Glimtar av en barndom

Vad är det som blir mindre och mindre utan att krympa?

Barndomen. Eller rättare sagt, minnet av barndomen, även om själva barndomen förblir precis vad den var. Jag inbillar mig ibland att jag minns en hel del, men jag vet också att livet vi lever och berättelser vi hör präglar hur vi minns saker. Hjärnan anpassar sig, fogar in minnena så att de passar den världsuppfattning och bild av oss själva vi har just nu.

Men så har vi också minnen vi aldrig tvivlat på. Minnen från upplevelser som lämnat djupa spår och format oss som människor. På gott och ont. Jag har av någon anledning tänkt återkommande på två sådana, tydliga barndomsminnen den senaste tiden.

Det första är från dagis. Två av mina kompisar stod och bankade ganska hårt på ett fönster för att retas med någon utanför. Jag stod bredvid dem. En av fröknarna kom in i rummet och började skälla på oss alla tre. – Jag slog inte på fönstret, sa jag uppriktigt till henne. Men då lutade hon sig över mig så att hon kom riktigt nära med ansiktet och borrade in sin blick i min. – Ljug mig inte rakt upp i ansiktet, skrek hon, jag vet ju vad jag såg.

Där stod jag, fem år gammal, och undrade vad som egentligen pågick. Jag blev inte rädd. Jag bara bestämde för att det inte gick lita på folk, inte gick att lita på vuxna. Under resten av min uppväxt var jag ständigt kritiskt inställd till såväl lärare som rektorer och till och med poliser. Min grundinställning var att de hade mycket att bevisa när det kom till ödmjukhet, omtanke och kompetens. Inte många lyckades, tyvärr.

Det andra minnet är från en fotbollsskola jag deltog på under fyra dagar när hag var åtta. Själva minnet jag har är från avslutningsmatchen. En sån där klassisk match där de äldre spelade mot de yngre men där vi, de yngre, hade tränarna på vårt lag. Alla såg fram emot matchen. Alla utom jag.

Jag ställde mig helt enkelt i solklar offsideposition vid motståndarmålet och väntade. Jag visste att jag så småningom skulle få en passning om jag bara stod där. Jag visste också att jag skulle missa bollen när den väl kom. Och jag visste att jag inte skulle få någon mer passning efter det. Och precis så blev det.

Jag funderar ibland på om tränarna hade kunnat göra något för att väcka mitt intresse och bättra på mitt självförtroende under de där fyra dagarna. Men de tycktes inte bekymra sig nämnvärt. Och inte jag heller för den delen. Jag bestämde mig där och då för att jag inte passade som fotbollsspelare, men jag slutade aldrig att spela fotboll. Kväll efter kväll spelade jag med mina kompisar på grusplanen vid skolan där jag bodde. Vi spelade tills mörkret satte stopp. Några av oss med, andra att helt utan talang. Vad var det som drev oss? Vad fanns det i vårt sammanhang som inte föreningen erbjöd?

Jag vet inte egentligen varför jag skrev om det här. Kanske var det för att påminna mig själv om vad mina egna minnen faktiskt kan lära mig om barn. Kanske är det en text om tillit och relationer. Kanske är det en text om ledarskap. Jag låter helt enkelt dig bestämma…

 

Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

Det tuffaste mötet någonsin

Startar måndagen på Bosön med ett seminarium om ledarskap. Den första delen handlar om värdeord. Vi får en lång lista med exempel på ord i alfabetisk ordning, från Acceptans till Överraskning. Vi ska nu ringa in tre till fem ord var och sedan i grupp diskutera oss fram till några få gemensamma, styrande ledord som definierar vår värdegrund.

Den här typen av process känner du igen. Det är en vanligt förekommande modell som ska leda till att vi får en gemensam bild av den kultur vi vill ha. Den utvecklingsmiljö som våra aktiva ska utvecklas i. Vi tar fram några styrande begrepp som ska prägla styrelsens jobb och tränarskapet samt implementeras hos medlemmar, föräldrar och funktionärer.

Fördelar med metoden: Stimulerade diskussioner, tid för reflektion, inspirerande tankar och hoppfullhet inför kommande utmaningar i verksamheten.

Problem med metoden: Orden är ofta självklara och abstrakta vilket gör dem svåra att applicera verkligheten när den väl knackar på. Och det gör den förr eller senare.

