Somewhere over the rainbow

Jag vaknar, sträcker på mig, vill somna om. Som en normal människa. Tillslut är jag ändå uppe, men jag kanske halvsover lite medan jag får igång kaffebryggaren. Också som en normal människa. När jag har duschat är jag med i matchen på riktigt och nu kan jag göra frukost. Jag vet inte om normala människor duschar innan eller efter frukosten, men jag känner mig ändå ganska normal. Jag läser nyheterna i mobilen och kollar snabbt igenom facebook. Fortfarande ganska normal. Jag vet egentligen inte var den där gränsen går som gör mig onormal, men den finns där. Jag lärde mig det redan som barn. De andra killarna i klassen frågade chans på tjejerna, men på kvällarna när jag var ensam i mitt rum och tittade i katalogen med klassfoton, då var det inte tjejerna jag brydde mig om.

Jag älskade att idrotta. Innebandy och skidor var min grej. Och det var ju också normalt. Men i innebandylaget kallade mina kompisar varandra för bögjävel, och det gjorde ont i mig. En gång blev jag kallad för jävla bög av en kille från ett annat lag som vi spelade mot. Jag hade varit för nära honom i kampen om bollen tyckte han. Och han knuffade mig. Jag såg bort mot avbytarbänkarna där våra vuxna tränare stod. De verkade inte bry sig. Jag var 12 år. Det gjorde ont i mig.

När vintern kom och skidsäsongen började var jag lättad. Jag visste att skidbacken var en plats där jag kunde vara mig själv. Vi kallade inte varandra för saker i slalomföreningen, vi pratade istället om hur vi kunde bli bättre på att åka fort och svänga snabbt. Men en dag blev jag undanträngd i liftkön av en kille som åkte snowboard. Han fick mig ur balans så att jag ramlade och kallade mig för homo, eftersom jag hade tajta kläder på mig (hur hängde det ihop?) Runt om stod det vuxna. Ingen sa något. Jo, en förresten, han som skötte liften, han sa att man inte fick trängas. Jag var 13.

Jag är 33 nu. Jag åker till jobbet och på bussen tänker jag tillbaks på skolan och idrotten. Känner mig mer normal idag men har begravt en del av min själ i ett stort tomrum. Så mycket osagt. Så många tillfällen där jag ville säga något men inte kunde, för jag trodde inte att någon ville höra. Jag trodde ingen ville ta hand om mig. Jag var bekymret. Bögen. Jag borde väl förstått att ingen egentligen ville något illa, de bara skojade. Jag borde väl förstått att man får ta lite skit när man är annorlunda. Men det är just precis det som alltid har varit mitt problem. Jag har ju aldrig känt mig annorlunda.

Jag har blivit annorlunda eftersom jag har lärt mig att jag är det. Och jag funderar mycket. Funderar på om egentligen inte alla är som jag. Tänker att säkert alla bär på hemligheter om sig själva. Något som de inte berättar för att de tror att det är onormalt och ovälkommet. Jag tror det. Och jag hoppas att du som känner så har funnit åtminstone en plats eller någon människa, som låter dig vara dig själv. För mig har det varit svårt. Jag har sökt hela mitt liv. Men bland människor där jag kan vara helt öppen med att jag är homosexuell, där vill man inte prata idrott, och när jag var inom idrotten skulle jag helst inte vara homosexuell. Var finns min plats? Var kan jag bara få vara mig själv?

Den här berättelsen är inte min. Och kanske är den inte ens på riktigt. Men den gör ont i mig. För jag vet att det finns tusen och åter tusen berättelser som liknar denna. Ocensurerade, direkt från verkligheten. Och vi kan välja att lyssna till dem. Vi kan välja att relatera till dem. Leta inom oss själva för att se om vi känner igen något. För det handlar inte bara om gay eller straight. Det handlar om en omgivning som på förhand bestämt vad som är rätt och fel, bra och dåligt eller gott och ont. Det handlar om ett ledarskap som ser det ena, men bortser från det andra. Den handlar om en idrottsrörelse som klär sig i regnbågsfärger men som ännu inte fattat att regnbågen uppstår i samspel mellan sol och regn. Den är resultatet av ett möte, själva speglingen av mångfald. Och den kanske är ovanlig och inte fullt normal, men den är vacker.

