En sakkunnigs bekännelser

På en middagsbjudning i början av året nämnde jag för en vän att jag numer har titeln ”Sakkunnig” när det kommer till barn- och ungdomsidrott i mitt arbete. ”Oj, ja, då måste du ju kunna sakerna också”, svarade han. Samtalet var skämtsamt men inte tomt på undertoner. Att vara sakkunnig förpliktigar, men vad innebär det? Jag funderar fortfarande. Är det någon som inbillar sig att jag kan mer än någon annan när det kommer till barn- och ungdomar som idrottar? Om något så har jag förstått hur mycket jag inte vet.

Men jag är glad över att varje distrikt har en sakkunnig inom detta område. Det är ett privilegium att få träffa sakkunniggänget med jämna mellanrum och få dela erfarenheter från svensk barn- och ungdomsidrott. Berikande. inspirerande. Framförallt viktig känns denna roll då behovet av stöd till föreningar, tränare och föräldrar är så stort. Och behovet av att uppmärksamma det behovet är ännu större. I slutänden får man andas ut i tacksamhet över att medvetenheten tycks öka.

Intresset för en barnvänligt prestationsinriktad idrott känns allt större. Många tycks inse att hård press och resultatfokus sällan leder dit man vill och att en seriös (elit-) satsning kan genomföras tryggt, säkert och med glädjen i behåll… om man väl prioriterar dessa värden. Alltfler mervärden med idrotten uppmärksammas och innovationen är stor beträffande nya metoder för träning och tävling.

Och bra saker sker på flera plan. Riksidrottsförbundets satsningar ihop med BRIS har lett till att det idag finns enkla guider och tillgängligt stöd när det kommer till frågor om trygghet för barn och ungdomar. Föreningar kan enkelt ta till sig av och kommunicera information om barnidrott till sina medlemmar. Utbildningar kan arrangeras digitalt och fysiskt, i varierade former och för olika målgrupper.

Pionjärerna inom idrotten tar tillfället i akt och skapar trygga miljöer som en given metod för framgång. Trygghet, hur det än definieras i olika sammanhang, påverkar prestationen i såväl gruppen som hos den enskilda. Barnkonventionen ses därför mer som en tillgång än ett krav för den vise ledaren. Allt smälter samman, till det bättre.

Tyngst i mitt arbete är de dagar då sexuella övergrepp mot barn uppdagas. Aldrig har jag känt mig så otillräcklig som när jag ska vara stöd åt människor som i all godhet och välmening driver en förening och plötsligt måste möta det otänkbart förskräckliga. Här vill jag uppmana alla att förebygga, vara uppmärksamma och framförallt modiga. Våga se det ni inte vill se om det finns där, och agera!

Störst lärdomar drar jag av kombinationen att å ena sidan vara byråkraten, bloggaren och föreläsaren, den som vet hur det ska vara. Å andra sidan, i mitt ideella uppdrag som simhoppstränare, måste jag hantera verkligheten. Den verklighet som aldrig stämmer överens med vad som borde vara, aldrig slutar överraska och alltid påminner en om att vara ödmjuk. Jag har fått allt jag predikat om beprövat i praktiken, det har varit utmanande men utvecklande. Note to self: Dels måste jag slipa på mitt ledarskap, dels måste jag tona ner min predikan. Växelspelet fortsätter…

Min största respekt till alla er fantastiska tränare, ledare och föräldrar där ute som gör idrottsupplevelsen möjlig för Sörmlands alla barn. De med rötter här i generationer tillbaka och de nykomna. Idrotten säger välkommen – det värmer!

Nu tar bloggen sommarlov. Vill du att jag tar upp tråden igen till hösten så hör gärna av dig. Vad vill du läsa om? Vad funderar du över? Och hur kan vi vinkla detta vidare?

Stort tack till dig som läst, hejat på och delat bloggen under våren. Tack för support och feedback. Det har vart kul!

Love,,, ”sakkunnig” 😉

Annonser

Medaljen är kastad…

Om du inte vill behålla din medalj är din ensak. Men vad vill du bevisa med att ta av dig den under prisceremonin? Vad vill du säga med att slänga upp den på läktaren? Att du egentligen är bättre? Att du är orättvist behandlad? Upplys mig, för jag förstår inte…

Hockeygrabbarna tog ytterligare ett silver i JVM, men det dög inte riktigt. Efter att några av dem demonstrativt tagit av sig medaljerna under ceremonin får ”de skyldiga” nu några matchers avstängning under nästa turnering. Detta gäller såväl spelare som ledare. Och diskussionen som följer i hockeyförbundet är huruvida straffet var rimligt och om det ska överklagas. What?

Man väljer alltså som förbund att fortsätta på samma linje. Fortsätter prata om de orättvisa krafterna runtomkring. Borde inte diskussionen istället handla om hur vi fostrar spelare och ledare? Vad vi lär ut? Borde vi inte analysera hur vi ser på begreppet respekt inom hockeyn och idrotten i stort? Är inte det vitsen med straff och avstängningar, att man ska ges tiden att reflektera över vad man har gjort för fel; snickeboa?

Straffet är ju såklart tilldelat av disciplinära skäl. Man har inte visat respekt, helt enkelt.

