Gästblogg: Inkluderande ledarskap

Det händer att vänner, kollegor och andra kloka människor hör av sig till mig med tankar och texter att dela. Igår fick jag det här blogginlägget om inkluderande tränarskap skickat till mig från Anna Lindén i Eskilstuna. Tack för det Anna, inspirerande läsning, keep it up!

Idag snackar vi tränaregenskaper. Och ledaregenskaper!

För helvete vad jag gillar mina boxningstränare. Alltid när jag är där så blir jag glad! När jag är på väg dit, när jag står och lindar händerna, på uppvärmningen, mitt i en svettig säck-rond eller när vi flåsar tillsammans på slutet. Jag ler inifrån och ut, och tränarna får alla att le tillbaka.

De får oss att känna oss välkomna, sedda och starka. De får oss att vilja svettas tillsammans.

Hur gör de?

Rätt bemötande.

Vad är rätt bemötande?

Jo, i en träningslokal med tjejer, killar, äldre, yngre och spännisar och mjukisar och allt däremellan, så finns det några saker som gör de här tre snubbarna till just hjältar – som lyckas skapa fokus på glädjen i träningen:

De förklarar övningarna enkelt. De berättar syftet med övningen, visar vilka vridrörelser som ingår, visar med kroppen hur man ska göra, klart och tydligt utan onödigt babbel eller jargong som ingen fattar.

De väljer tjejer och killar, ung och gammal, ny och erfaren, när de ska visa en övning med någon. Det gör att vi känner oss involverade och sedda.

De säkerställer att alla har någon att köra med innan de drar igång en övning. De parar ihop oss förutsättningslöst, utan att ta för givet vem som vill köra med vem.

De peppar utan att vara överhurtiga när övningen är igång. De använder rätt ord, de påminner oss om vad vi ska göra, de säger att vi är starka och duktiga. De säger att de tycker om det de ser och hör.

De är måna om att nya välkomnas ordentligt och stämmer av hur det känns, innan och efter.

De cirkulerar runt i lokalen och ger tips till dem som behöver det. De korrigerar den som behöver det. Oavsett om du är biffig, svensktalande, mörkhårig eller kortvuxen så får du det du behöver. Fokus på det viktiga: tekniken och din utveckling och allas gemensamma glädje.

De har ingen sexistisk eller homofobisk jargong. de tar inte för givet att någon är bättre än någon annan av någon anledning. Om en jargong skulle uppstå i lokalen, säger de till.
De hälsar alltid. De säger alltid hej och hej då. Till alla.

Dessutom har de ett närmast outsinligt register av övningar. Det skapar en stor variation i både uppvärmning, avslutning och allting däremellan. Och de är fullständigt otrendigt klädda och har inget behov av att bevisa någonting för någon. De är där för att vi ska få en bra träning, och för att få oss att använda varje minut. Jag är så gruvligt glad att jag hittat till denna klubb, där alla är välkomna.

De här ledarna är riktiga vardagshjältar. Och det känns på något vis extra viktigt i just en boxningsklubb.

Slut på inlägget.

Ut och älska era hjältar idag.

Länk till Annas blogg: https://groncyklist.wordpress.com/2018/03/08/4346/

 

Annonser

Den sanna vägen – barnets väg

Du tittar på världen med stora ögon och nyfiken blick. Du leker, uppfinner, upptäcker. Frågar varför? Och varför igen? Och igen? Likt en framstående forskare. Jag följer dina framsteg, ser hur du lär dig, lägger samman, drar slutsatser och förkastar dem. Din värld växer för varje steg du tar och varje ord du lär dig. Du är på upptäcktsfärd i din värld, på din lekplats och i dina drömmars landskap.

Du förstår att du kan bli och göra nästan vad du vill och väver så samman dröm och verklighet. Du testar gränser och lär dig om smärta. Du är ett kaos av känslor, hopp och rädsla. Samtidigt modig, frisk och stark. Du är som alla andra, precis lika unik.