Kom som du är, och låt det få handla om idrott från och med nu…

Annonser

Jakten på lycka

Eller The pursuit of happiness, som filmen heter på originalspråk. Baserad på verkliga händelser i Chris Gardners liv. Chris (spelas av Will Smith) är skuldsatt och fast i ett mycket svårhanterat säljavtal. Under filmen blir han lämnad av sin partner för att på egen hand ta hand om deras son och kämpa för att bli fri från avtalet. Parallellt med allt elände strävar han efter ett jobb som börsmäklare och är så gott som nere för räkning när allt vänder. Filmen slutar lyckligt, vi kan andas ut.

Filmer kan vara fantastiska. De kan lära oss saker om livet och om oss själva. Samtidigt är de (förhoppningsvis) underhållande och skakar liv i våra känslor. Jakten på lycka är ett exempel på en film som har allt det där. Jag kommer att tänka på en scen där Chris och hans son (som häftigt nog spelas av ingen mindre än Will Smiths riktiga son) spelar basket. Sonen säger att han vill bli proffs varpå Chris verbalt och direkt slår undan de drömmarna och sonen, så klart, blir förkrossad. Uppgivet packar han ned basketbollen i en påse och de ska bege sig därifrån när pappan byter tonläge. Med djupt allvar i rösten säger Chris åt sonen att ingen, inte ens hans föräldrar, får tala om för honom vad han kan och inte kan klara av. Ingen. Någonsin.

Jag har aldrig förstått om Chris kommer till insikt med sitt eget, usla föräldrabeteende och helt enkelt ångrar sig eller om hela upplägget var medvetet. Men oavsett. Lärdomen för oss som tittare är densamma. Medskicket till mig som tränare, förälder, lärare, vän, kusin, doktor, medmänniska: detsamma. Men vi måste vända på det. Vi ska inte lära oss att ingen får säga till oss vad vi kan och inte kan. Vi ska lära oss att inte säga till barn vad de klarar och inte klarar. Vi ska inte sätta oss över deras tolkning av livet och verkligheten. Vi ska inte jiddra med deras drömmar helt enkelt.

Barn vill bli brandmän, prinsessor och draktämjare. Barn vill bli världsmästare och proffs. De närs av de drömmarna, de leker sina drömmar och de lär sig av leken. De lär sig – av leken. Vi behöver inte skynda dit och tala om för dem huruvida drömmen, leken, är rimlig eller inte. Den dos av verklighet de behöver hinner ikapp dem tids nog.

Behöver jag säga mer? Jag tror inte det. Eller kanske lite: Första steget är att ta till sig av detta budskap. Det är det lätta. Det andra steget är att lära känna sig själv så pass bra att man vet när man är på väg att göra detta i alla fall. Det är det svåra. En kommentar. En min. Ett skämt. Oskyldigt menat, hårt drabbat. Därför ska uppmärksamheten alltid vara riktad inåt, delvis åtminstone. För det är inom dig allt skapas. Det är där växelspelet mellan att påverka och påverkas hela tiden pågår. Det är kort sagt där det händer. Konstigt, va? Och läskigt? Jag vet. Men en mer kraftfull insikt får man leta efter.

Jakten på lycka pågår ständigt. Inom mig och dig och runtomkring oss. Men så vitt jag förstått av det lilla enkla livspusslet jag ägnar mig åt (även om det är långt ifrån färdigt) tycks lycka vara en biprodukt, något som uppstår till följd av något annat, stannar en stund och försvinner för att så småningom återkomma. Att jaga lyckan liknar hundens jakt på svansen, det vill säga något vi skrattar åt. Därför bör vi istället leva, och därmed leda, på ett sätt som tillåter lyckan att infinna sig, gång på gång. Vare sig det är när vi tar emot medaljen stående på en pall i ett stort mästerskap, eller om det är när vi njuter av en kopp kaffe, sluter ögonen och minns dagen då vi räddade den där straffen, höll andan i över en minut, sprang ett frivarv eller slog personligt rekord i längdhopp.

