Samtal med Johan Fallby

Igår hade jag nöjet att få tillbringa en dag med Johan Fallby. För dig som missat honom rekommenderar jag Google. Du kommer att hitta mycket intressant, däribland idrottspodden Wag the dog. Hur som helst var Johan på besök i Eskilstuna för att hålla två föreläsningar och däremellan drack vi en hel del kaffe och diskuterade idrott. En mycket bra dag. Här följer ett litet utdrag från samtalet.

…lite om det där med idrottsföräldrar… 

Jag: Någonstans i Sverige sitter det barn och äter middag ihop med sina föräldrar som har valt att skrika, hata, hota eller till och med slåss senast barnet spelade match. Ett tillfälle som skulle ha varit en av barndomens absoluta höjdpunkter. Och även om det är helt absurt så är det inte ovanligt, i alla fall inte tillräckligt ovanligt. Vad tänker du om det här? Och vad krävs för att det inte ska ske?

Johan: Tragiskt ur barnets perspektiv, och inte helt enkelt. Jag tror framförallt på att föreningen, eller tränaren, behöver samtala och resonera med föräldrarna. Dialog är jätteviktigt. När det uppstått något i samband med en match kan man bjuda in berörda föräldrar och ställa frågan ”hur ska vi ha det i framtiden?” Att för mycket fokusera på det som har hänt riskerar att ta bort det konstruktiva. Men att genom diskussion bidra till perspektiv och reflektion kan göra stor skillnad i praktiken. Samtalet kan man ta i anslutning till barnets träning.

Det bästa är förstås att diskutera de här frågorna kontinuerligt så att sannolikheten för missförstånd minskar. Och i samtalet med föräldrarna är det klokt att klargöra vilka olika roller vi har och vad det innebär. Vad är tränarens roll? Förälderns? Barnets? Vilka uppgifter och beteenden ingår? Vem har ansvar för vad? Det är bra om föräldrarna själva får komma med svaren.

Jag: Och om föräldrarna ändå brusar upp vid nästa matchtillfälle?

Johan: Bra råd och tips till föräldrar som lätt hetsar upp sig kan vara att gå iväg en stund, ta en kopp kaffe, andas och bara lugna ned sig. Det gäller på något sätt att hjälpa dem att bli självmedvetna. En bra grej är när föräldrarna runt ett lag blir ett stöd för varandra. Då skapar vi förutsättningar för en god kultur kring träning och match.

Jag: men så finns ju de här föräldrarna som vägrar att ändra sig, de som tycker att de har rätt och anser att deras beteende är befogat. Hur gör man då? Det kan ju rent av vara obehagligt att prata med dem…

Johan: Jag är för dialog så långt som möjligt men det är klart att det kan nå en gräns. Avstängning är en absolut sista utväg men visst behöver man som ledare veta att den möjligheten finns. Är man orolig för barnet och misstänker att det kanske far illa hemma, då finns det ju vägar att gå som att exempelvis göra en orosanmälan.
Men i de allra flesta fall handlar det om att upplysa, utbilda och diskutera. Det är ofta okunskap och missriktad omtanke som skapar olyckliga situationer. Det förebygger vi genom att vara tydliga med vad vill, prioritera värdegrunden och ha återkommande samtal. Nära samverkan och tydliga ramar, skulle jag säga.

Vi vill ju barnens bästa – vi behöver bara förstå vad det är.

Jag: Tack för tipsen, Johan.

 

                             Love, Sörmlandsidrotten

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s