Kan vi nå 100 procent?

I dagarna har RF tillsammans med BRIS gått ut med det nya materialet ”Barnens spelregler” samt en reviderad upplaga av ”Skapa trygga idrottsmiljöer.” Förstnämnda är en handbok i syfte att informera barn om deras rättigheter och samtidigt mana till dialog om frågor som rör delaktighet, övergrepp, respekt och utveckling. Det andra materialet är ett stödverktyg för föreningen som på ett explicit sätt guidar föreningsledare, tränare eller föräldrar rätt i svåra situationer samt pekar på vägar att bygga kulturen inom föreningen. Inom denna satsning har även BRIS öppnat en särskild stödtelefon för barn och ledare inom idrotten – och mer är på gång.

Barns trygghet är en självklarhet för den absoluta majoriteten av oss. Den ska sättas först i alla samhällets rum – idrotten är inget undantag. I de fall någon del av ett barns liv inte är tryggt och säkert, ska idrotten vara den plats där barnet får lugn och ro, blir lyssnad på och får sin glädje, gemenskap och utveckling tillgodosedd. Det ansvaret har vi, och det får vi aldrig svika. Men även om vi alla nickar jakande åt detta och aldrig skulle drömma om att säga emot så ser verkligheten inte ut så alla gånger. Ibland blir det fel trots goda avsikter, om detta bloggade jag för ett par veckor sedan med Djungelboken som analogi. I dessa fall krävs tillit, transparent dialog och en vilja att lära och bli bättre.

Men så händer det också att vuxna, eller barn och ungdomar också för den delen, medvetet kränker andra, begår övergrepp eller pressar barn för hårt mot tävling och resultat. För att komma åt detta problem krävs att vi vågar se, säga ifrån, anmäla och framförallt: Lyssna på barnen! Det är barnets upplevelse som är central och din uppgift som ledare att möta de behov som ett barn har, vägleda och stötta och därigenom uppfylla de förväntningar som ställs på dig genom barnkonventionen. Eller genom det enkla faktum att barnens föräldrar faktiskt litar på dig.

Idag säger 93 procent av barnen inom idrotten att de trivs i gemenskapen. 96 procent säger att idrotten är rolig. Är det tillräckligt? Är det bra siffror? Lägre procent hade definitivt varit katastrof. Men 100 procent måste vara målet!

Jag brukar säga att det bästa sättet att skapa ett livslångt intresse för idrotten är att göra varje tillfälle så roligt att barnen längtar efter nästa träning. Kan inte det vara vägledande? Om det är målet, och din omtanke för barnets bästa alltid kommer först i din planering – borde vi då inte lyckas, tillsammans?

Hur pratar ni om barnens rätt och trygghet i din förening? Vill ni ha hjälp? Tveka inte att kontakta mig eller någon av mina kollegor på Sörmlandsidrotten.

Läs mer här: https://www.barnensspelregler.com/

Love Swartz, Sörmlandsidrotten

 

Annonser

Alla tänker inte som Jonatan

Det är i slutet av berättelsen om bröderna Lejonhjärta, inför den stora slutstriden om frihet, som Jonatan säger till frihetskämpen Orvar att han inte förmår att döda någon. Orvar, som vill få med varenda människa in i drabbningen mot de onda Tengilsoldaterna, säger ”om alla tänkte som du, så skulle ondskan härska i all evinnerlighet” (eller snarlikt). Då kontrar Jonatans lillebror Skorpan med ”om alla tänkte som Jonatan skulle det inte finnas nån ondska.”

Bröderna Lejonhjärta är en berättelse av Astrid Lindgren, en i särklass utomordentlig barnboksförfattare. Hon skydde aldrig att berätta om verkligheten, om än klädd i sagor om människor, precis som du och jag, som ställs inför svåra val och situationer och därigenom utvecklar hjältemod och skapar en bättre värld. I hennes berättelser finns sjukdom, svek, död, olycka och orättvisa. Huvudpersonerna, oftast barn, tvingas möta dessa faror, lära sig av dem och därmed växa som människor. I hennes berättelser finns också mycket klokhet invävt, likt Skorpans citat ovan. Jag kan inte tänka mig bättre undervisning för barn (och vuxna) än Astrids arv i form av böcker och filmer – kombinerat med idrott såklart.

