Imse vimse spindel

Först klättrar spindeln upp för tråden och sen blir den bortspolad av regnet. Därefter stiger solen och spindeln klättrar upp igen. Själv försöker jag leva lite på distans från spindlar men jag gillar essensen i den där barnvisan.

Man får aldrig veta vart spindeln är på väg annat än att den klättrar uppåt. Man får aldrig veta om spindeln blir arg eller ledsen när den blir bortspolad. Man får bara veta att den börjar klättra igen och att solen kommer tillbaka när det har regnat.

Det är en klar och enkel metafor för livet, fullkomlig i sin enkelhet. Meningen med det hela och känslorna är helt och hållet upp till spindeln. Förutsättningarna, däremot, är giltiga för oss allihop.

Budskapet är tydligt: Gör precis det du är ämnad för, och gör det helhjärtat. Sträva uppåt och ge inte upp på grund av motgångar.

Vår utmaning är att lita på det vi har inom oss och tro på det vi gör. Spindeln tvivlar inte, den spinner sin tråd och klättrar. Den försöker inte vara något annat. Den försöker inte flyga. Och den är perfekt just så som den är.

Jag skulle gissa att var och en av oss människor äger samma fullkomlighet som spindeln, men på något vis trasslar vi ibland in oss i vårt eget nät. Vi börjar tvivla för att tråden är tunn och känner inte dess inre styrka. Vår egen inre styrka.

Kan idrotten vara den plats där barnet får upptäcka sig själv, sina styrkor och sin glädje? Är vi ledare och tränare de där trygga förebilderna som barnet behöver? Har vi funnit vår egen mening och är vi okej med att det regnar ibland?

Jag vet inte. Men jag vet när vi är det, då skapar vi ett sammanhang som är meningsfullt och utvecklande vare sig det tävlas eller inte. Lek blir till allvar och allvar blir lek. Allt blir ett lärande.

Till sist: Det finns en utmärkt liten fingerdans kopplat till visan så att barnen som sjunger den får träna sin finmotorik. Förträffligt. Tänk bara om den dessutom hade botat spindelfobi…
Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

Youth Olympic Games – En återblick

Jag kom nyligen hem från Buenos Aires, Argentina, där jag varit på Youth Olympic Games (YOG.) Jag var där som simhoppsdomare, uttagen av det internationella simförbundet, FINA. YOG är som ett OS för ungdomar och arrangeras också vart fjärde år, mitt emellan de ”riktiga” OS. Upplägget är i stort detsamma. I år, 2018, var det tredje gången som det genomfördes.

OS är, som känt, den främsta arenan för elitidrott, med den aktuella debatten om tävling för barn och ungdom i åtanke skapar YOG en del funderingar. Jag återkommer till dem… Först och främst, hur gammal är en ungdom i detta sammanhang? I simhopp gäller att man är mellan sexton och arton år. Jag gissar att det är motsvarande i de andra idrotterna, minus något år i någon sport.

Syftet med YOG är att kopiera konceptet av ett OS för att på så vis förbereda ungdomarna på vad de kan förvänta sig om de än gång tar sig dit. Enligt Svenska olympiska kommitteen (SOK) ser man redan nu tendenser som tyder på att man har fördel av att ha deltagit på ett YOG när man väl kommer till ett OS.

Så vad är det då man kopierar? Konceptet med alla idrotter samlade för att genomföra det främsta av mästerskap. Tävlingar av hög dignitet genomförda under extraordinära omständigheter. Men jag skulle säga att det första som slår en är den totala frånvaron av glamour tillika närvaron av yttre påfrestningar. Några exempel är att atleterna bor ihop med andra atleter från samma land men från olika idrotter. De känner kanske inte varandra men måste ändå bo ihop, i enkla rum. Många gånger har de olika kvälls- och morgontider vilket kan innebära att någon kommer hem 22.30 när en annan måste vakna 04.55.

Lägg till att YOG pågår under några veckor, många har en obekväm och lång resesträcka med tillhörande tidsskillnad och därtill ska man vänja sig vid en ny typ av mat och bakterieflora. (Jag hörde av en norsk tränare som blivit dålig i magen att de flyttade honom ut ur OS-byn och till ett hotell på stan under några dagar på grund av smittorisken.)