Givetvis är vi överens om att exempelvis Glädje, Respekt och Trygghet är bra ord för vår verksamhet. Men i slutänden, när diskussionen är över och orden står snyggt skrivna i våra dokument, styrs vi ändå av krafter som går betydligt djupare. Vi är sociala varelser med rädslor, behov, begär och önskningar. Vi är sökande själar i en väv av intentioner. Till viss del medvetna, men oftast omedvetna. Många av våra handlingar är reaktioner vi egentligen inte har kontroll över, trots att vi tror att vi väljer fritt.

Djupt inom oss finns drivkrafter vi kanske inte riktigt erkänner för oss själva: oro för vad andra ska tycka. Rädsla för att göra bort mig eller misslyckas. Skräck inför att bli utfryst. Längtan efter bekräftelse. Önskan att bli omtyckt. Ingen av dem går att jämföra med exempelvis hunger; Nu är jag hungrig, jag tar en macka. Nej, det går djupare och handlar om självkänsla. Därför är den inre strålkastaren vårt viktigaste verktyg. Inte ett yttre ledord.

Våga granska dig själv kritiskt och sluta med att döma andra. Försök istället alltid att förstå och byta perspektiv. Går du tillräckligt djupt inom dig kommer du tillslut att finna sidor hos dig själv som du tidigare bara såg hos andra. Vissa upptäckter kommer du att gilla, andra kommer att skrämma dig. Det viktiga är bara att du erkänner dem, först och främst för dig själv, och sedan förlåter dem. Förlåter dig själv.

Konkret: Nästa gång du vill säga något ont om någon annan. Låt bli! Fundera istället på varför du vill det. Och hur mycket du än tror att du måste säga det där dumma, det där dömande, det där hånande, låt bli! Även om du kommer på ett sätt att säga det som låter bra. Låt bli! Prata enbart om någon annan i syfte att förstå för att kunna hjälpa. För det är först när du själv förändrar hur du ser på folk, som folk förändras.

Det absolut bästa knepet för att förändra sig själv är att börja göra goda handlingar när ingen ser och sedan låta bli att berätta om dem för någon. Det kommer att skrika inom dig av begär för att folk ska veta hur bra du var. Men tillslut kommer du att lära dig att känna inre uppskattning. I samma stund förvandlas du socialt till någon med mindre lust att prata illa om andra. Och då, som genom ren magi, lever du enligt värdegrunden – oavsett vilka ord ni valt i er förening.

Är du beredd att möta dig själv? – det blir det tuffaste mötet någonsin.

Love, Sörmlandsidrotten

Det åttonde underverket?

Att spara pengar är en fråga om tålamod. Det gäller oavsett om du sparar till en drömsemester om ett par år eller om du vill ha ett gediget pensionskonto. Är du medveten och tillräckligt beslutsam kan du genom många små insättningar till slut besitta en stor förmögenhet. Än mer sant blir detta genom aktie- eller fondsparande och den så kallade ”ränta-på-ränta-effekten.” Självaste Albert Einstein ska tydligen ha kallat denna för det åttonde underverket.

Det fungerar helt enkelt så att du på ett år får viss avkastning på ditt sparande genom en viss fond eller aktie, och nästkommande år får du ränta inte bara på den insatta summan utan även på avkastningen på år ett. Så fortsätter det, likt en snöboll i rullning som bara blir större och större. Givetvis finns det risker med att spara på detta sätt, vilket gör att ökad medvetenhet om bolagen bakom fonderna ger vissa fördelar. För många kan det även vara intressant att veta vad bolagen står för, om de är miljömedvetna och humana till sin karaktär.

Du gör ditt val. Du väljer din insats. Du ger det tid. Resultatet kommer.
Vad du förhoppningsvis inte gör, är att du börjar med att försöka skapa eller påverka räntan innan du gjort din investering. I några fall kallas det för fusk eller bedrägeri – i de flesta fall är det bara dårskap.

Fenomenet är direkt överförbart på idrott. Inget resultat är givet på förhand, men med medvetenhet, rätt insatser och tålamod kommer resultaten. Det gäller oavsett om vilka typ av mål vi har med idrotten. Vill vi uppnå integration? Vill vi ta oss till ett mästerskap? Vill vi öka folkhälsan?

Det enda vi kan göra är att träna. Steg för steg. Bit för bit. Timme efter timme. Dag efter dag. I med och motgång. Aldrig ge upp. Detta kan liknas vid ett återkommande tips från erfarna investerare: sälj inte. Köp och behåll. Även när det svajar. Resultaten kommer.
Och riskerna finns ju även inom idrotten. Vi kan drabbas av skada. Vi kan tvingas att flytta. Föreningen läggs ned eller något annat händer oss eller sker i vår omgivning som vi inte kan påverka. Vi tvingas böja oss för omständigheterna. Bolaget går i konkurs.

