OS är slut – tid för tankar…

Norge utklassar alla. Intressant med tanke på att det som är ett olympiskt spel för oss (OS) är en olympisk lek för dem (OL.) Ändå toppar de medaljligan och stationerar länder som Kanada och USA bakom sig. 14 Guld tog Norge, lika många som Sveriges sammanlagda medaljer. Det är imponerande, men vad beror det på? En stark kultur, bra förutsättningar och stora satsningar är ett svar. Finns det fler?

Som alltid är OS, utöver spännande underhållning, en bra skola för idrottsledare och tränare. Att bara följa mediernas rapportering räcker för att det ska vara en otroligt bra och verklighetsförankrad skola, dessutom. Lärdomarna man kan göra är många, men jag tänker framförallt på atleternas inställning, reflektioner och tankar. Visst, klyschorna haglar i medaljintervjuerna, men då och då hittar man ett guldkorn kopplat till en prestation som är bra stoff för inlärning och utveckling för en själv i sitt ledarskap. Två exempel hämtar jag från Sebastian Samuelsson och Stina Nilsson.

Sebastian reflekterar efter sin silvermedalj (wow, var kom den ifrån?!) i skidskyttet att han är nöjd med att ha satt sista skjutrundan. ”Det tar jag med mig från den här tävlingen” säger han. Tydligen har det varit en utmaning för honom under sina tränings- och tävlingsår. Något han pratat mycket om hemma med mamma (som för övrigt också verkar ha stor del i Sebastians idrottande genom att vara en sund, supportande förälder.) Just det faktum att han ”tar med sig” är vad jag tar till mig. Han har tagit silver på ett OS (!!!), men det slutar inte där. Idrottandet är en process, där tävlingar är en del av förloppet, av utvecklingen. Trots att OS är den främsta av tävlingar är det inte mer än en milstolpe för den som ser till utvecklingen främst. Utvecklingen av sig själv som människa, genom idrotten, snarare än utvecklingen av sig själv som idrottare, på bekostnad av människan.

Stina Nilsson och hennes brons i tremilen är nästa stora sensation och lärdom. ”Va, är jag trea?”, utbrister hon, väl i mål. Utan att veta att hon gick för bronset, gick hon för fullt. Det vittnar om karaktär. För vad är egentligen tävling? Tävling är möjligheter att lära sig om sig själv och därigenom växa som individ. Tävling är förmågan till optimal prestation vid rätt tillfälle, att ta fram det bästa när det gäller och hantera sitt inre psyke. Tävling skapar mening och sammanhang, viktiga initialer för människans psykologi och möjlighet att uppnå FLOW.

Du tävlar tillsammans med andra men mot dig själv. Jag vet inte om Stina skulle hålla med mig om just de orden, men jag ser det i hennes inre drivkraft som ger henne orken att spurta i slutet av den där tremilen trots att hon inte tror sig kämpa om medalj. Lägg till att hon tävlat och vunnit såväl sprint samt tagit silver i stafett och lagsprint redan innan tremilen så blir det extra tydligt. Motivation, drivkraft och energi är produkter av ditt inre, i ditt du-mot-dig-spel.

Och lärdomarna för oss som har med barn att göra, finns i det långsiktiga. I Processen. I Tilliten. Inte ens OS är slutmålet, det är bara en del av resan. I samma stund du som tränare eller förälder inser detta följer en enorm känsla av lugn och harmoni (annars har du inte insett det, utan bara anammat det som en klyscha). Du får en sund distans till barnens känslor och humör kopplat till match och tävling. Du blir den där absolut nödvändiga motpolen som lyssnar, förstår och ger råd. Du blir inte besviken, arg eller ledsen, onödigt nervös eller upprymd, utan ser till helheten. Du vet att livet är mer än medaljer och ser därför alla möjligheter till lärdomar som kommer med idrotten, oavsett nivå.

”Jaså, du har provat på innebandy idag? Var det roligt? lärde du dig något?”

Eller:

“Jaså, du har vunnit ett OS-silver I skidskytte idag? Var det roligt? Lärde du dig något?”

