Förakt eller vördnad

Ibland går jag hem på lunchen och äter nördlunch. Nördlunch kallar jag det eftersom jag då tar en paus från allt för att i ensamhet få nörda ned mig i något ämne fritt från mitt dagliga arbete. Igår mixade jag ihop en frukt- och bärsmoothie och dammade av en tjock filosofibok som jag plockade ned från bokhyllan. Det är en bok av filosofen Bertrand Russel i vilken han skriver om andra filosofer och epoker som svunnit.

Jag läste avsnittet om Herakleitos, en av mina favoriter. Men den här gången var det något annat som fångade mitt intresse, och genast föll jag in i jobbet igen. Russel skriver att man inte bör närma sig andra filosofers tankar med vare sig ”förakt eller vördnad”, för då riskerar man att missa viktiga poänger. Han skriver också något i stil med att ”ens egna tankar i framtiden skulle kunna te sig som naiva och märkliga när man ser dem i nytt ljus.”

Klokt, tänkte jag, och började fundera över samtidens debatt om tävlingar och matcher för barn. Jag möter ständigt tränare och föräldrar i mitt jobb och upptäcker att det för många är svart eller vitt. Tävling är förkastligt eller tävling är det viktigaste som finns. Det finns liksom två läger. Varför det?

Varje barn bär sin dröm om idrotten. Varje barn bär sin bild av sig själv. Varje barn har sin uppfattning om idrott. En tränare gör bäst i att möta barnet just där, i barnets värld och verklighet och sedan därifrån leda barnet in i det större sammanhanget: laget eller träningsgruppen. I nästa skede, när arbetet med individen och gruppen är igång, introducerar tränaren stegvis barnen om idrott i allmänhet och den specifika idrotten i synnerhet. Det innebär varierade tränings- och tävlingsformer.

Utan värderingar om vad som är bäst för barnet gör man helt enkelt en upptäcktsfärd tillsammans. Vad passar just det här barnet? Hen som då tvärt inte vill tävla kanske med små steg ska få närma sig tävlingen genom lek, inlärning och förståelse för den egna kroppen och rörelseutmaningar som mäts mot den individuella utvecklingen. Medan det alltför tävlingssugna barnet kanske ska balanseras med samtal samt lekfulla och svåra tävlingsmoment, där processen och kampen tar överhanden istället för viljan att vinna till varje pris.

Vad vet jag? En balanserad pedagogik med öga för det enskilda barnets bästa borde räcka långt. För visst är det enkelt att säga att ”barn vill bara ha kul”, men även kul är subjektivt och innehåller många komponenter. I slutändan kommer med största sannolikhet tränarens engagemang, en rad slumpmässiga händelser, och förutsättningarna i barnets direkta omgivning vara avgörande. Tävling är bara EN del av allt för barnet. Varken mer eller mindre.

 

Bild: Bildbyrån

Annonser

Trädgårdsmästaren och tränaren

Andas och föreställ dig att du befinner dig i en stor och vildvuxen trädgård. Lummiga buskar, blommor i olika färger, högt slingrande buskar som sträcker sig mot himlen. Fasta stammar och vida kronor. Gräsprydda kullar och stenar. Lyssna till surret från insekter och känn doften av nektar.

Tänk dig nu att du är en trädgårdsmästare som beskär och förfinar den omgivande växtligheten. Du rensar, täljer, gräver och ansar. Plattar till en stig och dekorerar den med sten. Du skapar en plats att njuta av och återgå till. En plats som fortsätter att växa, att frodas och leva. Och du fortsätter att förfina. Vissa dagar njuter du bara i skuggan av en trädstam, andra dagar betraktar du och planerar. Sedan fortsätter du ditt skapande, ditt samspel med naturen.

Det är just det som är grunden till att skapande. Först låta växa, sedan beskära. Och det går utmärkt att se barns idrottande på samma sätt. Som en trädgård vilken först måste växa för att sedan kunna förfinas. Jorden är de grundläggande motoriska rörelserna, rötterna är styrkan, blommorna är rörelsen och stenarna är erfarenheterna, självförtroendet. Insekterna är leken, skrattet, tävlingen och självkänslan, livet. Och det är din coachande blick som formar och leder utvecklingen. Ju mer du låter trädgården växa, ju större mångfald av växter och liv, desto större möjligheter.