Men så till dilemmat: alla tänker inte som Jonatan, och därför måste vi ibland vara modiga, göra svåra val, alliera oss och kämpa. Hela tiden vaksamma på de människor vi omger oss med så att vi inte blir bedragna. Det sker i stort och smått och i olika sammanhang. Katladraken kanske är kommunen, folket i Törnrosdalen våra medlemmar, Tengilsoldaterna de där idrottarna som dopar sig och Sofia den där fantastiska tränaren. Vad vet jag?

Inom idrotten och i föreningslivet är det en ständig kamp om bidrag, halltider, information, administration och utbildning. Som om det inte vore nog är vi alla dessutom måna om att just våra idéer, ideologier, metoder och ambitioner är de rätta, de sanna. Vi fastnar i debatter om rätt och fel, bra och dåligt, istället för att känna efter vad som faktiskt är gott,,, eller ont.

Jonatan dödar inte, det tycker Orvar är synd, för då blir det svårt att vinna striden. Förståeligt. Men det som fascinerar är att Jonatan aldrig sviker sina ideal, behåller sin värdighet (inför sig själv) och därigenom vinner det inre mod som krävs för att sedan vända hela striden. (Sedan låter han Katladraken sköta dödandet, hm, men jag antar att drakar faller under naturlagen karma.) Varken Jonatan eller Skorpan kompromissar med sina inre värderingar, vilket gör att de heller aldrig fastnar i dispyter om rätt eller fel metod. De gör vad som krävs och värdegrunden föds genom handlingen – inte tvärtom.

Den tilliten saknar jag inom Svensk idrott idag. Vi vill kontrollera. Och med kontroll föds mer kontroll. Även det onda kommer att bli mer kontrollerande. Visst, även jag är rädd, rädd för övergrepp, förlorade bidrag, skador, fusk och lögner. Så frågan är, om jag inte vill se detta inom den idrott jag representerar, min idrott, svensk idrott – vad kan jag då göra? Jag kan svara inför mig själv. Jag kan likt Jonatan välja att inte döda, inte bli eller göra det jag bekämpar. Enbart så kan jag också påverka och förändra – jag ser ingen annan lösning.

Jag har gjort och kommer säkert göra misstag längs vägen, då måste jag förlåta mig själv. Du kommer också att göra misstag, förlåt dig själv. Och om du skulle tvivla på om det du gör är ont eller gott, sätt dig ned i stillhet och begrunda dina motiv. Hjälper inte det? Fråga dig själv om du skulle uppskatta att andra gör det du gör. Nästa steg är att fråga dig själv varför du så lätt upptäcker brister hos andra – vad är din bild av dig själv?

Det är den svåraste resan av alla, men det krävs att du gör den, om du inte vill vara en liten lort.

Love Swartz, Sörmlandsidrotten

Djungelns lag inom idrotten?

– Säg mig, när du knockar dina elever, hur tror du då att de ska minnas vad du lärt dem?
– Ehh, jag tänkte inte klämma till honom så hårt.
– Äsch, jag mår fint, jag mår bara bra, jag är nog tuffare än somliga tror.

Det här känner du säkert igen från Djungelboken, när den dumsnälle björnen ska lära människovalpen om livet med den skeptiske pantern som åskådare. Mest minns jag den här ordväxlingen för att jag och mina systrar diskuterade huruvida Mowgli sa ”tuffare än somliga tror” eller ”tuffare än som jag tror.” Men när jag funderar över själva scenariot kan jag inte låta bli att tänka alla olika perspektiv som präglar synen på barn- och ungdomsidrott. När får man börja satsa? Ska man satsa? Vad innebär satsa? Får man tävla? Toppa laget? Närvarokrav? Bara på skoj?