Riskerna måste vi leva med, och med ökad medvetenhet lära oss att minimera och hantera dem om något sker. Men vad är alternativet? Visst finns det människor som föds med silversked i mun. Människor med tur, oerhörd tajming eller exceptionell talang. Men tar vi rygg på dem sliter vi snart ut oss på alla plan, emotionellt, mentalt och fysiskt.

Nej, nittionio procent av oss måste göra hela jobbet, ta alla nödvändiga steg, kämpa och sträva med stort tålamod. Men såsom ränta-med-ränta-effekten lovar en uppväxling i avkastning, talar det mesta för att du med dina envetna insatser under lång tid kommer att få resultat. Såväl de du önskat dig men också med flertalet mervärden.

Inre tillfredställelse, lugn och lycka är alla bieffekter av de val vi gör. Så är även upplevelsen av hur pass integrerad jag känner mig. För att inte tala om hur det känns att få ta på sig landslagströjan efter år av träning. Men i dessa ändar kan vi inte börja.

Formeln lyder: Insats. Tålamod. Resultat. Och även om det inte är det åttonde underverket så är det ett inre underverk för dig!

Love, Sörmlandsidrotten

 

I see you

När jag var liten såg jag filmer som Invasion från Mars och ET. Jag tänker ofta på hur filmer speglar samtidens tankar, idéer och rädslor. Rymden var kanske mer främmande förr, och kunskapen om universum inte lika tillgänglig för var och en av oss som idag, tack vare www. Ett angrepp från yttre rymden var high class science fiction.

På äldre dagar ser jag sedan Avatar och nu är det vi som är utomjordingar. Nu är det vi som attackerar från yttre rymden för att totalt demolera en annan planet i jakten på en dyrbar resurs. ”Ur led är tiden”, säger Shakespears Hamlet, och så kanske det är; samtidens hybris.

Hur som helst. Avatarerna som attackeras har ett sätt att leva och existera med varandra och naturen som är djupt harmoniskt. De hälsar på varandra med en fras som kan översättas ”Jag ser dig.” Inspirationen kan mycket väl komma från Sydafrika eller Afrika där man i vissa språk möter varandra med liknande bekräftelse. Det är vackert, och betyder mer än bara att jag ser dig fysiskt. Det finns en djupare innebörd som inbegriper att jag ser dig spirituellt, ser ditt väsen, din kärlek.

Generellt sett är hälsningen en fredshandling. Om vi alla sa ”hej” oftare och vågade möta varandras blick i (håll i dig nu) ett par sekunder, skulle exempelvis det vi kallar för ”integration i samhället” gå betydligt snabbare (för var och en av oss, det är inte en fråga om var man kommer ifrån, utan om att vara en del av det samhället man bor i nu, ihop med andra.) Jag tänker mig att en vinkning och ett ”hej” en gång i tiden betydde typ ”vi kommer i fred och som vänner.” Varför inte ge det beskedet till varandra lite oftare?

I MunktellArenan i Eskilstuna, där jag just nu sitter och skriver det här, har vi den senaste tiden haft en del vandalisering och annat stök. Jag törs med hundra procent säkerhet säga att de som står för detta är tonåringar som tar sig in på arenan och hittar platser där inga vuxna ser dem. Kalla mig gärna fördomsfull! Tyvärr vågar jag också påstå att ungdomarna inne på arenan har passerat vuxna människor som inte sagt ”hej, välkomna.” En enkel fras som annars hade kunnat innebära en känsla av:

1. Någon ser mig och hälsar mig välkommen, vad trevligt!
2. Någon har sett mig, noterat mig, och därför kanske jag inte bör vandalisera..?!

Jag tror på ett par enkla lösningar som skulle göra MunktellArenan och andra platser där våra barn och ungdomar idrottar tryggare.

1. Satsa (kommuner) mer resurser på värdar, vaktmästare och annan personal som säger ”hej och välkommen” till samtliga besökare och säkerställer att de inte befinner sig där de inte syns eller ska vara.

2. Tills detta sker kan vi som är på plats ta det gemensamma ansvaret att hälsa våra gäster välkomna och visa att vi ser dem och bryr oss om dem (och vår arena.)

Ibland behövs inga vidlyftiga projekt, utvärderingar eller tjocka högar av papper med visioner och planer. Ibland behövs det att vi går tillbaka till det mänskliga och säger ”Hej” när någon besöker oss och ”Nej” när någon gör fel.

Kanske kan vi då gå från vandalisering till avatarisering?

 

Love, Sörmlandsidrotten