Så vad är respekt? Respekt är synen på mig själv. Min självkänsla. Min tillit. Min ansträngning för att göra mitt yttersta, ta ansvar för min egen insats och sedan utvärdera och förbättra. Förstår jag inte det, borde jag inte tävla, i alla fall inte ett VM. Har jag däremot respekt för mig själv, kommer respekten för spelet, motståndaren och domaren på köpet. Då uppstår inte behovet av en missnöjesdemonstration.

I det här fallet straffas man dock inte för bristande respekt, utan för respektlöst beteende. Det är en viss skillnad. För att ta av sig medaljen är att säga till motståndaren: du förtjänar inte att vinna över mig, jag är egentligen bättre än dig. Man säger till arrangören: denna turnering är inte värdig mig. Man säger till domaren: du var inte rättvis mot mig. Ingenting i det beteendet handlar om en själv eller om stolthet. Man missar helt poängen med varför man överhuvudtaget idrottar och tävlar. Beteendet tyder på att man inte är redo, och därför (kanske) inte borde varit uttagen. Respekt, det vill säga insikt och självkänsla, borde väl vara ett kriterium?

För: om jag som åskådare följer ett lag i en stor turnering utgår jag ifrån att spelarna gör sitt yttersta, fokuserar på sitt spel och följer sin matchplan. Om de sedan är besvikna tänker jag att de gör sin analys och kommer igen. Och om man anser sig orättvist behandlad finns det, Ett: formella vägar att kommunicera detta, och Två: möjligheten att träna så att man har marginal för orättvisor. Livet är hårt ibland, låt idrotten lära dig det.

På hög internationell nivå kommer troligtvis det politiska spelet alltid ha en viss inverkan på bedömning och resultat. Det är viktigt att man som tränare och idrottare förstår det. Inte för att acceptera det, men för att besegra det. För att inte knäckas av det. För att träna på ett sätt så domare, delegater och andra inte kan komma åt en. Och det kräver självdisciplin om något. Och respekt. För sig själv.

Det är inte intressant med idrottare som gråter på prispallen eller uttrycker missnöje i intervjuer. Det är intressant med idrottare som visar integritet och står utanför det de ändå inte kan påverka. Låt den som fuskar ta ansvar för fusket. Låt domaren ta ansvar för sina beslut. Låt din insats vara belöning nog om du inte litar på organisationen. Och ta lärdom.

En slängd medalj är som barnet som slänger sig ner på golvet i affären och skriker för att det inte får godis. Det leder inte till sympati. Det leder inte till målet. Det är egentligen bara pinsamt och lite konstigt… Har vi inte lärt våra spelare det själva är det väl bra att någon annan gör det?

Jag har gärna fel, säg emot om du tänker annorlunda, så utvecklar vi tankarna.

Love, Sörmlandsidrotten

Coach Dumbledore

Jag vet inte varför Harry Potter har gått mig förbi tidigare, såväl böcker som filmer. Det känns ju lite som allmänbildning. Men så nyligen såg jag i alla fall filmerna och fann jag direkt en mentor i professor Dumbledore. Han är rektor på skolan Hogwarts där Harry Potter går för att utveckla sina magiska krafter. Dumbledore leder såväl elever och lärare genom tuffa situationer med hjälp av kloka, inspirerande citat.

Ett av citaten:

Det är våra val som visar vilka vi verkligen är, långt mer än våra förmågor.

Vilken tränare som helst med önskan att idrotten ska ge självständiga, ansvarstagande och framgångsrika barn kan stanna upp i sin planering, se över upplägget och sedan integrera citatets fulla mening i sin pedagogik. Ofta fastnar vi annars vid just förmågor, även kallat talang, om än i all välmening. I värsta fall leder det dock till favorisering olika grad vilket sällan är gynnsamt vare sig för den favoriserade eller de övriga i gruppen.

Jag pratar inte om selektering nu, det vill säga ålders-, nivå-, eller könssegregering, jag pratar om favorisering i en viss grupp. Där ett för tillfället mer fysiskt utvecklat barn får tränarens fulla uppmärksamhet och särbehandling, snarare än att man utgår från andra parametrar som handlar om inställning, ansvar och delaktighet. I många fall kommunicerar vi ledare vissa värden, men visar i praktiken upp att vi premierar just förmågor. Citatet faller då tillbaka på ledaren själv… ”Det är våra val som visar vilka vi verkligen är…”

Dumbledore säger också att det krävs mod för att stå upp mot sin fiende, men mer mod för att stå upp mot en vän. Även det är skrämmande aktuellt i våra verksamheter där vi många gånger ser galet ledarskap eller föräldraskap i samband med träning och match men knyter näven i fickan. Vi har en dålig magkänsla men följer den inte. Vi väljer det enkla, före det rätta, som Dumbledore uttrycker det.

Jag tror alltid att det går att göra det vi gör ännu bättre, på andra sätt och mer effektivt. ”Hur” är den svåra frågan? Men så länge vi ansvarsfullt reflekterar över det, av välmening för barnen vi tränar, är jag glad…

En fråga som gäckar mig: Är Harry favoriserad?

Love, Sörmlandsidrotten