Du är klokare än alla oss som vill lära dig, visa dig, guida dig. Vi som vill få dig att förstå att du snart måste lämna fantasin. Växa upp. Bli vuxen. Med allt vi har svär vi att skydda dig. Vi styrs av kärlek, oro, rädsla, hopp och omtanke. Vår välvilja omsveper dig och vi skäller, pekar och begränsar. Du lär dig rätt och fel. Du lär dig bra och dåligt. Du lär dig att vi tycker att du ska göra som vi säger, tycka som vi tycker, veta det vi vet. Och vi skyddar dig snart bara från dig själv, din fantasi och din lust att upptäcka när vi egentligen kanske borde skydda dig från oss, vårt sätt och våra fördomar. Du är perfekt som du är. Och du ska bli just dig själv. Ingen annan.

Hem, skola, idrott och kultur. Trygghet, socialisering, fysik och självkänsla. Allt smälter samman och mitt i allt blir du ett Jag. Får en identitet. Låt mig därför få säga några ord om det. Och om idrotten. Idrotten som är min plats och möjlighet att kunna finnas där för dig:

Var dig själv så gott du kan. Jag gör vad jag kan i mitt jobb för att du ska kunna det. Inom idrotten vill jag att du ska använda dig av all den nyfikenhet, all den lust och allt det mod du har inom dig. Här vill jag att du ska lära dig vad respekt är genom att bli respekterad. Lära dig träning genom att träna och tävling genom att tävla. Här ska du få kompisar genom att vara en kompis. En laget, en i gruppen. Här ska du få upptäcka glädjen i att kämpa och utvecklas. Här ska du få lära dig att växa genom motgångar, svårigheter och tårar. Men framförallt ska du få skratta, fokusera, reflektera och briljera. Du ska få lära dig massor, om dig.

Vill du kasta boll? Kasta boll! Vill du springa? Spring! Vill du simma? Simma! Vill du dansa? Dansa!

Det viktigaste du kan lära dig är att du är ditt eget ansvar. Precis som jag är mitt. Men det är också mitt ansvar att aldrig svika dig. Aldrig. Det är mitt ansvar att inte blanda ihop Jag och Du. Din väg är din. Kan jag lysa upp delar av den så gör jag det. Men du kommer också att få upptäcka mörker, ensamhet och kanske till och med utsatthet. Stunder då du bara har dig själv. Det är då jag hoppas att mitt skydd och min välvilja aldrig kvävde dig. Det är då jag önskar att tryggheten från hemmet slagit rot i dig. Det är då jag önskar att du lärt dig vad riktig vänskap är. Det är då jag hoppas att din själ är stark och att din tillit fast.

Vissa människor kommer att säga till dig att du inte duger. Det är lögn. Det är en prövning. Du måste vara medveten om att ingen sann människa säger så. Du måste förstå att de inte lärt sig att lita på sig själva. Någon svek dem. Men det behöver inte du göra. Du kan visa dem att du visst duger, precis som du är, så kommer de att förstå att de också gör det. Till slut.

Låt idrotten vara en plats där barn får bygger självkänsla. Där varje medalj liksom varje förlust representerar det sunda, lustfyllda och ansvarsfulla. Den plats där vi alltid väljer den sanna vägen. Den väg som barnet lär oss.
Love, Sörmlandsidrotten

Den fula ankungen

Ett av äggen tog lång tid på sig att kläckas, men mamman gav inte upp utan fortsatte att ruva på det. När ägget väl kläcktes var ungen inte liten och söt som de andra. Nej han var grå, stor och ful. Mamman älskade förstås sitt barn men alla andra retade den fula ankungen. Tillslut rymde den olyckligt annorlunda ankungen och mötte tillslut en grupp svanar. Ärrad av sin uppväxt blev han först rädd men när svanarna visade sig vara snälla följde han gruppen. Vid något tillfälle speglade han sig sedan i vattenytan och såg att han ju faktiskt också var en svan.

