Äntligen samsyn?! Del 1

Hösten 2017 kommer att innebära ett arbete som kommer att prägla idrotten i Sörmland för lång framtid framöver. Jag pratar om processen med att skapa samsyn mellan våra idrotter. Arbetet har satt igång tillsammans med några av de större lagidrotterna och planen är att det ska växa till att omfatta fler. Ingen beskriver detta bättre än min kollega Jonas Nilsson som till vardags jobbar med idrotten i Katrineholm. I kommande två blogginlägg får du följa hans tankar:

Samsyn mellan olika idrotter när det gäller att skapa möjligheter för fler att dubbelidrotta längre upp i åldrarna har blivit en trend som sprider sig över landet. I allt fler distrikt enas olika idrotters distriktsförbund kring ambitionen att underlätta för ungdomar att träna och tävla med de idrotter som de själva vill utan att de olika verksamheterna krockar. Det är en mycket bra ambition!

Självklart kräver denna typ av ambition också ett aktivt arbete där idrotterna inte nöjer sig med en skriftlig överenskommelse utan också konkret ser över och i vissa fall förändrar sin verksamhet så att vardagen faktiskt blir enklare för de ungdomar som vill dubbel- eller trippelidrotta. Det arbetet är mycket viktigare, och svårare, än undertecknandet av en gemensam överenskommelse.

Samsyn i vardagen
Jag är själv idrottsförälder till två söner, den ena 8år och den andra 3år. Den äldre sonen har tack vare, eller kanske på grund av, mitt eget idrottsintresse varit med inom idrottsrörelsen sedan 3-4års ålder. Jag har på nära håll sett de krockar som sker mellan olika idrotter mycket tidigare än i ungdomsåren. Min son vill som många andra barn i 5-9års ålder testa många olika aktiviteter: handboll, fotboll, innebandy, tennis, dans, friidrott, olika musikinstrument med mera. Det ställer mig som förälder inför flera utmaningar: veckodagarna räcker inte till för alla aktiviteter, plånboken räcker inte till för alla medlemsavgifter, mitt föräldraengagemang räcker inte till för skjutsar, kiosker, lotter och så vidare.

Det innebär att redan när barnen är 5-7år och ska delta i fotbollsskola, skridskoskola, simskola eller handbollsskola så måste vi föräldrar göra ett aktivt val om vilken idrottsinriktning våra barn ska välja. Ofta blir det den verksamhet som vi själva har en egen positiv erfarenhet av. På vissa orter kanske det dessutom finns ett begränsat utbud av idrotter vilket gör att möjligheten att välja den idrott man helst vill begränsas ytterligare, detta kan bero på brist på anläggningar, ekonomiska resurser eller i vissa fall brist på ledare och engagemang. Kanske finns det bara en fotbollsförening på orten och därför börjar alla spela fotboll, ”något behöver ju barnen göra på fritiden”.

Allt detta påverkar barns möjligheter till ett mångsidigt och livslångt idrottande. Om jag som förälder tidigt begränsar mina barns idrottande till exempelvis bara fotbollsträning på fotbollsplanen så ger jag dem ett väldigt litet urval att fortsätta inom idrotten hela livet – antingen fortsätter de med fotboll eller så slutar de. Om jag istället ger barnen en bred bas med erfarenheter och färdigheter inom många olika idrotter så ger jag dem många fler olika valmöjligheter att fortsätta inom idrotten hela livet. De kan välja tennis, handboll, basket, simning eller gymnastik oavsett om vi pratar om elit eller motionsnivå.

Jag tycker att detta Samsynsarbete på lokal nivå mellan olika idrotter, föreningar och ledare är en mycket viktig del för att skapa livslångt idrottande och underlätta i föräldrars och barns vardag. Det handlar inte bara om att förhindra krockar mellan olika idrotter utan att även skapa förutsättningar för alla barn att hitta sitt fritidsintresse oavsett fysiska, psykiska, ekonomiska eller sociala förutsättningar. Bidra till samordningsvinster mellan olika föreningar där vi på riktigt sätter fokus på varje barns möjlighet att hitta sitt intresse i kombination med att rekrytera barn till vår egen idrott och förening. Det innebär samtidigt att när vi väl har barn i vår verksamhet ska vi göra den så bra, rolig, attraktiv och utvecklande att de alltid längtar till nästa träningspass.

