Föreningen, ja… men hur mår du själv?

Jag fick ett samtal återberättat för mig. Det var två personer som hade pratat om sina respektive föreningar. I den ena föreningen var upplevelsen att det flöt på bra, man hade ledare som kom i tid, styrelsen hade sina papper under kontroll och alla följde sina åtaganden, man rekryterade och behöll aktiva i lagom mängd och föräldrar hjälpte till efter behov utan att gnälla.

I den andra föreningen gick det däremot trögt. Man hade inte riktigt ledare för alla barngrupper, styrelsen hade vakanta platser, föräldrar hade inte tid att hjälpa till och ångesten växte i takt med att intresset för årsmötet minskade.

Ingen av ovanstående exemplen är unika. Två föreningar som bedriver samma idrott i samma kommun kan se helt olika ut och fungera som två skilda världar. Precis som företag kan blomma under några år för att sedan tvingas till nedskärningar påverkas även föreningar av trender, konjunktur, infrastruktur och andra yttre faktorer men behöver, också precis som företag, lära sig att se inåt för att förstå vad som händer. Detsamma gäller individerna som jobbar eller verkar där.

Toppsäljaren som får företagets bonus varje år men på hemmafronten måste hantera skilsmässa, vårdnadstvist, pliktskyldig relation till sin gamla mamma och ett hektiskt uteliv med polarna är en lika vanligt förekommande stereotyp som supertränaren som får fram duktiga toppidrottare eller lag men går hem till flaskan och ensamheten och funderar över varför de personliga relationerna aldrig fungerat. Krav och förväntningar på andra är en sak, förståelsen och omtanken för sig själv är något annat. Varför återser vi så ofta dessa stereotyper?

Ett citat jag hörde men inte minns källan till lyder typ följande: ”Alla krig som vi skapar i världen beror på människors oförmåga att sitta tysta för sig själva i ett rum.” Ungefär så föreskrev oraklet i Delfi också: ”känn dig själv.” Den över fyratusenåriga traditionen med Vipassana-meditation utgår helt från introspektion och på Island finns ett uttryck som lyder ”InSaei”, som bland annat betyder ”att se inifrån och ut.” Jag kan fortsätta i oändlighet med att peka ut vad människor vet men inte lever efter. Trender som Yoga, meditation, självhjälpsböcker och må-bra-föreläsningar är symptom från dessa tankar. Tankar som återfinns inom i stort sett alla religioner och trosuppfattningar, överallt i världen, sedan urminnes tider. Dock missar många kärnan i det hela och pressar in Yogan i ett redan tight schema för att på något sätt prestera återhämtning. Moment 22.

Det är när vi glömmer vad visdomen om att se inåt bygger på som vi förlorar kontakt med verkligheten. Vi tror att eftersom allt i samhället går snabbt idag måste vi också göra det. Vi måste hänga med, liksom. Vi väljer att engagera oss i något och hänger sedan upp vårt välmående på det när vi Istället borde engagera oss i vårt välmående och därefter anpassa vad vi gör.

Så tillbaka till samtalet mellan föreningspersonerna: personen i den välfungerande föreingen hade helt sonika frågat den andra personen: ”men du då, hur mår du?” För om du upplever att föreningen inte fungerar kan det helt enkelt handla om din egen förmåga att prioritera, förstå sammanhanget och göra rätt saker. Det är lät att hänga upp sig på allt som inte fungerar på grund av vad andra gör eller inte gör, men att sätta upp gränser för sig själv, sortera i sin egen vardag, andas lugnt och fundera över vad man själv tycker om, då får yttre saker mindre betydelse.

Om jag mår bra hemma, har mina saker i ordning, sover ordentligt, då kommer jag inte att lägga min energi på saker som inte funkar Jag kommer att upptäcka en distans inom mig till saker som tidigare spelat större roll. Och som i ett trollslag kommer föreningen att må bättre, för jag kommer att se det som funkar och inte härja runt kring saker som inte gör det. Jag kommer att zooma ut mitt perspektiv och inse att föreningars storhetstid kommer och går, med eller utan mig. Mitt engagemang får med ens större betydelse eftersom min energi kommer att vara riktad inåt, och jag blir således ett stöd för andra. Det är nämligen så att om man låter yttre händelser och människor ta ens energi, då blir allt trist och tröttsamt. I det läget man finner sin egen väg kommer också människorna omkring en förändras, och därmed tillslut även föreningen.

Med lugna, sansade vuxna som förstår innebörden av att ta det lugnt, lyssna och se inåt, kommer också barnens idrott att fungera bättre. Var det inte just det som var meningen?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s