Det är snarlikt ett OS – och trots de yttre påfrestningarna omges man av gott mod, inspirerande möten, högklassiga och spännande tävlingar, skratt och kamp. Imponerande, minst sagt, för det finns ännu fler yttre påfrestningar.

De tävlande ska vara beredda på att när som helst ställa upp på dopingkontroll och, som om de vore på en flygplats, genomgå visitationer varje gång de ska in och ut från OS-byn eller tävlingsarenan. Överallt syns beväpnad militärpolis och transporterna genomsöks av folk med bombvästar och hundar vid varje inträde till OS-byn. För mig som är från Sverige kan det tyckas överdrivet, men i det här sammanhanget sitter det ungdomar från platser i världen där bussbomber är verklighet. För dem är de här rutinerna säkert en lättnad. På en nivå är nog alla medvetna om att ett arrangemang av den här digniteten kräver dessa åtgärder. Trots att vi bara är här för att mötas, ha roligt och tävla tillsammans…

Och så till logistiken: Eftersom tävlingarna är utspridda över staden går det abonnerade bussar till de olika arenorna. Ibland ligger dessa platser långt bort från OS-byn. I en storstad som Buenos Aires visste man aldrig heller med trafiken. Samma resa kunde ta 45 minuter eller två timmar, och i många fall var bussen knökfull. Detta måste beaktas i planeringen för det finns ingen som väntar på någon som är sen.

Nästa utmaning är storpublik och massmedia, TV till exempel. Simhopparna har en kamera bara decimeter från ansiktet tävlingen igenom, vare sig de vill eller inte. Hur charmigt är det? Och hur charmigt är det om du just missat ett hopp och landat på mage från tio meter? Mitt i allt det här ska de fokusera och prestera.

Själva tävlandet är också bra träning. SOK uttryckte det som att man inte bör delta på ett YOG om man inte är redo för denna nivå och de påfrestningar som kommer med arrangemanget. Det tycker jag är självklart på alla nivåer. Däremot finns det också ett tydligt ”se och lära”-perspektiv med i bilden. Och det är kombinationen mellan tävling och lärande som gör det speciellt. YOG är ett tydligt delmål med dubbla syften. Tävla för att lära och lära för att tävla.

Så till frågan om det är rätt med ett ”OS” för ungdomar? Mitt svar, med upplevelsen färskt i minnet, är: ja!

Jag är även för VM, EM, Nordiska och nationella mästerskap för juniorer och ungdomar. Det är en viktig del av bredden inom idrotten. Det är nivåer och utmaningar som utgör den yttersta polen av den ena sidan. För mig personligen är det lika självklart som att det ska finnas möjligheter att klättra i träd och spela innebandy på skoj med sina kompisar på fritiden. Jag tror även att ungdoms- och juniormästerskap kan minska stressen att börja tävla mot seniorer alltför tidigt, givet att tränare, föräldrar och förbund förhåller sig till det hela med ett ungdomsperspektiv; med ungdomens perspektiv.

Sedan finns det alltid anledning att se över hur vi utformar och värderar dessa mästerskap. Det förekommer ledarskap som inte alls passar sig och tränare som tar ut aktiva som inte är redo. Men destruktivt ledarskap finns på alla nivåer och måste alltid motverkas. All den glädje, alla möten och sidoaktiviteter för atleterna som YOG erbjöd, stämningen och de ovärderliga upplevelserna av att möta människor från hela världen som delar passionen för idrott och är beredda att ge allt på samma sätt som du – det väger över. (Utan att för den sakens skull säga emot Björn Ericsson när han säger att ”en enda ungdom som far illa inom idrotten är en för mycket.”)

Jag upplevde och såg mer än jag kan sätta ord på. 98 procent var genuint fantastiskt och lärorikt, och då är det bara en simpel simhoppsdomares perspektiv. För de tävlande tror jag att YOG innebär ovärderliga erfarenheter för livet och, enligt hela grundidén, är en nyttig förberedelse inför framtida OS.