Låter det galet? Kanske det, och till och med omänskligt. Som att ta udden av hela grejen. Men tänk ett varv till, kanske skapar denna inställning vidare mening, sätter idrotten i ett sammanhang och ger varje detalj betydelse, bortom resultat?

Vi vill alla leva oss in i ett spännande OS. Låta känslorna svalla, skrika, gapa, klappa och heja fram våra nationalhjältar. Vi vill sörja med dem när det går sämre, vara arga på dem och sedan förlåta dem och önska dem bättre lycka nästa gång. Det är också en del av processen. Och det är också en del av utmaningen för de tävlande. De tävlar ju även för dig och mig. Därför måste de kunna stänga av just oss, kameror, motståndare och omvärld när det kommer till det avgörande ögonblicket, då har de bara sig själva att lita på. De tävlar tillsammans med oss, men mot sig själva.

För många barn är det minst lika på riktigt. När det är tävling är det allvar. Deras känslor, attityd och inställning är verklig, för det är också ett sätt att lära, ett sätt att leka. Du och jag ska varken negligera eller bekräfta detta, vi ska bara vara kloka vuxna, lära dem att urskilja sina känslor och växa genom uppgiften. Även lek är ju faktiskt allvar, precis som allvar kan vara lek, en olympisk lek, som för norrmännen.

Vad lär du dina barn? Vad lär du barnen som du tränar?

Jag vill avsluta med ett citat från en mycket intressant artikel som en idrottskollega skickade till mig häromveckan:

“After the Pyeongchang Olympics, some athletes will return home elated with their performance while others will no doubt feel deflated. But if they follow the example of the Norwich athletes, all the participants, no matter their finish, will look back on their Olympic experience for what it is: Just one step on the path to a successful life.”

Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

Sörmland hjärta Värmland = sant

västerås2

År 1799 startades Sveriges första bibliotek i Kjula socken, strax utanför Eskilstuna. Kyrkoherde Magnus Jonae Hjortsberg insåg att för att få gemene man att få upp ett intresse för läsning behövs det en tillgång till litteratur. Alla skulle inte behöva köpa en bok för att läsa den. På 1840-talet började sedan spridningen av Folkbibliotek att ta fart i Värmland och sen vidare ut över landet.

För lite drygt ett år sedan fick jag ett telefonsamtal som förändrade mitt liv drastiskt till det bättre.

En god vän ringde och berättade om en tjänst som skulle tillsättas på Sörmlandsidrotten. En tjänst som innebar en kombination av miljö, integration och idrott – och redan där var jag såld. De behövde någon som skulle vara med och sprida något som hette Fritidsbanken, samt stötta de kommuner som vill starta en sådan.

Fritidsbanken fungerar egentligen precis som ett bibliotek, men för sport- och fritidsutrustning. Och på samma sätt som kyrkoherde Magnus som upptäckte att fler började läsa när de fick låna böcker så finns Fritidsbanken till för att så många som möjligt ska ha tillgång till en aktiv fritid.  Ung som gammal ska kunna prova på olika aktiviteter utan att behöva köpa utrustning först. I många fall kommer det att leda till att låntagaren hittar en idrott eller annan aktivitet som de gillar och vill fortsätta med, kanske i organiserad form i en förening, eller på egen hand.

Jag har haft förmånen att få åka runt och besöka en hel del Fritidsbanker, och jag tycker alltid att det är lika fantastiskt att kliva in i dem. En hel värld öppnas, full med roliga prylar som finns att låna. Allt ifrån skidor, skridskor, bollar, klubbor, cyklar, racketar och skor till fiskespön, tält, kubbspel, pulkor, stormkök, frisbees, svampkorgar och surfbräda. Och om jag som medelålders man tycker det är roligt, vilken tioåring skulle inte då tycka att de kommit till himmelriket?

