Förakt eller vördnad

Ibland går jag hem på lunchen och äter nördlunch. Nördlunch kallar jag det eftersom jag då tar en paus från allt för att i ensamhet få nörda ned mig i något ämne fritt från mitt dagliga arbete. Igår mixade jag ihop en frukt- och bärsmoothie och dammade av en tjock filosofibok som jag plockade ned från bokhyllan. Det är en bok av filosofen Bertrand Russel i vilken han skriver om andra filosofer och epoker som svunnit.

Jag läste avsnittet om Herakleitos, en av mina favoriter. Men den här gången var det något annat som fångade mitt intresse, och genast föll jag in i jobbet igen. Russel skriver att man inte bör närma sig andra filosofers tankar med vare sig ”förakt eller vördnad”, för då riskerar man att missa viktiga poänger. Han skriver också något i stil med att ”ens egna tankar i framtiden skulle kunna te sig som naiva och märkliga när man ser dem i nytt ljus.”

Klokt, tänkte jag, och började fundera över samtidens debatt om tävlingar och matcher för barn. Jag möter ständigt tränare och föräldrar i mitt jobb och upptäcker att det för många är svart eller vitt. Tävling är förkastligt eller tävling är det viktigaste som finns. Det finns liksom två läger. Varför det?

Varje barn bär sin dröm om idrotten. Varje barn bär sin bild av sig själv. Varje barn har sin uppfattning om idrott. En tränare gör bäst i att möta barnet just där, i barnets värld och verklighet och sedan därifrån leda barnet in i det större sammanhanget: laget eller träningsgruppen. I nästa skede, när arbetet med individen och gruppen är igång, introducerar tränaren stegvis barnen om idrott i allmänhet och den specifika idrotten i synnerhet. Det innebär varierade tränings- och tävlingsformer.

Utan värderingar om vad som är bäst för barnet gör man helt enkelt en upptäcktsfärd tillsammans. Vad passar just det här barnet? Hen som då tvärt inte vill tävla kanske med små steg ska få närma sig tävlingen genom lek, inlärning och förståelse för den egna kroppen och rörelseutmaningar som mäts mot den individuella utvecklingen. Medan det alltför tävlingssugna barnet kanske ska balanseras med samtal samt lekfulla och svåra tävlingsmoment, där processen och kampen tar överhanden istället för viljan att vinna till varje pris.

Vad vet jag? En balanserad pedagogik med öga för det enskilda barnets bästa borde räcka långt. För visst är det enkelt att säga att ”barn vill bara ha kul”, men även kul är subjektivt och innehåller många komponenter. I slutändan kommer med största sannolikhet tränarens engagemang, en rad slumpmässiga händelser, och förutsättningarna i barnets direkta omgivning vara avgörande. Tävling är bara EN del av allt för barnet. Varken mer eller mindre.

 

Bild: Bildbyrån

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s