Mörker och ljus i luciatider

Det är adventstid, julstämning och Lucia. Det är en tid då mörkret sluter sig kring oss. Det är en tid då vi tänder ljus. Ljus som får oss att se vad som faktiskt finns i mörkret. Det är möjligheternas tid. De två motpolerna, mörker och ljus, förenas och väcker …DEBATT!

Det började det med pepparkaksgubbarna. Någon vill ta bort dem, andra ville ha dem kvar. Sedan var det visst någon som ville ställa in hela luciatåget, och många blev arga. Om allt detta vävs årligen långa trådar på sociala media.

Det är aningen spännande, inte sant? Någon får en idé och sedan är viskleken igång. Viskleken som egentligen är en rolig lek för barn. En lek där ett ord eller meningar riskerar att förvrängas med budbäraren.

Men när viskleken tar vid i samhället, när människor startar tolkningskrig och ensidigt sprider information, sann som falsk, då börjar det bli otäckt. Verkligheten är nämligen sällan svart eller vit. Den tidigaste dokumentationen av luciafirande i Sverige berättar om en dräng med ljus i håret. Lucia var en man! Därefter har traditionen, likt alla andra traditioner, förändrats. Inget konstigt med det.

Även idrotten förändras. För hundra år sedan fanns den till för män som skulle bli goda medborgare. I det ingick att vara atletisk och kunna försvara riket. Exempelvis ridning och gymnastik var totalt mansdominerade. Idag ser vi det omvända, ridning och gymnastik är tjejernas arena.

Jag har hört folk säga att dessa två idrotter, tack vare sin tjejdominans, gör idrotten mer jämställd. Men är det så enkelt? Bland annat existerar en normproblematik kring prestation och utseende. Miljön inom vissa klubbar kan vara direkt destruktiv. Vidare händer att manliga tränare ges gudastatus bland unga tjejer i beroendeposition vilket inte alltid är särskilt gynnsamt. Men inget är ensidigt.

Dessa idrotter bygger även starka, självständiga kvinnor som blir inflytelserika i näringslivet och i samhället. De får fram idrottare i världsklass. De ger tusentals tjejer en meningsfull fritid, gemenskap och identitet och är därmed ytterst värdefulla för jämställdheten, i det avseendet.

Det handlar såklart inte om idrotterna i sig. Det är en fråga om ledarskap. Om detta vittnar den skiftande kulturen mellan föreningarna eller till och med grupperingarna inom föreningarna.

På motsvarande sätt kan ju exempelvis ishockeyn vara det mest värdefulla i livet för många pojkar men ibland genomsyras av en rent ut sagt vulgär matchokultur.
Vi kan inte fortsätta generalisera och hävda det ena eller det andra. Det fördummar. Och dumhet är farligt.

Vår folkkära Lucia förändras med tiden. Det gör även idrotten. Det är en naturlag. Inget att frukta eller häpnas över. Därmed kan vi andas ut och i stillhet tända ett ljus för upplysning. Låt dumheten, det enkelspåriga, konfliktfyllda och livrädda få kliva fram ur mörkret, tröstas och förändras. Låt viskleken förbli en lek för barn, och en lärdom för oss.

Nu tar bloggen julledigt och önskar alla en trevlig återhämtning – oavsett vad och hur ni firar.

Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

Redan de gamla grekerna…

De flesta av oss har hört talas om Sokrates. En av ”de gamla grekerna”, det vill säga en av de som bär ansvaret för hur vi ser på världen, på kunskap och på människan än idag. Ett av hans viktigaste arv är den Sokratiska modellen för samtal. Den bygger på frågor, vidare frågor, och ytterligare frågor. Genom dess dialogform tar vi oss filosofiskt vidare mot högre insikter och ökad kompetens.

Det är egentligen inte främmande för någon av oss. Historiskt sett har vi i alla tider och kulturer byggt vår förståelse av oss själva och verkligheten genom samtal och reflektion. En annan av ”de gamla grekerna”, Aristoteles, förkunnade att det var just språket som definierade oss, gjorde oss till människor och särskilde oss från djuren.

Språket är vår källa till identitet och känsla av sammanhang. Vår upplevelse av mening. Vi inspirerar varandra genom språket, söker sanningen tillsammans och för vidare erfarenheter. Samtalet, för att inte säga, det goda samtalet, är vårt yttersta verktyg. Det som förvandlar fantasi till verklighet. Tanke blir ord, ord blir handling.

Vi kallar det folkbildning. Och inom idrotten är folkbildningen starkt förankrad, rent ut sagt oskiljaktig. Det är genom folkbildningen med anor från Sokrates tid, som vi välkomnar varandra, implementerar värdegrunder, skapar samverkan och integration samt leder våra barn genom tonåren och in till vuxenlivet. Det är folkbildning som håller samman styrelser och medlemmar, bygger samförstånd mellan tränare såväl i föreningen som över klubbgränsen. Folket är vi, bildningen är vårt kit. Vår själ, om man så vill.

Vi har en historia inom det svenska föreningslivet som är starkt förknippad med folkbildning. Även idrotten har länge fått bidrag från Staten för vår bildnings- och utbildningsverksamhet. Och vare sig föreningens medlemmar är medvetna om det eller inte, så genomför de verksamhet som är just folkbildning. Bidragsberättigad folkbildning. Gör man sig bara beredd att redovisa alla de samtal, träffar, möten där vi samlas för att samtala och lära av varandra, skapar man genast ett mervärde för sin klubb, sin sport och för hela den svenska idrotten.

Med den insikten, det vill säga att min egen utveckling ger ekonomiskt eko i hela idrotten, kanske bördan känns något lättare när det kommer till den administrativa delen. Vet jag att jag är en liten men väsentlig del av ett betydligt större sammanhang, där mina handlingar får betydelse även för andra, men också för mig själv, kanske jag rent av inspireras av att redovisa min förenings folkbildningsverksamhet.

Dessutom, med statistik, grafer och siffror över min förenings mervärde har jag synliga och attraktiva argument för såväl min egna medlemmar, kommunen, sponsorer och andra samverkansparter, som får just min förening att sticka ut.

Frågan lyder inte: varför ska jag redovisa folkbildningsverksamheten? Den lyder: Varför skulle jag inte?

 

Love, Sörmlandsidrotten