Var det inte ungefär så den berättades? Jag minns i alla fall att jag tyckte om det där slutet där svanen kom ”hem.” Men vad som väcker mitt intresse idag är att jag som barn tyckte att mobbningen var naturlig. Absolut inte rätt, men naturlig. Jag såg inget konstigt i att den fula ankungen blev mobbad och trakasserad, för så är det när man är annorlunda, tänkte jag. Jag visste det redan som barn. Jag såg det. Jag deltog i det. Och jag ser det bland vuxna idag och gör mitt bästa för att inte delta i det. Lyckas jag? Vet inte…

Det sker hela tiden. Vi värderar varandra. Vi har samtal som hierarkiserar, statusmarkerar och degraderar. Vissa helt öppet, oförställt och utan att sortera, andra mer diskret, håller sig till de sina där de kan säga vad de egentligen tycker om den och den och den. Vi kanske inte hackar på svanen, men vi viskar bakom ryggen på den, och det får också konsekvenser.

Som jag granskar mig själv kritiskt men ändå faller dit. Som jag inte vill men ändå nickar, skrattar och bekräftar. Som jag intalar mig att vi inte håller på såhär för att vi är elaka. Mammas ord ekar i tankarna: ”De som är dumma mår själva dåligt. Förlåt dem, men lär dig framförallt att förlåta dig själv. Var snäll. Hur ska du annars kunna förlåta andra.”

För att hoppa från H.C. Andersen till en annan författare, Astrid Lindgren, och hennes Ronja Rövardotter. Jag älskar den där scenen då Ronja och Skalle-Per träffar på varandra utanför borgen en vacker sommardag.

Skalle-Per: Mitt hjärtas fröjd och glädje, vart är du på väg?

Ronja: Jag ska gå och akta mig för att trilla i älven.

Skalle-Per: Var ska du göra det nånstans då?

Ronja: Tja, jag måste ju göra det vid älven om det ska va nån nytta med det.

Dialogen är både vacker och intelligent. För det första: tänk om fler av oss kallade barnen omkring oss för vårt hjärtas fröjd och glädje. För det andra: såklart måste hon gå till älven om det ska vara nytta med det. Hur många gånger gör vi inte vårt värdegrundsarbete i ett rum, men glömmer helt bort det eller struntar blankt i det när vi går in i nästa? Vi lägger timmar på att prata om hur vi ska bete oss, vad vi ska ha för ledord, (Glädje, gemenskap, armkrok) för att sedan lämna såväl samtalet som logiken när det plötsligt blir skarpt läge. Och det roliga, eller sorgliga, är att det inte stannar där. Vi vet ju dessutom om att det är såhär vi fungerar, eller inte fungerar.

Barn tycker att mobbning är fel och dumt. Barn förstår att det gör ont att vara utanför och bli retad. Men barn utsätter ändå varandra för det. För inget barn vill själv vara utanför. Barn vill tillhöra gruppen. Och för vuxna är det samma sak. Men vi har lärt oss att kamouflera våra metoder. Vi mobbar (oftast) inte högt och tydligt. Vi väver istället in värderingar och markeringar i våra samtal med och om varandra på ett sätt som gör att vi knappt märker det själva. Men det får konsekvenser, och någon måste alltid vara svan.

Kanske kan man ändå lära sig något av de här sagorna..? Att när vi stöter ut eller pratar bakom ryggen på någon får vi en kultur av just det beteendet. I en sån kultur måste vi alltid vara vaksamma, för ingen vill bli nästa svan. Och så fortsätter vi på samma sätt.
Tänk om vi istället aktade oss för att trilla i älven just vid älven. Att när du är på väg att berätta vad du tycker om den där fula ankungen: låt bli! För vad är egentligen ditt motiv? Och vad blir konsekvensen? Och när andra berättar om den fula ankungen: fråga om deras motiv? Fråga om syftet är att ni ska hjälpa ankan att bli svan.

