Den fula ankungen

Ett av äggen tog lång tid på sig att kläckas, men mamman gav inte upp utan fortsatte att ruva på det. När ägget väl kläcktes var ungen inte liten och söt som de andra. Nej han var grå, stor och ful. Mamman älskade förstås sitt barn men alla andra retade den fula ankungen. Tillslut rymde den olyckligt annorlunda ankungen och mötte tillslut en grupp svanar. Ärrad av sin uppväxt blev han först rädd men när svanarna visade sig vara snälla följde han gruppen. Vid något tillfälle speglade han sig sedan i vattenytan och såg att han ju faktiskt också var en svan.

Var det inte ungefär så den berättades? Jag minns i alla fall att jag tyckte om det där slutet där svanen kom ”hem.” Men vad som väcker mitt intresse idag är att jag som barn tyckte att mobbningen var naturlig. Absolut inte rätt, men naturlig. Jag såg inget konstigt i att den fula ankungen blev mobbad och trakasserad, för så är det när man är annorlunda, tänkte jag. Jag visste det redan som barn. Jag såg det. Jag deltog i det. Och jag ser det bland vuxna idag och gör mitt bästa för att inte delta i det. Lyckas jag? Vet inte…

Det sker hela tiden. Vi värderar varandra. Vi har samtal som hierarkiserar, statusmarkerar och degraderar. Vissa helt öppet, oförställt och utan att sortera, andra mer diskret, håller sig till de sina där de kan säga vad de egentligen tycker om den och den och den. Vi kanske inte hackar på svanen, men vi viskar bakom ryggen på den, och det får också konsekvenser.

Som jag granskar mig själv kritiskt men ändå faller dit. Som jag inte vill men ändå nickar, skrattar och bekräftar. Som jag intalar mig att vi inte håller på såhär för att vi är elaka. Mammas ord ekar i tankarna: ”De som är dumma mår själva dåligt. Förlåt dem, men lär dig framförallt att förlåta dig själv. Var snäll. Hur ska du annars kunna förlåta andra.”

För att hoppa från H.C. Andersen till en annan författare, Astrid Lindgren, och hennes Ronja Rövardotter. Jag älskar den där scenen då Ronja och Skalle-Per träffar på varandra utanför borgen en vacker sommardag.

Skalle-Per: Mitt hjärtas fröjd och glädje, vart är du på väg?

Ronja: Jag ska gå och akta mig för att trilla i älven.

Skalle-Per: Var ska du göra det nånstans då?

Ronja: Tja, jag måste ju göra det vid älven om det ska va nån nytta med det.

Dialogen är både vacker och intelligent. För det första: tänk om fler av oss kallade barnen omkring oss för vårt hjärtas fröjd och glädje. För det andra: såklart måste hon gå till älven om det ska vara nytta med det. Hur många gånger gör vi inte vårt värdegrundsarbete i ett rum, men glömmer helt bort det eller struntar blankt i det när vi går in i nästa? Vi lägger timmar på att prata om hur vi ska bete oss, vad vi ska ha för ledord, (Glädje, gemenskap, armkrok) för att sedan lämna såväl samtalet som logiken när det plötsligt blir skarpt läge. Och det roliga, eller sorgliga, är att det inte stannar där. Vi vet ju dessutom om att det är såhär vi fungerar, eller inte fungerar.

Barn tycker att mobbning är fel och dumt. Barn förstår att det gör ont att vara utanför och bli retad. Men barn utsätter ändå varandra för det. För inget barn vill själv vara utanför. Barn vill tillhöra gruppen. Och för vuxna är det samma sak. Men vi har lärt oss att kamouflera våra metoder. Vi mobbar (oftast) inte högt och tydligt. Vi väver istället in värderingar och markeringar i våra samtal med och om varandra på ett sätt som gör att vi knappt märker det själva. Men det får konsekvenser, och någon måste alltid vara svan.

Kanske kan man ändå lära sig något av de här sagorna..? Att när vi stöter ut eller pratar bakom ryggen på någon får vi en kultur av just det beteendet. I en sån kultur måste vi alltid vara vaksamma, för ingen vill bli nästa svan. Och så fortsätter vi på samma sätt.
Tänk om vi istället aktade oss för att trilla i älven just vid älven. Att när du är på väg att berätta vad du tycker om den där fula ankungen: låt bli! För vad är egentligen ditt motiv? Och vad blir konsekvensen? Och när andra berättar om den fula ankungen: fråga om deras motiv? Fråga om syftet är att ni ska hjälpa ankan att bli svan.

Är inte den fula ankungen egentligen den som beter sig eller pratar fult? För visst är det väl helt i sin ordning att svanen får vara svan, såväl bland andra svanar som bland ankor?

Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s