Låt inte guldet bli till sand

Det finns mycket inom elitidrott och idrott generellt som fascinerar mig. Upplevelsen av att följa en spännande tävling eller match. Taktik. Upplägg. Lärande. Att själv få vara tränare och följa aktiva mot deras mål, finna vägar tillsammans, vända motgångar till framgång. Att lyssna till stora idrottares berättelser.

Innan jul hade jag den stora äran att på scen tillsammans med Kajsa Bergqvist få samtala om idrottens olika utmaningar. Vi pratade utifrån hennes karriär och erfarenheter, hennes resa mot världsrekord och medaljer. Att få höra om hennes inre drivkrafter och målsättningar var särskilt inspirerande. Efter varje sånt samtal, eller när jag varit på föreläsning eller bara läst en artikel längtar jag till badhuset för att möta de simhoppare jag själv tränar. Att besöka andra verksamheter, ta lärdom och få idéer är även det en ynnest som jag får utrymme till i mitt jobb på Sörmlandsidrotten. Varje dag får jag insupa idrott.

Det som mest intresserar mig är idrottens otaliga möjligheter till personlig utveckling. Som aktiv möter jag mig själv och mina inre föreställningar gång på gång. Jag upptäcker mina gränser, mina rädslor, mina styrkor. Jag finner vägar för att bryta mönster. Som tränare behöver jag ägna 90% åt att lära känna mig själv, mina värderingar och mitt tålamod. Jag måste finna balans och lugn i mig själv för att kunna leda andra tryggt och säkert. Och jag måste lära mig det svåraste av allt, att lägga prestigen åt sidan och våga be om hjälp. Till simhopparna brukar jag säga att ett bra sätt att förhålla sig till de som placerar sig framför dem på tävling är att gratulera och studera dem. Lära sig av dem. Lyssna. Vara prestigelösa, kort sagt.

Allt handlar för mig om lärande. Den första tävlingen som kanske bara är ett lekfullt moment under ett träningspass, till den efterlängtade finalen på ett EM, eller VM, kan av atleter betraktas fundamentalt olika. Vissa förhåller sig till resultatet, andra till den egna insatsen och prestationen. Vissa kan knäckas av en förlust, andra stärkas. Någon njuter inför utmaningen, någon våndas. Och som tränare behöver man finnas där ibland som en motpol. Ibland som ett stöd, ibland som den som pushar. Och vid vissa tillfällen, kanske oftare än man tror, behöver man bara ta ett steg tillbaka. Helt enkelt låta de aktiva själva vara i sina känslor, sina tankar, sin stund av utveckling och lärdom.

Resultat är viktigt, men viktigare är hur vi mäter resultat. Jämförelsen med andra är en yttre parameter, viktig som inspiration, viktig för åskådare, sponsorer och media. Men det är bara en av många måttstockar på utveckling. Kajsa Bergqvist ville nå 2.10 som höjdhopperska. Det var en inre drivkraft som ledde henne till de bragdfulla framgångar vi minns henne för idag. Som hon själv beskriver det var det under karriären nedslående att inte nå dit, men i efterhand ser hon tacksamt tillbaka på sin tid inom idrotten och allt hon fått med sig. Det är en kraftfull påminnelse för mig om idrottens väsen och storhet.

Så till sanden, den som så retfullt rinner mellan fingrarna och går förlorad. Fusk. Dopning. Filmning. Läggmatcher. Alla förlorar på det. Alla. Men bortsett från kämpande konkurrenter som inte får en rättvis chans, lurade människor som satsat pengar, svikna supportrar och det yttersta pinsamma i att bli ertappad – så är det ett fruktansvärt våld mot en själv. Drömmen man hade. Längtan efter att få träna hårt, tävla och nå så långt man kan. Jag brukar fråga simhopparna jag tränar om de helst vill vara den som vinner till varje pris, eller den som kämpar hårt och som alla hejar på. Bara för att ge dem perspektiv. Oavsett hur länge man idrottar, oavsett hur långt man når, har alla rätt att se tillbaka på sin tid som atlet och veta att ”jag gjorde mitt bästa och jag lärde mig massor.”
Jag själv var ingen vidare tävlingsmänniska. Men redan som 10-årig simhoppare såg jag möjligheter att lära mig om mig själv och om livet. Och tack vare att jag en gång i livet valde en idrott har jag idag fantastiska år bakom mig som tränare och domare, ett jobb inom idrotten och minnen nog att redan nu pensionera mig för att bara dricka kaffe och reflektera över dem.

Det gör ont i mig att höra om dopningshärvan i Ryssland och om övergreppen inom amerikansk gymnastik. Om människor som förblindade av resultatjakten skyddar förövare. De nämnda exemplen här är förstås fall av gigantisk magnitud. Infekterade kulturer som manipulerar och distraherar människor utifrån en guldkantad fasad. Men det sker även i det lilla. Det sker i Sverige. Såväl övergrepp som fusk. Och mot detta måste var och en av oss minnas den dröm vi en gång hade om idrotten. Om rättvisa. Om den inre drivkraften att göra sitt bästa. Att se tillbaka på sin idrott och veta att man var en del av fusk, av en kultur som skyddade förövare, kommer att skada och göra ont i resten av livet. Nej tack, inte i min idrott, inte i svensk idrott, inte i nån idrott.

Låt guldet delas ut till den som förtjänar det. Gratulera mästaren; se, lyssna och lär. Var en del av någonting stort. Låt inte guldet bli till sand.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s