Annonser

#shetoo? Om idrottens icke-arbete med jämställdhet

Egentligen ska det inte vara ett frågetecken där. För vem är egentligen förvånad. Hashtagen #metoo sprider sig över sociala media, tjej efter tjej, kvinna efter kvinna, delar. Det handlar om sexuella trakasserier och övergrepp. ” #metoo är var och ens strå till stacken, den stack som växer sig obehagligt hög framför oss allt medan vi scrollar vidare. Obehagligt, av fler anledningar. Många är vi som tvingas rannsaka oss själva och fundera ordentligt över vad vi kan förändra och påverka. Och många frågor väcks när jag synar mitt eget samvete, min egen historia, mig själv. Jag har på riktigt trott att det är en självklar del av spelet. Att det är ok om det är ”på skoj”, och så vidare. Det är inte en bortförklaring, vilket är sorgligt i sig, och det går tillbaka så långt som till dagis. Har mycket svårt att förstå varför vi inte pratade om det, varför inte de vuxna såg, förstod och agerade. Tänker också mycket på vad jag som vuxen låtit bli att förändra hos mig själv, säga ifrån emot och försöka förändra i de miljöer jag vistas i… och jag känner nog som många andra att det inte är möjligt att blunda längre. Och det känns bra, men också skrämmande. Varför?

Grupptrycket män emellan är hårt. Vi skyddar varandra. Och vi blir skyddade av tjejer och kvinnor likväl. Det gör det svårt bryta sig loss, kanske till och med svårt att förstå att vi måste det. Men det måste vi. De sexuella trakasserierna är en oerhört stark maktfaktor och ett av de viktigaste attitydproblemen vi har som bromsar in och försvårar arbetet med jämställdhet. De är mannens sista utpost, och den kommer att försvaras. Och det sista slaget är ofta det blodigaste…

2010 startade Sörmlandsidrotten en satsning mot en mer jämställd idrott. Vi räknade huvuden och halltider, analyserade resursfördelningen och pratade om inflytande och delaktighet. Men allt detta arbete, oavsett hur digert det är, bryts ned på en sekund när den där kommentaren plötsligt fälls i styrelserummet eller under träningspasset. Ja, det räcker med en kommentar! Obalansen återställd.

I samma veva som vi pratade om snedfördelade resurser spred sig berättelsen om pojklaget i innebandy vars tränare i sin pedagogik byggt in metaforer för olika strategier och formationer på plan. Det var unga pojkar som fick höra hur de skulle ”smiska Petra” och ”tafsa på Sofia.” Problemet tycks alltså inte bara vara att vuxna blundar, utan att vi till och med uppmuntrar sexuella övergrepp.

Visst, det här var 2012, men har det upphört? Är vi bättre idag? Vi förändrar våra stadgar så att vi ska vara minst 60/40 i styrelserummen, men hur är vår attityd? Kan makten någonsin bli jämt fördelad så länge jargonger, verbala och fysiska övergrepp pågår? Det har jag svårt att se. Och efter många års arbete med jämställdhet börjar det gå upp för mig på riktigt varför jargong, attityd och kultur är så viktigt att jobba med.

#metoo… och?   

Jag har också blivit sexuellt trakasserad, tafsad på av främmande kvinnor. Skadade det mig? Nej! Jag kände ett visst äckel, avsmak, integritetens immunförsvar drabbades under ett fåtal sekunder. Sen sa jag ifrån och allt var om vanligt igen. Det förändrade inte maktbalansen, skapade ingen rädsla över att det skulle hända på nytt. Det fick i princip inga konsekvenser alls. Men när jag försöker förstå hur det skulle vara om detta skedde varje dag, utfört av fysiskt starkare människor, ibland i grupp, och alltid utan att någon annan stod upp för mig, då skulle jag känna mig hopplöst utelämnad och hjälplös. Jag skulle behöva metoder och strategier för att upprätthålla min självkänsla. Jag skulle alltid behöva vara förberedd, och det skulle vara svårt för mig att på riktigt vara en del mitt jobb, min fritid, mitt liv. Den insikten gör ont.

