Du dödade lusten

Så var det äntligen dags. Jag hade sett fram emot den här dagen i många år. Innebandy är min sport och jag har spelat sen jag var sju. Nu är jag femton och har valt att spela bara en gång i veckan och istället satsa på att bli domare. Jag älskar min idrott och vill vara en del av den, hjälpa andra att utvecklas och få vara en del av kulturen. Jag har gått på kurs och förberett mig på alla möjliga sätt inför att ta det första steget som domare. Jag ska döma en match för tioåringar. Visst är jag nervös, och jag vet att det kan vara folk i publiken som skriker saker och så, men det ska nog gå bra.

Usch! Aldrig någonsin hade jag trott att det skulle kunna kännas såhär. Sporten jag har levt för känns död för mig. Jag var ju där för att hjälpa, stötta och leda, för att själv kunna utvecklas – för barnens skull, de som älskar att spela lika mycket som jag. Jag var verkligen inte beredd på det att det kunde vara så hemskt. Jag vill ju väl, och så kändes det som att jag plötsligt var hatad.

Jag blåste av vid ett tillfälle när jag tyckte att spelet var lite väl hårt. Då hör jag från en TRÄNARE att jag är en ”sopa som inte kan läsa situationen.” Det stressar mig och jag känner att jag tappar greppet lite. Plötsligt blir jag orolig för att göra fel, trots att vi pratade om det på utbildningen, att det är okej och rent mänskligt att göra misstag. ”Är du blind, eller?” hör jag en man skrika från publiken. Jag ser inte vem. Jag försöker hålla fokus på spelet men oroar mig samtidigt för att fler ska skrika åt mig.

Världen känns liten, som i en bubbla. Mitt fokus är inte längre matchen utan jag anstränger mig för att hålla verkligheten utanför och vill bara att tiden ska ta slut. Men klockan tycks stå stilla. Ingenstans får jag stöd. Det känns som om alla hatar mig och att ingen har förtroende. Vad har jag gjort dem? När de vuxna skriker känns det även som att barnen ser det som fritt fram att säga elaka saker och sucka åt mig.

När matchen äntligen är över vill jag bara vara ifred. Jag klarade i alla fall av att inte börja gråta. Det var tillslut mitt enda mål. ”Låt inte idioterna vinna över dig”, tänkte jag, ”bit ihop.”

Det här är verkligheten för många av de ungdomar som väljer att döma den idrott de älskar. Du står skyddad i publiken och skriker åt en utsatt tonåring som är där på grund av sin kärlek till sporten, som är där för att vara ett stöd i utvecklingen av ditt barn. Gör du samma sak i trafiken? Tutar du och stressar bilisten framför om den har en grön klisterlapp som det står ”Övningskör” på? Beteendet kan nämligen få samma ödesdigra effekt. Och även om du inte ser det på en gång är du inte mindre ansvarig.

”Missa aldrig ett bra tillfälle att hålla käften.” /Will Rogers

Love, Sörmlandsidrotten

Bild: Bildbyrån

Annonser

7 reaktioner på ”Du dödade lusten

  1. Jag måste få dela detta ♥️ Precis den känslan får man när de verka som att idiotik är helt ok beteende i sport. Glåporden hatet, det är skrämmande. Stå på dig va stolt. De är ni som ”skyddar” oss från de onödiga skadorna som sker när folk fuskar och inte spela rättvist.
    Tack för att du valt att vara domare som hjälper oss att hålla våran sport ”ren” och bra som den ska vara

    Gilla

  2. Hej!

    Jag vill börja med att säga att det är förkastligt det som du blev utsatt för, inte alls okej.
    Men jag undrar också var du fick bilden ifrån? Känner nämligen killen på bilden😉

    Gilla

  3. Jag känner igen mig själv som ung men ångrar mig nu som äldre stå på er ungdomar fortsätt o döm idrott vi behöver er MVH K.V

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s