Det är ingen bra idé att för tidigt klippa och förfina sin rosenbuske. Den måste få tid att växa. Jorda sina rötter och få näring och styrka åt sina grenar. Var inte rädd för att låta barnen du tränar utveckla alla sina färdigheter och sinnen, var inte rädd för att uppmuntra deras kreativitet. Ur en bred uppsjö av färdigheter blommar sedan talangerna. Med en bred bas av rörelser växer självkänslan hos barnen och lusten att delta i lek och spel ökar. Precis som trädgårdens mångfald blir en källa för näring åt allt som lever där, så utvecklas även människan av mångfald.

 

Love, Sörmlandsidrotten

En björntjänst gör visst någon glad

Laget, ett gäng grabbar i yngre tonåren, hade just förlorat hockeymatchen. De var deppiga och nere när de stapplade in i omklädningsrummet på sina skridskor. Där inne slog de sig ned på bänkarna och gnällde. Gnällde på sig själva och på varandra. De var ju såååå dåliga, livet var orättvist, och så vidare.

Tränaren, Björn, bad killarna att vara tysta en stund. Helt tysta… Ännu tystare. Och när ingen längre sa något bad han dem lyssna. Bara lyssna, noga. – Vad hör ni? Frågade han. Givetvis hörde de alla glada rop och segersånger från det andra omklädningsrummet. Men varför skulle de behöva lyssna på det? – Idag, grabbar, sa Björn, har ni gjort något riktigt speciellt. Idag har ni spritt glädje. Ni har spritt oerhört mycket glädje. Och det är något ni kan vara glada och stolta över.

Utanför omklädningsrummet stod ett antal oroliga och nojiga föräldrar. – Å nej, tänkte de, nu ska man behöva ta hand om sonens besvikelse och dåliga humör. Det blir en tuff bilresa hem. Vad ska jag säga? Hur kan jag trösta? Snacka om att de blev förvånade när killarna kvarten senare kom ut sjungande och glada för att berätta om dagens bragd.

Berättelsen är lånad från Björn Pettersson, tidigare ungdomstränare i AIK-hockey. Den har guidat mig i mitt ledarskap under många år och i många situationer. Jag brukar ofta berätta den när jag föreläser för ledare och föräldrar. Varför?

Först och främst är det en rolig historia som verkligen vänder på perspektivet. För det andra lär den oss något viktigt om barn och deras syn på tävling. På ett vidare plan säger den även en hel del om ledarskap.

Den är rolig och minnesvärd just på grund av den oväntade vändningen. Med några enkla ord från tränaren förändras pojkarnas inställning, tillstånd och känslor. Björn gör vad vi kan kalla för en mönsterbrytare. En retorisk mönsterbrytare som påminner om att bakom spelet, matchen och allvaret är leken alltid närvarande. Det blir en starkt och minnesvärd upplevelse som sedan kan leva vidare som anekdot och få innebörden av en ritual; ett arv. ”Vi är de som kom från en förlust, vände på sammanhanget och blev segrare. Vi blev sammansvetsade av det – och nu kämpar vi tillsammans.”

Givetvis hade Björn plan, och såg allt i ett större sammanhang. Hans hockeylag byggde med tiden upp en arsenal av erfarenheter som gjorde dem starka som individer och lag. Inte helt oproblematiskt alla gånger, men med ett allt mer tydligt mål i sikte.

Ledarskapet har betydelse. En insiktsfull och vis ledare förvandlar motgångar till lärdomar och vinster. Skapar bekräftelse. Bekräftelse i just det här fallet var att lyfta laget mentalt på ett oväntat sätt och därigenom lätta grabbarnas tunga känslor och hindra en negativ spiral som förlusten hade kunnat leda till. Invävt i det hela finns också en grundvärdering: En förlust påverkar inte ert värde som människor, det förblir intakt. Den känslan skapar trygghet hos ett barn, som sedan kan fortsätta att vara just barn och samtidigt utvecklas som spelare.

Love, Sörmlandsidrotten

 

Bild: Bildbyrån