Jag vill inte längre vara en del. Och jag vill se Svensk idrott fatta mod och förändra!

 

Otänkbart – ändå sker det. Vad är problemet?

Vad är det egentligen som händer när en 12-åring slåss på fotbollsplanen? Det hände på en match förra helgen och det är inte unikt för den matchen. I det här fallet fick även domaren ett slag i ansiktet.  Att det sker sticker än så länge ut från det normala och efter att det hände har jag funderat mycket. Både på den nämnda händelsen och på andra berättelser från barnidrotten där våld, hot, hets och konflikter uppstått.

En händelse som beskrivs i media upplevs av läsaren ofta som större och mer ödesdiger än den kanske är i verkligheten. Tillexempel kan ju barn ibland börja slåss över någon orättvisa och minuten senare är de vänner igen. Det är inget konstigt, barn lever här och nu, det är därför vi vuxna ska finnas i närheten. Vi ska prata med barnen om känslor som kan uppstå, lära dem att hantera ilska och frustration. VI ska dela på dem om de ändå ryker ihop. Vi ska finnas för dem efteråt och reflektera tillsammans med dem om varför det blev som det blev och hur de ska göra annorlunda nästa gång. Det är vår roll.

Om vi istället pratar med barnen om hur viktigt det är att vinna och sedan står och hetsar på kortsidan av planen, lägger oss i spelet, buar på det andra laget och på domaren, kanske vi inte ska bli förvånade om barnen också börjar bråkar med varandra. De blir trängda och får svårt att koncentrera sig på rätt saker. De vet att tränaren vill att de vinner, annars duger man inte, de hör föräldrar vädra sitt missnöje både högt och ofiltrerat. I ett barns huvud blir detta såklart en kaosartat situation där det egna jagets värderingar lätt försvinner. Vi jagar in barnen i en situation där allt det vi säger oss vilja motverka istället tar över. Och sedan straffas… just det: barnet; Rött kort!

Vuxnas relation till idrott, tävling och resultat inte bara förstör barnens utveckling utan resulterar även i att barnen straffas dubbelt upp. Ska en 12-åring behöva ta konsekvenserna av en förenings, tränares eller föräldrars trångsynta och rent av idiotiska beteende. Seriöst? Är det så vi använder våra stadgar, regler och värdegrunder? För att projicera vår egen prestige och enfaldiga tillkortakommanden på barnen..? Nej, tack. Inte i den idrott jag representerar. Vi lägger inte ned den tid vi gör på värdegrundsarbeten för att man sedan ska strunta fullständigt i det så fort det tävlas.

Varje föreningsstyrelse som får till sig att ett av barnen från deras klubb har betett sig dåligt borde göra en grundlig undersökning av hur ledaren arbetar, hur föräldrakulturen ser ut runt matcherna, och sedan göra sin hemläxa. För det är i klubbens värderingar allt startar, inte i deras dokument. Ett lag som inte följer värdegrunderna borde väl inte få spela överhuvudtaget – varför fortgår då matcherna? Trots föräldrar som gapar, tränare som hetsar, barn som hotar varandra och till och med slåss? Är det för resultatets skull? Är det för att man inte bryr sig om värdegrunderna, egentligen? Är det för att man inte har kontroll? Det är viktiga frågor för varje förbund och förening att ta ställning till. I annat fall borde vi omedelbart sluta säga att vi, idrotten, är så bra som vi säger.

Långt ifrån alla idrotter har dessa problem. Och långt ifrån alla lagidrotter. Till och med långt ifrån alla klubbar och lag i de mest utsatta lagidrotterna. Det sitter alltså inte i själva idrotten, utan i ledarskapet. Det ledaren prioriterar och vill uppnå, det speglas i barnen. Min uppmaning är därför att vända sig direkt till tränaren och föreningen när barnen eller deras föräldrar inte sköter sig, för det är där arbetet måste ske. Inget seriespel förrän ni följer idrottens värdegrunder.

Insikt nummer ett: ni spelar i praktiken inte mot varandra, ni spelar tillsammans. Fundera på det…