Glimtar av en barndom

Vad är det som blir mindre och mindre utan att krympa?

Barndomen. Eller rättare sagt, minnet av barndomen, även om själva barndomen förblir precis vad den var. Jag inbillar mig ibland att jag minns en hel del, men jag vet också att livet vi lever och berättelser vi hör präglar hur vi minns saker. Hjärnan anpassar sig, fogar in minnena så att de passar den världsuppfattning och bild av oss själva vi har just nu.

Men så har vi också minnen vi aldrig tvivlat på. Minnen från upplevelser som lämnat djupa spår och format oss som människor. På gott och ont. Jag har av någon anledning tänkt återkommande på två sådana, tydliga barndomsminnen den senaste tiden.

Det första är från dagis. Två av mina kompisar stod och bankade ganska hårt på ett fönster för att retas med någon utanför. Jag stod bredvid dem. En av fröknarna kom in i rummet och började skälla på oss alla tre. – Jag slog inte på fönstret, sa jag uppriktigt till henne. Men då lutade hon sig över mig så att hon kom riktigt nära med ansiktet och borrade in sin blick i min. – Ljug mig inte rakt upp i ansiktet, skrek hon, jag vet ju vad jag såg.

Där stod jag, fem år gammal, och undrade vad som egentligen pågick. Jag blev inte rädd. Jag bara bestämde för att det inte gick lita på folk, inte gick att lita på vuxna. Under resten av min uppväxt var jag ständigt kritiskt inställd till såväl lärare som rektorer och till och med poliser. Min grundinställning var att de hade mycket att bevisa när det kom till ödmjukhet, omtanke och kompetens. Inte många lyckades, tyvärr.

Det andra minnet är från en fotbollsskola jag deltog på under fyra dagar när hag var åtta. Själva minnet jag har är från avslutningsmatchen. En sån där klassisk match där de äldre spelade mot de yngre men där vi, de yngre, hade tränarna på vårt lag. Alla såg fram emot matchen. Alla utom jag.

Jag ställde mig helt enkelt i solklar offsideposition vid motståndarmålet och väntade. Jag visste att jag så småningom skulle få en passning om jag bara stod där. Jag visste också att jag skulle missa bollen när den väl kom. Och jag visste att jag inte skulle få någon mer passning efter det. Och precis så blev det.

Jag funderar ibland på om tränarna hade kunnat göra något för att väcka mitt intresse och bättra på mitt självförtroende under de där fyra dagarna. Men de tycktes inte bekymra sig nämnvärt. Och inte jag heller för den delen. Jag bestämde mig där och då för att jag inte passade som fotbollsspelare, men jag slutade aldrig att spela fotboll. Kväll efter kväll spelade jag med mina kompisar på grusplanen vid skolan där jag bodde. Vi spelade tills mörkret satte stopp. Några av oss med, andra att helt utan talang. Vad var det som drev oss? Vad fanns det i vårt sammanhang som inte föreningen erbjöd?

Jag vet inte egentligen varför jag skrev om det här. Kanske var det för att påminna mig själv om vad mina egna minnen faktiskt kan lära mig om barn. Kanske är det en text om tillit och relationer. Kanske är det en text om ledarskap. Jag låter helt enkelt dig bestämma…

 

Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s