Djungelns lag inom idrotten?

– Säg mig, när du knockar dina elever, hur tror du då att de ska minnas vad du lärt dem?
– Ehh, jag tänkte inte klämma till honom så hårt.
– Äsch, jag mår fint, jag mår bara bra, jag är nog tuffare än somliga tror.

Det här känner du säkert igen från Djungelboken, när den dumsnälle björnen ska lära människovalpen om livet med den skeptiske pantern som åskådare. Mest minns jag den här ordväxlingen för att jag och mina systrar diskuterade huruvida Mowgli sa ”tuffare än somliga tror” eller ”tuffare än som jag tror.” Men när jag funderar över själva scenariot kan jag inte låta bli att tänka alla olika perspektiv som präglar synen på barn- och ungdomsidrott. När får man börja satsa? Ska man satsa? Vad innebär satsa? Får man tävla? Toppa laget? Närvarokrav? Bara på skoj?

Värdegrunder och riktlinjer tolkas utifrån föreningens eller ledarens specifika agenda. Tränarens ord gäller. Erfarenhet går före forskningsresultat. Föräldrar som vill för mycket. Barn som slutar. På något sätt tar diskussionerna aldrig slut. Vi når inte konsensus. Vi brottas med samma problematik som för femtio år sedan och profetiorna lyder ungefär samma. Ytterligheterna finns där och när drevet blir tillräckligt stort tycks extremfallen definiera hela idrottsrörelsen. Men bortom rubriker, strategier, dokument och målsättningar pågår en hyfsat sansad idrott. Det är i alla fall min känsla.

Extremfallen av toppning och tidiga satsningar finns där och de måste naturligtvis lugnas ned. Övergrepp, våld och kränkningar sker i verkligheten och i varje verksamhet måste det vara absolut nollvision mot detta. Men i många fall är det bara Baloo som i ren inspiration och välmening då och då råkar ta i lite för hårt, och när barn tränas av människor med omtanke för deras bästa, är de faktiskt tuffare än somliga tror.

När jag var liten följde mina föräldrar och vänner till dem någon tv-serie från Ystad som handlade om föräldrar som inte sprang fram till sina barn för att hjälpa och trösta dem så fort de ramlade. Sagt och gjort fick mina kompisar och jag sedan gå i denna, som de skämtsamt kallade den, ”Ystadskola.” Där satt våra föräldrar lugnt och fikade medan vi barn fick upptäcka vad det innebar att klättra, hoppa, ramla, bli osams och lösa konflikter på egen hand. Självklart höll de vuxna ett vakande öga på oss, men som jag har förstått det (jag minns inte detta själv) var vi inte uppassade och servade till max i allt vi företog oss. Det var också helt okej för andra vuxna att säga till mig om jag gick över gränsen i mina bus. Mina föräldrar var bara tacksamma över att även andra vuxna såg mig och tog ansvar för att lära mig rätt och fel. Tack vare allt detta och med en villkorslös kärlek som grund växte jag också upp och var nog tuffare än somliga trodde.

Barn är olika. Och barn kommer från olika förhållanden. De har alla sin egen unika historia och kommer därmed att reagera och bete sig därefter. En klok ledare förstår detta och möter varje individ med respekt. Ord som någon kallar krav, kallar en annan för förväntningar. När den ene vill straffa, låter den andre konsekvenser bli uppenbara av sig själva. När en vill bestämma över någon, säger näste att var och en får finna sin egen väg. Handlingsutrymmet mellan dessa synsätt är relativt stort, så istället för att beivra handlingar och söka överbevisa varandra gång efter annan om vems metod som är bäst, försök att se vad du har framför dig. Möt människan som kommit till dig för att lära sig din sport, lära sig om idrott, om sig själv. Finn utmaningarna och möjligheterna. Öppna sinnet.

Det är hög tid att vi förstår vad klokhet är. Det är inte samma sak som kunskap eller vetskap. Det handlar inte om att vinna eller förlora. Det handlar om att tävla när det är tävling, äta när det är matdags, sova när solen har gått ned och vara omtänksam mot sin omvärld. Det går att kombinera klokt ledarskap med satsningar, men man måste inte göra det. Det kan vara på lek, men också på allvar. Släpp prestigen och tänk ”do no harm”, så ska du se att även om det blir fel ibland, så blir det rätt till slut.

Vargarna, Mowglis familj, fattade ett beslut och utsåg en ledare för att hjälpa människobarnet till rätta. Längs vägen dök andra ledare upp, björnar, elefanter och gamar. Apor med egna agendor en livsfarlig tiger. Men tillslut fann Mowgli sin egen väg trots allt – vem hade trott det?

En tankeställare: Baloos sång när han först möter Mowgli är en fantastisk lektion i livskunskap (framförallt på engelska.) Om man tänker sig att den förespråkar ett ansvarslöst liv så bör man beakta hur han tar sig an dusten med tigern i slutet av berättelsen.

Love Swartz, Barn- och ungdomssakkunnig

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s