Är inte den fula ankungen egentligen den som beter sig eller pratar fult? För visst är det väl helt i sin ordning att svanen får vara svan, såväl bland andra svanar som bland ankor?

Love, Sörmlandsidrotten

Sanningens ögonblick

Vi beger oss till Japan och ön Okinawa. Inte för att prata om öns mycket intressanta historia som medeltida kungarike eller om amerikanska flottans landstigning 1945. Nej, vi beger oss dit för att tacka den kultur som födde karaten och därmed filmen Karate Kid. De flesta av oss kanske minns första karatelektionens wax on, wax off, eller filmens spektakulära slutscen när eleven Daniel med brutet ben lyckas vinna karatemästerskapet med sin spark Tranan. Kanske kommer man också ihåg mentorn, Mr Miyagi, den lite roliga farbrorn som mest vill fånga flugor med pinnar och vaxa bilar. Tips: se filmen igen. Utstå 80-talets regin och skådespel. Bakom allt detta finns all visdom svensk idrott behöver.

Första Karate-kid-filmen heter Sanningens ögonblick.  Och om det nu var sanningens ögonblick, säg att du var tvungen att välja mellan att träna ett tryggt barn i en otrygg miljö, eller otryggt barn i en trygg miljö, hur skulle valet då falla?

Givetvis föder frågan fler frågor. Vad är en otrygg miljö (?), till exempel. Men förhoppningsvis väcker den också funderingar på filosofin bakom ditt ledarskap. I filmen är det tydligt. Det finns svårigheter att möta livet och för att ta itu med dem måste Daniel lära sig karate. Det är tydligt i filmen att karate handlar om inre trygghet, respekt och karaktär. Vidare att karate handlar om försvar, och att i möjligaste mån undvika konfrontation. Miyagi skrattar symboliskt åt påhitt som bälten med olika färger och pekar istället på hjärtat, –Karate here, säger han.

Min känsla är att vi inom svensk idrott ofta gör precis tvärtom. Vi säger ”läs här om vår värdegrund och vad vi står för”, sen går vi och tränar. Miyagi integrerar värdegrunden i karaten, eller rättare sagt, karate är själva värdegrunden. Och det går såklart att översätta till vilken idrott som helst. I alla sporter kan karaktär och utförande vävas samman. Att lära sig bemästra piruetten, hantera bollen, pilbågen, klubban eller racketen genom att andas rätt, fokusera, öva, öva, öva och när tiden är mogen – tävla, är att lära känna sina inre styrkor och därmed växa i ödmjukhet och respekt.

För vad händer när vi vänder på det? När vi säger att idrotten ska vara fri från obehag och tävlingar ska enbart vara lekfulla. Om pendeln slår för långt åt det hållet uteblir lätt den personliga utvecklingen. Klart tävlingen ska vara lekfull, men sett ur ett större sammanhang behöver den vara meningsfull på flera plan. Livet utanför idrottshallen är långt ifrån lätt och tryggt alla gånger. Därför är den bästa sortens värdegrund den inre, som barnet får med sig ut. Förmågan att skilja på rätt och fel. Mod. Mental styrka. God fysik (som också är och borde vara en del av värdegrunden.) Principer blir då viktigare än regler, respekt viktigare än resultat. Med rätt principer och respekt kommer resultaten med tiden. Utan regelbrott.

Kanske kan du som tränare hitta din idrotts wax on, wax off? Ett sätt att genom handling, övning, städning, ansvarstagande eller vad som helst lära ut de principer och den karaktär som krävs för i det långa loppet, såväl för idrotten som i livet. Att bara prata om värdegrund är bortkastat om den inte omsätts i träning och tävling. Att i varje enskild situation se och ta vara på lärdomar och utvecklingsmöjligheter, är däremot sann ledarkonst.

Den tryggaste miljön för ett barn är den med trygga ledare. Så gå inte vilse, gå till principerna, Miyagis principer.