Sanningens ögonblick

Vi beger oss till Japan och ön Okinawa. Inte för att prata om öns mycket intressanta historia som medeltida kungarike eller om amerikanska flottans landstigning 1945. Nej, vi beger oss dit för att tacka den kultur som födde karaten och därmed filmen Karate Kid. De flesta av oss kanske minns första karatelektionens wax on, wax off, eller filmens spektakulära slutscen när eleven Daniel med brutet ben lyckas vinna karatemästerskapet med sin spark Tranan. Kanske kommer man också ihåg mentorn, Mr Miyagi, den lite roliga farbrorn som mest vill fånga flugor med pinnar och vaxa bilar. Tips: se filmen igen. Utstå 80-talets regin och skådespel. Bakom allt detta finns all visdom svensk idrott behöver.

Första Karate-kid-filmen heter Sanningens ögonblick.  Och om det nu var sanningens ögonblick, säg att du var tvungen att välja mellan att träna ett tryggt barn i en otrygg miljö, eller otryggt barn i en trygg miljö, hur skulle valet då falla?

Givetvis föder frågan fler frågor. Vad är en otrygg miljö (?), till exempel. Men förhoppningsvis väcker den också funderingar på filosofin bakom ditt ledarskap. I filmen är det tydligt. Det finns svårigheter att möta livet och för att ta itu med dem måste Daniel lära sig karate. Det är tydligt i filmen att karate handlar om inre trygghet, respekt och karaktär. Vidare att karate handlar om försvar, och att i möjligaste mån undvika konfrontation. Miyagi skrattar symboliskt åt påhitt som bälten med olika färger och pekar istället på hjärtat, –Karate here, säger han.

Min känsla är att vi inom svensk idrott ofta gör precis tvärtom. Vi säger ”läs här om vår värdegrund och vad vi står för”, sen går vi och tränar. Miyagi integrerar värdegrunden i karaten, eller rättare sagt, karate är själva värdegrunden. Och det går såklart att översätta till vilken idrott som helst. I alla sporter kan karaktär och utförande vävas samman. Att lära sig bemästra piruetten, hantera bollen, pilbågen, klubban eller racketen genom att andas rätt, fokusera, öva, öva, öva och när tiden är mogen – tävla, är att lära känna sina inre styrkor och därmed växa i ödmjukhet och respekt.

För vad händer när vi vänder på det? När vi säger att idrotten ska vara fri från obehag och tävlingar ska enbart vara lekfulla. Om pendeln slår för långt åt det hållet uteblir lätt den personliga utvecklingen. Klart tävlingen ska vara lekfull, men sett ur ett större sammanhang behöver den vara meningsfull på flera plan. Livet utanför idrottshallen är långt ifrån lätt och tryggt alla gånger. Därför är den bästa sortens värdegrund den inre, som barnet får med sig ut. Förmågan att skilja på rätt och fel. Mod. Mental styrka. God fysik (som också är och borde vara en del av värdegrunden.) Principer blir då viktigare än regler, respekt viktigare än resultat. Med rätt principer och respekt kommer resultaten med tiden. Utan regelbrott.

Kanske kan du som tränare hitta din idrotts wax on, wax off? Ett sätt att genom handling, övning, städning, ansvarstagande eller vad som helst lära ut de principer och den karaktär som krävs för i det långa loppet, såväl för idrotten som i livet. Att bara prata om värdegrund är bortkastat om den inte omsätts i träning och tävling. Att i varje enskild situation se och ta vara på lärdomar och utvecklingsmöjligheter, är däremot sann ledarkonst.

Den tryggaste miljön för ett barn är den med trygga ledare. Så gå inte vilse, gå till principerna, Miyagis principer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s