Mitt idrottsintresse var en av anledningarna till att jag direkt gillade konceptet Fritidsbanken. Men minst lika mycket klappar mitt hjärta för miljöfrågorna. Och vi kan inte blunda för att det finns enorma utmaningar vi står inför. Och även där kan Fritidsbanken vara med och göra skillnad. En av Sveriges stora utmaningar är att varje svensk i snitt konsumerar som att det fanns 4,5 jordklot. Vi har en enorm överkonsumtion, och den växer för varje år.
Som förälder till nyfikna barn och ungdomar så ställs vi inför utmaningar. Utbudet av aktiviteter är ofta enormt, och våra barn vill gärna testa på allt ifrån handboll, skidor, fiske, fotboll, skridskor till kubb eller skateboard. Risken finns att vi köper på oss utrusning till allt de vill testa. En konsumtion som riskerar att hamna på hög när intresset svalnat. Vilket blir problematiskt både ur ett förvaringsperspektiv (vindsförrådet eller garaget har bara ett visst antal kvadrat) men framförallt ur ett konsumtionsperspektiv.

Där kan Fritidsbanken vara en positiv kraft till att stimulera en hållbar konsumtion. Då det ges möjlighet att testa många olika aktiviteter kan låntagaren pröva sig fram tills den hittat det som den verkligen tycker var roligt, och kan då välja att göra en bra investering. Istället för att köpa en mängd utrustning av skiftande kvalitet (för att testa) som sedan blir liggandes kan man satsa på kvalitet i det man valt att engagera sig i.
Och ska utrustningen användas vid endast ett fåtal tillfällen (barnens friluftsdagar eller helgens kanotpaddling) så är det ju onödigt att köpa utrustning. Delningsekonomi är en väg framåt, och att då ha ett bibliotek för sport- och fritidsutrustning är helt enkelt briljant.
Fritidsbanken jobbar dessutom nästan uteslutande med återbrukad (begagnad) utrustning. Tanken är att den utrustning som finns ska få användas tills den är slut. Så all den utrusning som ligger hemma i våra förråd kan genom Fritidsbankens omsorg (och lite handpåläggning) komma till glädje för många andra människor under lång tid framöver.

Att få vara med på Fritidsbankens resa har varit fantastiskt. Sedan jag började för drygt ett år sedan har antalet Fritidsbanker mer än fördubblats. Idag har närmare ett sextiotal kommuner redan öppnat, och minst lika många står i startgroparna. I Sörmland finns det än så länge en Fritidsbank i Nyköping, och under året kommer det öppnas upp även i Katrineholm, Eskilstuna och med största sannolikhet även Flen.  Visionen att det ska finnas (minst) en Fritidsbank i varje kommun är inte längre en utopi.

Fritidsbanken grundades av en diakon i Värmland för fem år sedan. Sen har resan gått fort. Och vem vet, kanske kommer Fritidsbanken göra samma resa som Magnus första bibliotek i Kjula. Om några årtionden kanske Fritidsbanken är lika naturligt och inkluderat i kommunal verksamhet som biblioteken är idag. Och därmed är (både bok- och fritids)cirkeln sluten.

/Johannes Hedlund, regional samordnare Fritidsbanken

 

Sportspegel, sportspegel på väggen där

Visst var det väl Snövits elaka styvmor som frågade sin spegel ”vem som skönast i landet är?” Spegeln svarade ”Snövit” och så var intrigen igång. Ungefär så minns jag det. Hur som helst så började jag fundera över den där spegeln. Det pågår ju en ständig debatt om tidiga uttagningar, tävling i ung ålder och vem som kan se vilket barn som har förutsättningar att bli duktig inom en viss idrott. Tänkte att det är lite som med den där spegeln, fast en sportspegel, liksom. ”Sportspegel, sportspegel på väggen där, säg mig vilket barn som kommer att bli bäst i världen.” Hur kul det än är att träna barn och ungdomar som sedan blir framgångsrika idrottare skulle en sådan spegel ta bort charmen med det hela. Eller?