Till sist: Runt om alla tävlingar pågick det hela tiden aktiviteter av olika slag och en hel del roliga prova-på-idrotter för barn. Men särskilt fint var det att se publiken som väntade på att få se gymnastik. Överallt, verkligen överallt, var det flickor som hjulade, hoppade, stod på händer och gjorde konster. De lekte sina idoler de snart skulle få se på riktigt. I det stora hela innebar YOG idrott från allra första lekstadiet till de högst presterande ungdomarna i världen – Magnifikt och häftigt!

 

Love, Sörmlandsidrotten

Det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom tränar en främmande sport
denna sport är ett hopp och ett kast
Bollar och pinnar och koner och kanske en kvast
Varje lov, varje helg varje rast
Där går en flicka som samlar på märken
Hon simmat sig till
Han är som Zlatan och dribblar helt iskallt
Precis som han vill
Där går en pojke på lina och ler
Där går en flicka som önskar sig mer
Utav sin träning
Där går en flicka som alltid tar guld
När hon tävlar

Alla är barn och de övar den gåtfulla sporten

Barn är ett folk och de leker en främmande lek
Denna lek är en plan och ett stall
Där finner kanske en pojke en ny listig fint
Som han provar och känner sig ball
Där går en flicka längs gatan och hjular
Åt olika håll
Där ses ett helt lag som tränat och tränat
Med rullstol och boll
Där står två flickor med båge och pil
Där gör en pojke en volt i en stil
Han nyss har funnit
Där kör en flicka sin helt nya hoj
Som hon sladdar

Alla är barn och de övar den gåtfulla sporten

Barn är ett folk och de tränar en främmande sport
Denna sport går sjukt snabbt och är kul
Där sker de farliga brottningsmomenten ibland
Kanske får hon en ny dräkt till jul?
Där går en flicka som tränat en frispark
Hon sätter den jämt
Där går en pojke och skrattar åt ledarens
Tokiga skämt
Där blir en den viktiga cupen en lek
Någon är ledsen och känner sig vek
Och får en tröstkram
Där finns det mening som ingen av oss
Tar ifrån dem

Alla är barn och de övar den gåtfulla sporten

 

Love, Sörmlandsidrotten

Du dödade lusten

Så var det äntligen dags. Jag hade sett fram emot den här dagen i många år. Innebandy är min sport och jag har spelat sen jag var sju. Nu är jag femton och har valt att spela bara en gång i veckan och istället satsa på att bli domare. Jag älskar min idrott och vill vara en del av den, hjälpa andra att utvecklas och få vara en del av kulturen. Jag har gått på kurs och förberett mig på alla möjliga sätt inför att ta det första steget som domare. Jag ska döma en match för tioåringar. Visst är jag nervös, och jag vet att det kan vara folk i publiken som skriker saker och så, men det ska nog gå bra.

Usch! Aldrig någonsin hade jag trott att det skulle kunna kännas såhär. Sporten jag har levt för känns död för mig. Jag var ju där för att hjälpa, stötta och leda, för att själv kunna utvecklas – för barnens skull, de som älskar att spela lika mycket som jag. Jag var verkligen inte beredd på det att det kunde vara så hemskt. Jag vill ju väl, och så kändes det som att jag plötsligt var hatad.

Jag blåste av vid ett tillfälle när jag tyckte att spelet var lite väl hårt. Då hör jag från en TRÄNARE att jag är en ”sopa som inte kan läsa situationen.” Det stressar mig och jag känner att jag tappar greppet lite. Plötsligt blir jag orolig för att göra fel, trots att vi pratade om det på utbildningen, att det är okej och rent mänskligt att göra misstag. ”Är du blind, eller?” hör jag en man skrika från publiken. Jag ser inte vem. Jag försöker hålla fokus på spelet men oroar mig samtidigt för att fler ska skrika åt mig.

Världen känns liten, som i en bubbla. Mitt fokus är inte längre matchen utan jag anstränger mig för att hålla verkligheten utanför och vill bara att tiden ska ta slut. Men klockan tycks stå stilla. Ingenstans får jag stöd. Det känns som om alla hatar mig och att ingen har förtroende. Vad har jag gjort dem? När de vuxna skriker känns det även som att barnen ser det som fritt fram att säga elaka saker och sucka åt mig.

