Ur en förälders dagbok

När morgonen är bra blir oftast dagen det också. Idag var det en bra morgon. Jag tror att det beror på att hon sov hela natten utan avbrott. Hennes aptit var bättre än normalt och vi pratade om saker istället för att skrika på varandra.

Jag avskyr när vi skriker på varandra. Det tär på mig. Jag känner mig som en misslyckad mamma. Skuldkänslorna äter upp mig inifrån eftersom jag vet hur mycket det betyder när jag lyckas bevara mitt lugn. Men inom mig går mina känslor brottningsmatcher mot varandra. Kärlek mot krav. Tålamod mot skam. Välvilja mot ilska. Mindervärdeskomplex mot acceptans.

Jag har en återkommande dröm om hur jag sitter på ett flygplan som åker snabbare och snabbare på startfältet. Jag har en känsla av att jag har glömt något. Precis när planet ska lyfta tittar jag ut och där står hon. Ensam. Hon tittar mot planet och mot mig med en ledsam min. Planet stiger och hon blir mindre och mindre, snart försvinner hon helt.
Drömmen tar inte slut där. Istället börjar brottningsmatchen. Min första känsla är panik. ”Å nej, jag förlorar henne, jag kan inte hjälpa henne, vad har jag gjort?” Sedan upplever jag lättnad. ”Äntligen tid för mig själv. Återhämtning!” Det sista jag känner är skuld. En stark stöt från hjärtat som chockar hela kroppen. Därefter vaknar jag hastigt i ett rus av mixade känslor. Ofta med gråten i halsen.

Jag går upp och tittar till henne. Det lugn hon utstrålar när hon sover är obetalbart. Jag fylls av lycka. Det är starkt, det tar över, och jag vet att i botten av alla känslor finns bara gränslös kärlek. Villkorslös, obehindrad och djupt förankrad. Det tröstar mig. Jag inser att vi är varandras öden, hon och jag, och att tilliten mellan oss är gjuten som betong.
Jag fattar att jag inte är mer än människa. Otillräcklig i stunden. Ibland oförmögen att handla klokt i stressade situationer. Överdrivet arg och dramatisk många gånger. Men aldrig tvivlande i min kärlek.

Och idag är en bra dag. Hon kommer snart hem från skolan och ska äta mellanmål innan hon ska till friidrottsträningen. Idag ska jag följa med henne dit. Vi ska promenera tillsammans. Medan hon tränar ska jag ha egentid. Skuldfri egentid. Dricka en kopp kaffe. Titta på träningen. Se hur hon lär sig av varje utmaning, se hennes självkänsla växa.

Sen ska vi promenera hem igen. Hon ska få prata. Om hon vill. Jag ska inte fråga henne en massa saker. Inte ge några fåniga råd som hon inte har bett om. Jag ska lyssna. Ta in, njuta och stärka banden mellan oss. Jag älskar att lyssna på henne, se livet ur hennes perspektiv. Ibland när hon berättar saker är det som om hon besitter en djup visdom. Som om hon vet saker ingen annan vet. Ser saker ingen annan ser.

Jag hoppas att hon kan somna lugnt ikväll och sova gott en natt till. Åtminstone en natt till. En natt i taget. Det är min filosofi. En natt, en dag, en timme i taget. De lugna stunderna. Livet. Livet med en flicka som kämpar. Livet för mig, en kämpande förälder. Vi kämpar ihop, jag och hon, kämpar för att uppnå de där lugna stunderna. Jag älskar de lugna stunderna. Jag behöver dem. Hon behöver dem. Vi behöver dem.

Ur en förälders dagbok är en sammanfattning av tusentals föräldrars kamp. Allt fler barn diagnostiseras med ADHD och kunskapen om diagnosen ökar. Men diagnosen säger inte allt om en människa. Varje människa är sin egen, ser sitt eget och lever i sin egen värld. Varje barn har sina gåvor, sina förmågor och sina speciella egenskaper. I rätt miljö blommar dessa egenskaper, blommar dessa barn. Idrotten har potential att erbjuda den miljön. Och den potentialen ska vi utnyttja. För barnens skull, för föräldrarnas skull.

 

Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s