Så, var rädd om barnens drömmar, liksom du är rädd om dina egna. Jag lånar ett par rader från låten Ruby Tuesday (Rolling Stones) för att sammanfatta: ”Lose your dreams, and you will lose your mind…”

 

Love, Sörmlandsidrotten

Att sätta en potatis i halsen kan sluta riktigt illa

Maten är serverad och familjen sätter sig runt bordet. Arvid 9, yngsta barnet, skyfflar in maten i munnen med en rasande fart. Ni föräldrar vet precis varför: han var tvungen att avbryta fotbollsmatchen med kompisarna för att komma in och äta. Nu vill han bara avsluta middagen och springa ut till matchen borta på ängen igen. Det är fullt naturligt och helt i sin ordning. För när barn leker är det på riktigt, det är allvar, det känslor och det är här och nu. Även en spontan fotbollsmatch med kompisarna från samma gård är viktig. Så är det när barn leker. Och efter leken går de vidare, då är leken slut.

Låt oss därför förflytta oss från middagsbordet en stund och reflektera över detta. När barn leker är det allvar. Alla som haft med barn att göra vet det. Genom lek lär man sig om livet. Konflikter uppstår om orättvisor, mitt och ditt, rätt och fel och om vem som får vara med. Men när leken är slut är (oftast) även konflikten det. Ibland har vi vuxna fått gå in som konfliktlösare. Sällan går vi in och talar om hur leken ska lekas, men vi hjälper till när det blir svårt. Och svårt blir det. Barn är inte färdigutvecklade och saknar de empatiska förmågor som vuxna har. De har inte etablerat konsekvenstänkande och är ofta egocentriska till sin natur. Vi behöver därför prata med dem om detta, helt enkelt guida dem. Ibland kan vi guida dem genom det svårgripbara och abstrakta, men ibland får vi bara tala om vad som gäller. Punkt. En balans mellan dessa gör att barnen genom samtal och egna erfarenheter tids nog lär sig det sociala samspelet, lär sig livet.

Tillbaks till middagen, som tydligt visar skillnaden mellan barnperspektiv och barnets perspektiv. Barnets perspektiv är tydligt: matchen väntar. Barnperspektivet däremot handlar om föräldrarnas förmåga att se steget längre. Föräldrarna vet (förhoppningsvis) att kroppen mår bäst av att äta i lugn ro. Föräldrarna vet (förhoppningsvis) att matchen är viktig för Arvid här och nu, (men också att det kommer fler tillfällen.) De vet (förhoppningsvis) att livet kräver träning i inre kompromisser och att det finns vinning i att träna sitt tålamod. Det vet (förhoppningsvis) också att ett oaktsamt, stressat ätande kan få ödesdigra följder om man tillexempel skulle sätta i halsen. Därför talar de om för Arvid att han måste lunga ned sig och äta långsammare.

Föräldrarna låter inte barnets perspektiv vara avgörande. Trots risken att Arvid kommer att bli både arg och ledsen. De vet att det är grundkänslor som hör till barnets utveckling. De zoomar ut och tänker på vad som är bäst för Arvid i långa loppet. Och det är precis vad föräldrar ska göra. Det är också vad vi som tränare, lärare och ledare ska göra. Lyfta blicken, tänka längre än barnet. Det är vår viktigaste uppgift.

Vi ska inte ta följa barnets vilja om den kan vara skadlig för barnet. Vi ska utgå från barnets perspektiv för att förstå, respektera och kommunicera med barnet. Vi ska utgå från barnets perspektiv när vi planerar och genomför lekar och idrott med barnet. Men vi ska utgå från ett barnperspektiv när vi tänker på vad det vi gör ska leda till för barnet. Och det är en väsentlig skillnad.

Barnet måste inte alltid förstå på en gång varför det inte får göra som det gör. Viljan att spela fotboll är så stark att barnet inte vill bry sig om en larvig regel som att tugga maten långsamt. Här måste vi våga vara vuxna. Vi måste alltid göra en avvägning om det verkligen är upp till barnet att bestämma i olika situationer. Men vi måste även prata om de här sakerna med barnet i stunder då vi har mer tid, när det inte spelas en fotbollsmatch. Om vi bara väljer det kritiska tillfället kommer vi befinna oss i ständig konflikt som barnet inte förstår.