Det finns helt klart odiskutabla begåvningar. Femåringar som kan spela både Chopin och Beethoven på piano eller förstår avancerade matematiska formler. Och kanske är det så att en del av deras barndom rycks ifrån dem då de plötsligt blir föremål för världens beundran och förväntas uppträda eller tävla. Inom idrotten sker lätt samma sak. Om ett barn har en ovanligt bra känsla för att trixa med boll, slå frivolter eller åka skridskor stakar omvärlden snabbt upp dess framtid. Föräldrarna går all in, media berättar om superlöftet och så vidare, och så vidare. Rätt eller fel? Jag vet inte.

Jag tror som vanligt på den villkorslösa omtanken. Den som påminner oss om att det kanske inte alls är så att barnet vill bli världspianist, knäcka koder eller spela i NHL. Men så vill vi ju heller inte se talanger gå till spillo. Och i det finns väl också omtanke? Att visa barnet vilka möjligheter som öppnar sig just på grund av hens förmågor. Jo, kanske det.

Jag kommer osökt att tänka på Good Will Hunting. En film om en supersmart kille, Will Hunting, spelad av Matt Damon. I en scen säger hans bäste vän, Chuckie (Ben Affleck), till honom att det inte är för sin egen skull Will borde ta ett av alla de superjobb han erbjuds. Det är för hans kompisars skull, som aldrig kommer att få den chansen. De kommer att vakna upp som 50-åringar och vara kvar på samma bygge. Det är också ett perspektiv värt att beakta i diskussionen om talanger.

Men nu är det kanske inte just de exceptionellt begåvade barnen som vi debatterar inom idrotten. Det är alla de andra. De som ibland har lite lättare än andra att klara vissa saker, ibland måste kämpa, ibland vill så oerhört mycket och ibland tappar lusten helt. De barnen. Våra barn. De vi möter hela tiden. Det är tillsammans med dem vi måste klura ut det hela. Hur vi ska leda, organisera och bedriva vår idrott så att den blir meningsfull och utvecklande för de som vill vara med.

Det är de barnen vi måste ge förutsättningar att hitta sin inre drivkraft och sin talang om man så vill. Och det är konstform i sig. Vi behöver balansera våra insatser så att de dels är givande och utvecklande här och nu men samtidigt har effekt i det långa loppet. Vi måste våga släppa taget och som Björn Afzelius sjunger, låta våra blommor slå rot där det finns jordmån. Vad vi än tror oss se, vad vi än anser oss veta. Och det är uppmaning till såväl föräldrar som tränare. Glöm inte bort att sortera mellan det som är du och det som är barnet.

Spegeln bör användas för att se och förstå sig själv, inget annat.

 

Love Swartz, Sörmlandsidrotten

Låt inte guldet bli till sand

Det finns mycket inom elitidrott och idrott generellt som fascinerar mig. Upplevelsen av att följa en spännande tävling eller match. Taktik. Upplägg. Lärande. Att själv få vara tränare och följa aktiva mot deras mål, finna vägar tillsammans, vända motgångar till framgång. Att lyssna till stora idrottares berättelser.

Innan jul hade jag den stora äran att på scen tillsammans med Kajsa Bergqvist få samtala om idrottens olika utmaningar. Vi pratade utifrån hennes karriär och erfarenheter, hennes resa mot världsrekord och medaljer. Att få höra om hennes inre drivkrafter och målsättningar var särskilt inspirerande. Efter varje sånt samtal, eller när jag varit på föreläsning eller bara läst en artikel längtar jag till badhuset för att möta de simhoppare jag själv tränar. Att besöka andra verksamheter, ta lärdom och få idéer är även det en ynnest som jag får utrymme till i mitt jobb på Sörmlandsidrotten. Varje dag får jag insupa idrott.

Det som mest intresserar mig är idrottens otaliga möjligheter till personlig utveckling. Som aktiv möter jag mig själv och mina inre föreställningar gång på gång. Jag upptäcker mina gränser, mina rädslor, mina styrkor. Jag finner vägar för att bryta mönster. Som tränare behöver jag ägna 90% åt att lära känna mig själv, mina värderingar och mitt tålamod. Jag måste finna balans och lugn i mig själv för att kunna leda andra tryggt och säkert. Och jag måste lära mig det svåraste av allt, att lägga prestigen åt sidan och våga be om hjälp. Till simhopparna brukar jag säga att ett bra sätt att förhålla sig till de som placerar sig framför dem på tävling är att gratulera och studera dem. Lära sig av dem. Lyssna. Vara prestigelösa, kort sagt.