Värdegrunder och riktlinjer tolkas utifrån föreningens eller ledarens specifika agenda. Tränarens ord gäller. Erfarenhet går före forskningsresultat. Föräldrar som vill för mycket. Barn som slutar. På något sätt tar diskussionerna aldrig slut. Vi når inte konsensus. Vi brottas med samma problematik som för femtio år sedan och profetiorna lyder ungefär samma. Ytterligheterna finns där och när drevet blir tillräckligt stort tycks extremfallen definiera hela idrottsrörelsen. Men bortom rubriker, strategier, dokument och målsättningar pågår en hyfsat sansad idrott. Det är i alla fall min känsla.

Extremfallen av toppning och tidiga satsningar finns där och de måste naturligtvis lugnas ned. Övergrepp, våld och kränkningar sker i verkligheten och i varje verksamhet måste det vara absolut nollvision mot detta. Men i många fall är det bara Baloo som i ren inspiration och välmening då och då råkar ta i lite för hårt, och när barn tränas av människor med omtanke för deras bästa, är de faktiskt tuffare än somliga tror.

När jag var liten följde mina föräldrar och vänner till dem någon tv-serie från Ystad som handlade om föräldrar som inte sprang fram till sina barn för att hjälpa och trösta dem så fort de ramlade. Sagt och gjort fick mina kompisar och jag sedan gå i denna, som de skämtsamt kallade den, ”Ystadskola.” Där satt våra föräldrar lugnt och fikade medan vi barn fick upptäcka vad det innebar att klättra, hoppa, ramla, bli osams och lösa konflikter på egen hand. Självklart höll de vuxna ett vakande öga på oss, men som jag har förstått det (jag minns inte detta själv) var vi inte uppassade och servade till max i allt vi företog oss. Det var också helt okej för andra vuxna att säga till mig om jag gick över gränsen i mina bus. Mina föräldrar var bara tacksamma över att även andra vuxna såg mig och tog ansvar för att lära mig rätt och fel. Tack vare allt detta och med en villkorslös kärlek som grund växte jag också upp och var nog tuffare än somliga trodde.

Barn är olika. Och barn kommer från olika förhållanden. De har alla sin egen unika historia och kommer därmed att reagera och bete sig därefter. En klok ledare förstår detta och möter varje individ med respekt. Ord som någon kallar krav, kallar en annan för förväntningar. När den ene vill straffa, låter den andre konsekvenser bli uppenbara av sig själva. När en vill bestämma över någon, säger näste att var och en får finna sin egen väg. Handlingsutrymmet mellan dessa synsätt är relativt stort, så istället för att beivra handlingar och söka överbevisa varandra gång efter annan om vems metod som är bäst, försök att se vad du har framför dig. Möt människan som kommit till dig för att lära sig din sport, lära sig om idrott, om sig själv. Finn utmaningarna och möjligheterna. Öppna sinnet.

Det är hög tid att vi förstår vad klokhet är. Det är inte samma sak som kunskap eller vetskap. Det handlar inte om att vinna eller förlora. Det handlar om att tävla när det är tävling, äta när det är matdags, sova när solen har gått ned och vara omtänksam mot sin omvärld. Det går att kombinera klokt ledarskap med satsningar, men man måste inte göra det. Det kan vara på lek, men också på allvar. Släpp prestigen och tänk ”do no harm”, så ska du se att även om det blir fel ibland, så blir det rätt till slut.

Vargarna, Mowglis familj, fattade ett beslut och utsåg en ledare för att hjälpa människobarnet till rätta. Längs vägen dök andra ledare upp, björnar, elefanter och gamar. Apor med egna agendor en livsfarlig tiger. Men tillslut fann Mowgli sin egen väg trots allt – vem hade trott det?

En tankeställare: Baloos sång när han först möter Mowgli är en fantastisk lektion i livskunskap (framförallt på engelska.) Om man tänker sig att den förespråkar ett ansvarslöst liv så bör man beakta hur han tar sig an dusten med tigern i slutet av berättelsen.

Love Swartz, Barn- och ungdomssakkunnig