Du är förälder och du är tränare: Fundera över vad det innebär att möta barnet där det är men samtidigt leda barnet dit det ska. När du vet att något är osunt eller riskabelt, ta då diskussionen, ta då konflikten. Att sätta en potatis i halsen kan gå riktigt illa.

Love Swartz, Sörmlandsidrotten

Lånade fakta om dopning

Min vän och kollega, Conny, och jag hade nyss ett spontant samtal om dopning, kosttillskott och andra preparat kopplat till idrott. Nästa vecka arrangerar nämligen Sörmlandsidrotten en föreläsning i ämnet, Är du säker på att du inte är dopad? Föreläsarna är Jonas Karlsson (känd från TV-sporten och nu senast i OS-studion) och Johan Öhman. Sistnämnde var med och bildade Prodis, ett nätverk mellan olika gym, kommuner, Polisen och Länsstyrelsen. Syftet med Prodis är att skapa 100% ren hård träning, det vill säga fri från fusk och genvägar. För oavsett om du idrottar för att tävla eller bara motionerar finns uppenbarligen risken att du lockas till snabba resultat.

Kroppsideal och utseendefixering är vanliga orsaker hos både killar och tjejer och det är viktigt att förstå ungdomarnas situation och sammanhang; deras vardag. När behovet av att vinna är så stort att du dopar dig eller din självbild så bräcklig att du tar anabola, strävar du troligtvis mot många yttre ideal, som du tror dig behöva uppfylla. Här behövs vuxenvärlden. Här behövs kunskap. Här behövs omtanke och handling.

Conny berättade att han skickat ett lite barskt mejl till sina kontakter inom Prodis om deras engagemang i denna fråga. Han vill helt enkelt (och självklart) se att fler tar tag i problematiken, på gymmen, i föreningen och hemma i familjen. Jag bad honom skicka mejlet till mig och klippte sedan ut några rader som jag tycker är läsvärda och rättade helt enkelt in dem här i bloggen. Jag vill alltså förtydliga att det är en subjektiv text – inte desto mindre viktig:

…alltså så har vi troligtvis cirka hundra tusen personer i Sverige som använder anabola preparat! Ökningen de senaste tre, fyra åren är tredubbel, minst, spekulerar man på dopingjouren… Problemet ökar bland tjejer och 90-talister. Det är ”esteterna” (de som tränar för att få en snygg kropp) som mest figurerar i riskzonen; alltså era kunder!!! Kosttillskotten som säljs är ofta totalt okontrollerade och vi vet inte vad vi får i oss. Barn och ungdomar söker hjälp för hjärtsvikt, illamående etcetera på grund av energidrycker. Det finns även dokumenterade dödsfall.

Kroppsidealen är i många fall helt skeva idag bland tjejer, killar, kvinnor och män. Vi matas av dem i sociala media. Tar ni med detta i era värdegrundsdiskussioner? Tänker ni på vad ni sänder för signaler genom era likes på facebook? Så kallade ”quickfix” är mer på kartan än någonsin idag i samhället. Därmed blir otillåtna eller riskabla preparat en lockelse…

Det har aldrig varit så lätt att få tag på dopningspreparat som nu. De flesta tar det inte för att tävla, utan för att se bra ut. Som jag berättade igår sitter 14 åringar i Sverige och beställer anabola steroider för att injicera…

Tack för dessa ord, Conny, tunga fakta som jag hoppas väcker liv i frågan. Tråkigt nog måste jag skriva att som vanligt handlar det om kortsiktiga resultat, oförmåga att se ett värde i det långsiktiga engagemanget eller i hälsoaspekten. Träna för självkänsla, för utveckling, men framförallt: för din egen skull! Depression, ätstörningar och andra självskadebeteenden kan alla vara olika uttryck med lika botten – jag duger inte som jag är!

Men kom igen nu, det gör du visst – och det är allas vår förbannade skyldighet att hjälpa dig att förstå det!

Love Swartz, med lånade ord från Conny Dahlqvist