Se och möt varje barn

”I den stund man tar steget ut i livet,
är man bara ett tillgivet djur.”
/Björn Afzelius (Ikaros)

Feedback till tränaren, tjugo år senare.

Människa 1

Tillslut gjorde jag inte mitt bästa. Varför skulle jag?

Jag tror inte ens du visste vad jag hette. Jag blev vald sist när det var match men först när det var dags att plocka undan. Jag tillhörde en liten grupp i gruppen som inte riktigt räknades. Och jag förstod aldrig varför. Du såg heller inte hur de andra barnen betedde sig mot oss, eller gjorde du det?

Min nyfikenhet svalnade. Jag kände ingen glädje när vi vann och brydde mig inte om vi förlorade. Bänken blev min plats. Även när du sa att jag skulle spela (eftersom du kände dig tvungen att ge alla barn lite speltid för den goda sakens skull) hade jag ingen lust längre. Jag skyllde på ont i knät. Ont i huvudet. Illamående. Trötthet. Farmors sjuka katt.

En gång skyllde jag på mensvärk. Men du bara vände dig till nästa kille i laget, utan att reagera på vad jag sagt. Så mycket lyssnade du, alltså. Så mycket brydde du dig. För inte var du väl så korkad att du trodde att en pojke kunde ha mensvärk?

Idag mår jag bra, jag slutade i tid. Jag förstår att du bara var en tränare på jakt efter segrar. Jag var ett barn. Jag sa inte ifrån. Vad skulle jag säga? Du verkade ju mest besvärad över att jag var där, och än mer över att behöva lyssna på mig. Jag slutade istället. Och blev lycklig.

Idag är jag mest besvärad över hur jag ska göra med min egen son. Ska han få börja med idrott? Han vill det, men jag är osäker. Tänk om det fortfarande ser likadant ut.

 

Människa 2

Jag gjorde alltid mitt bästa. Varför inte?

Jag kände mig lyckligt lottad. Jag fick spela alla matcher. Jag fick ofta utmärkelser och priser för mina prestationer inom idrotten och svävade liksom på moln. Min värsta mardröm var att bli en av de där som knappt fick vara med. Jag var så rädd för att tappa min plats som favorit att jag ibland kunde vara elak och reta de andra. Inte för att jag tyckte illa om dem, utan för att tydligt visa att vi inte hörde ihop med varandra, trots att vi var i samma lag. De kämpade ju inte som jag gjorde. Och jag ville visa dig att jag var ambitiös.

Visst skämdes jag emellanåt och hade skuldkänslor. Men jag kvävde allt det jobbiga inom mig så länge jag fick uppmärksamhet från dig. Mitt enda problem var egentligen att så många slutade i vårt lag. Till slut var vi så få barn kvar att laget fick lägga ner.
Idag när jag ser tillbaka på den tiden önskar jag att vissa saker skulle ha varit annorlunda. Tänk om du hade sett till att alla fick vara med, då kanske inte så många hade slutat, någon av oss kanske kunde ha blivit något.

Idag undrar jag mest hur jag ska göra med min egen son, nu när han vill börja med idrott. Tänk om det ser likadant ut som då. Risken finns ju att han blir en av de där utstötta. Eller ännu värre, att han har talang och blir elak mot de andra, precis som jag blev.

Reflektion:

Hur du är som ledare får konsekvenser. På ett eller annat sätt. Konsekvenserna är inte givna på förhand eftersom alla barn är olika. Men sannolikheten för negativa konsekvenser ökar definitivt när du ägnar dig favorisering och jagar kortsiktiga resultat. Du vill säkert väl, det är därför det är så viktigt att du tänker till. Exemplen ovan är fiktiva, eller rättare förenklingar av berättelser jag hört. Men oftast är inte verkligheten så svart eller vit. Syftet är att ge alla oss vuxna inom idrotten en uppmaning:

Se och möta varje barn!

 

Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s