OS är slut – tid för tankar…

Norge utklassar alla. Intressant med tanke på att det som är ett olympiskt spel för oss (OS) är en olympisk lek för dem (OL.) Ändå toppar de medaljligan och stationerar länder som Kanada och USA bakom sig. 14 Guld tog Norge, lika många som Sveriges sammanlagda medaljer. Det är imponerande, men vad beror det på? En stark kultur, bra förutsättningar och stora satsningar är ett svar. Finns det fler?

Som alltid är OS, utöver spännande underhållning, en bra skola för idrottsledare och tränare. Att bara följa mediernas rapportering räcker för att det ska vara en otroligt bra och verklighetsförankrad skola, dessutom. Lärdomarna man kan göra är många, men jag tänker framförallt på atleternas inställning, reflektioner och tankar. Visst, klyschorna haglar i medaljintervjuerna, men då och då hittar man ett guldkorn kopplat till en prestation som är bra stoff för inlärning och utveckling för en själv i sitt ledarskap. Två exempel hämtar jag från Sebastian Samuelsson och Stina Nilsson.

Sebastian reflekterar efter sin silvermedalj (wow, var kom den ifrån?!) i skidskyttet att han är nöjd med att ha satt sista skjutrundan. ”Det tar jag med mig från den här tävlingen” säger han. Tydligen har det varit en utmaning för honom under sina tränings- och tävlingsår. Något han pratat mycket om hemma med mamma (som för övrigt också verkar ha stor del i Sebastians idrottande genom att vara en sund, supportande förälder.) Just det faktum att han ”tar med sig” är vad jag tar till mig. Han har tagit silver på ett OS (!!!), men det slutar inte där. Idrottandet är en process, där tävlingar är en del av förloppet, av utvecklingen. Trots att OS är den främsta av tävlingar är det inte mer än en milstolpe för den som ser till utvecklingen främst. Utvecklingen av sig själv som människa, genom idrotten, snarare än utvecklingen av sig själv som idrottare, på bekostnad av människan.

Stina Nilsson och hennes brons i tremilen är nästa stora sensation och lärdom. ”Va, är jag trea?”, utbrister hon, väl i mål. Utan att veta att hon gick för bronset, gick hon för fullt. Det vittnar om karaktär. För vad är egentligen tävling? Tävling är möjligheter att lära sig om sig själv och därigenom växa som individ. Tävling är förmågan till optimal prestation vid rätt tillfälle, att ta fram det bästa när det gäller och hantera sitt inre psyke. Tävling skapar mening och sammanhang, viktiga initialer för människans psykologi och möjlighet att uppnå FLOW.

Du tävlar tillsammans med andra men mot dig själv. Jag vet inte om Stina skulle hålla med mig om just de orden, men jag ser det i hennes inre drivkraft som ger henne orken att spurta i slutet av den där tremilen trots att hon inte tror sig kämpa om medalj. Lägg till att hon tävlat och vunnit såväl sprint samt tagit silver i stafett och lagsprint redan innan tremilen så blir det extra tydligt. Motivation, drivkraft och energi är produkter av ditt inre, i ditt du-mot-dig-spel.

Och lärdomarna för oss som har med barn att göra, finns i det långsiktiga. I Processen. I Tilliten. Inte ens OS är slutmålet, det är bara en del av resan. I samma stund du som tränare eller förälder inser detta följer en enorm känsla av lugn och harmoni (annars har du inte insett det, utan bara anammat det som en klyscha). Du får en sund distans till barnens känslor och humör kopplat till match och tävling. Du blir den där absolut nödvändiga motpolen som lyssnar, förstår och ger råd. Du blir inte besviken, arg eller ledsen, onödigt nervös eller upprymd, utan ser till helheten. Du vet att livet är mer än medaljer och ser därför alla möjligheter till lärdomar som kommer med idrotten, oavsett nivå.

”Jaså, du har provat på innebandy idag? Var det roligt? lärde du dig något?”

Eller:

“Jaså, du har vunnit ett OS-silver I skidskytte idag? Var det roligt? Lärde du dig något?”

Låter det galet? Kanske det, och till och med omänskligt. Som att ta udden av hela grejen. Men tänk ett varv till, kanske skapar denna inställning vidare mening, sätter idrotten i ett sammanhang och ger varje detalj betydelse, bortom resultat?

Vi vill alla leva oss in i ett spännande OS. Låta känslorna svalla, skrika, gapa, klappa och heja fram våra nationalhjältar. Vi vill sörja med dem när det går sämre, vara arga på dem och sedan förlåta dem och önska dem bättre lycka nästa gång. Det är också en del av processen. Och det är också en del av utmaningen för de tävlande. De tävlar ju även för dig och mig. Därför måste de kunna stänga av just oss, kameror, motståndare och omvärld när det kommer till det avgörande ögonblicket, då har de bara sig själva att lita på. De tävlar tillsammans med oss, men mot sig själva.

För många barn är det minst lika på riktigt. När det är tävling är det allvar. Deras känslor, attityd och inställning är verklig, för det är också ett sätt att lära, ett sätt att leka. Du och jag ska varken negligera eller bekräfta detta, vi ska bara vara kloka vuxna, lära dem att urskilja sina känslor och växa genom uppgiften. Även lek är ju faktiskt allvar, precis som allvar kan vara lek, en olympisk lek, som för norrmännen.

Vad lär du dina barn? Vad lär du barnen som du tränar?

Jag vill avsluta med ett citat från en mycket intressant artikel som en idrottskollega skickade till mig häromveckan:

“After the Pyeongchang Olympics, some athletes will return home elated with their performance while others will no doubt feel deflated. But if they follow the example of the Norwich athletes, all the participants, no matter their finish, will look back on their Olympic experience for what it is: Just one step on the path to a successful life.”

Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s