som får företagets bonus varje år men på hemmafronten måste hantera skilsmässa, vårdnadstvist, pliktskyldig relation till sin gamla mamma och ett hektiskt uteliv med polarna är en lika vanligt förekommande stereotyp som supertränaren som får fram duktiga toppidrottare eller lag men går hem till flaskan och ensamheten och funderar över varför de personliga relationerna aldrig fungerat. Krav och förväntningar på andra är en sak, förståelsen och omtanken för sig själv är något annat. Varför återser vi så ofta dessa stereotyper?

Ett citat jag hörde men inte minns källan till lyder typ följande: ”Alla krig som vi skapar i världen beror på människors oförmåga att sitta tysta för sig själva i ett rum.” Ungefär så föreskrev oraklet i Delfi också: ”känn dig själv.” Den över fyratusenåriga traditionen med Vipassana-meditation utgår helt från introspektion och på Island finns ett uttryck som lyder ”InSaei”, som bland annat betyder ”att se inifrån och ut.” Jag kan fortsätta i oändlighet med att peka ut vad människor vet men inte lever efter. Trender som Yoga, meditation, självhjälpsböcker och må-bra-föreläsningar är symptom från dessa tankar. Tankar som återfinns inom i stort sett alla religioner och trosuppfattningar, överallt i världen, sedan urminnes tider. Dock missar många kärnan i det hela och pressar in Yogan i ett redan tight schema för att på något sätt prestera återhämtning. Moment 22.

Det är när vi glömmer vad visdomen om att se inåt bygger på som vi förlorar kontakt med verkligheten. Vi tror att eftersom allt i samhället går snabbt idag måste vi också göra det. Vi måste hänga med, liksom. Vi väljer att engagera oss i något och hänger sedan upp vårt välmående på det när vi Istället borde engagera oss i vårt välmående och därefter anpassa vad vi gör.

Så tillbaka till samtalet mellan föreningspersonerna: personen i den välfungerande föreingen hade helt sonika frågat den andra personen: ”men du då, hur mår du?” För om du upplever att föreningen inte fungerar kan det helt enkelt handla om din egen förmåga att prioritera, förstå sammanhanget och göra rätt saker. Det är lät att hänga upp sig på allt som inte fungerar på grund av vad andra gör eller inte gör, men att sätta upp gränser för sig själv, sortera i sin egen vardag, andas lugnt och fundera över vad man själv tycker om, då får yttre saker mindre betydelse.

Om jag mår bra hemma, har mina saker i ordning, sover ordentligt, då kommer jag inte att lägga min energi på saker som inte funkar Jag kommer att upptäcka en distans inom mig till saker som tidigare spelat större roll. Och som i ett trollslag kommer föreningen att må bättre, för jag kommer att se det som funkar och inte härja runt kring saker som inte gör det. Jag kommer att zooma ut mitt perspektiv och inse att föreningars storhetstid kommer och går, med eller utan mig. Mitt engagemang får med ens större betydelse eftersom min energi kommer att vara riktad inåt, och jag blir således ett stöd för andra. Det är nämligen så att om man låter yttre händelser och människor ta ens energi, då blir allt trist och tröttsamt. I det läget man finner sin egen väg kommer också människorna omkring en förändras, och därmed tillslut även föreningen.

Med lugna, sansade vuxna som förstår innebörden av att ta det lugnt, lyssna och se inåt, kommer också barnens idrott att fungera bättre. Var det inte just det som var meningen?