När matchen äntligen är över vill jag bara vara ifred. Jag klarade i alla fall av att inte börja gråta. Det var tillslut mitt enda mål. ”Låt inte idioterna vinna över dig”, tänkte jag, ”bit ihop.”

Det här är verkligheten för många av de ungdomar som väljer att döma den idrott de älskar. Du står skyddad i publiken och skriker åt en utsatt tonåring som är där på grund av sin kärlek till sporten, som är där för att vara ett stöd i utvecklingen av ditt barn. Gör du samma sak i trafiken? Tutar du och stressar bilisten framför om den har en grön klisterlapp som det står ”Övningskör” på? Beteendet kan nämligen få samma ödesdigra effekt. Och även om du inte ser det på en gång är du inte mindre ansvarig.

”Missa aldrig ett bra tillfälle att hålla käften.” /Will Rogers

Love, Sörmlandsidrotten

Bild: Bildbyrån

Delen och helheten

Visar du barnen bilden på locket så att de vet hur pusslet ska se ut när det är färdigt eller låter du dem söka samband i ovisshet?

En av dina uppgifter som tränare är att skapa en känsla av sammanhang hos barnen du leder. Det gör du bland annat genom att tala om vart ni är på väg och varför. Förklara dessutom hur de övningar ni gör för stunden hänger ihop och passar in i den resan. Ibland kan ni vara ute på osäker mark, som en övning i sig, men för tillitens skull är det bäst att även det i så fall är tydligt.

Det är inte bara schysst, utan även klokt att involvera barnen i slutmålet och låta dem vara med att forma såväl visionen som vägen dit. Det hjälper dem att finna sin egen inre motivation.

Som tränare är det därför viktigt att du först gör klart för dig själv vad din uppgift egentligen är. Är den att coacha barnen till att vinna? Stärka folkhälsan? Fostra goda samhällsmedborgare? Skapa lustfyllda tillfällen där träning och tävling ger lärorika erfarenheter? Kanske allt det där tillsammans? Vad är i så fall viktigast? Och vad är viktigast för barnen? Någonstans ska deras förväntningar och drömmar möta ditt ledarskap och dina mål. Ju tydligare du har din vision klar för dig desto lättare får du att möta, leda och ge barnen drivkraft till att fortsätta utvecklas. Dessutom, ju vidare sammanhang du har, desto enklare hanterar ni motgångar och vänder förluster till lärdomar.

Om din främsta idé är att vinna till varje pris går chanser till lärdomar lätt förlorade. Men om idén är skapa vinnare på lång sikt, såväl inom idrotten som i livet, kommer du med största sannolikhet kunna erbjuda barnen en meningsfull och lärorik tid inom idrotten. Så din bild bör inte enbart vara tydlig utan även omfatta mer än bara mästerskap och medaljer.

Låt oss för en kort sekund vända blicken mot statistiken. Vi ser då snart att väldigt få om ens någon av de du tränar når högsta eliten. Detta är ytterligare en anledning för dig att väga dina frågeställningar noggrant. Vilket är mitt viktigaste bidrag som ledare? Hur vill jag att de jag tränar minns mig om tjugofem år från idag? Vilka lärdomar vill jag att de tar med sig? Vilken är min livs viktigaste erfarenhet som jag kan dela med mig av?

Idrott kan uppnå två vitt skilda saker beroende på ledarskapet: uppbyggd eller raserad självkänsla? (Ja, givetvis finns det nyanser.) Med andra ord kan du guida barn och ungdomar mot ett liv där de tryggt möter livets prövningar eller sänkta av sina tuffa år inom idrotten viker ner sig och får psykiska vid minsta motstånd. Krasst?  Ja! Så vilken roll vill du spela i barnens liv?

Vill du skapa mästare, eller vara del av en miljö där mästare kan skapas? Allt är inte upp till dig, nämligen, men mycket är det, och vad vill du att det ska vara? Det är inte fråga om att tävla eller inte tävla. Det är inte en fråga om att satsa eller inte satsa. Det är en fråga om mod och tålamod vunnet ur en tydlig bild av vad din roll som tränare och ledare egentligen går ut på.

Skapa förutsättningar, utmaningar och ledstjärnor – låt sedan barnet välja själv!

 

Love, Sörmlandsidrotten