Allt handlar för mig om lärande. Den första tävlingen som kanske bara är ett lekfullt moment under ett träningspass, till den efterlängtade finalen på ett EM, eller VM, kan av atleter betraktas fundamentalt olika. Vissa förhåller sig till resultatet, andra till den egna insatsen och prestationen. Vissa kan knäckas av en förlust, andra stärkas. Någon njuter inför utmaningen, någon våndas. Och som tränare behöver man finnas där ibland som en motpol. Ibland som ett stöd, ibland som den som pushar. Och vid vissa tillfällen, kanske oftare än man tror, behöver man bara ta ett steg tillbaka. Helt enkelt låta de aktiva själva vara i sina känslor, sina tankar, sin stund av utveckling och lärdom.

Resultat är viktigt, men viktigare är hur vi mäter resultat. Jämförelsen med andra är en yttre parameter, viktig som inspiration, viktig för åskådare, sponsorer och media. Men det är bara en av många måttstockar på utveckling. Kajsa Bergqvist ville nå 2.10 som höjdhopperska. Det var en inre drivkraft som ledde henne till de bragdfulla framgångar vi minns henne för idag. Som hon själv beskriver det var det under karriären nedslående att inte nå dit, men i efterhand ser hon tacksamt tillbaka på sin tid inom idrotten och allt hon fått med sig. Det är en kraftfull påminnelse för mig om idrottens väsen och storhet.

Så till sanden, den som så retfullt rinner mellan fingrarna och går förlorad. Fusk. Dopning. Filmning. Läggmatcher. Alla förlorar på det. Alla. Men bortsett från kämpande konkurrenter som inte får en rättvis chans, lurade människor som satsat pengar, svikna supportrar och det yttersta pinsamma i att bli ertappad – så är det ett fruktansvärt våld mot en själv. Drömmen man hade. Längtan efter att få träna hårt, tävla och nå så långt man kan. Jag brukar fråga simhopparna jag tränar om de helst vill vara den som vinner till varje pris, eller den som kämpar hårt och som alla hejar på. Bara för att ge dem perspektiv. Oavsett hur länge man idrottar, oavsett hur långt man når, har alla rätt att se tillbaka på sin tid som atlet och veta att ”jag gjorde mitt bästa och jag lärde mig massor.”
Jag själv var ingen vidare tävlingsmänniska. Men redan som 10-årig simhoppare såg jag möjligheter att lära mig om mig själv och om livet. Och tack vare att jag en gång i livet valde en idrott har jag idag fantastiska år bakom mig som tränare och domare, ett jobb inom idrotten och minnen nog att redan nu pensionera mig för att bara dricka kaffe och reflektera över dem.

Det gör ont i mig att höra om dopningshärvan i Ryssland och om övergreppen inom amerikansk gymnastik. Om människor som förblindade av resultatjakten skyddar förövare. De nämnda exemplen här är förstås fall av gigantisk magnitud. Infekterade kulturer som manipulerar och distraherar människor utifrån en guldkantad fasad. Men det sker även i det lilla. Det sker i Sverige. Såväl övergrepp som fusk. Och mot detta måste var och en av oss minnas den dröm vi en gång hade om idrotten. Om rättvisa. Om den inre drivkraften att göra sitt bästa. Att se tillbaka på sin idrott och veta att man var en del av fusk, av en kultur som skyddade förövare, kommer att skada och göra ont i resten av livet. Nej tack, inte i min idrott, inte i svensk idrott, inte i nån idrott.

Låt guldet delas ut till den som förtjänar det. Gratulera mästaren; se, lyssna och lär. Var en del av någonting stort. Låt inte guldet bli till sand.