Brev från en ung ledare

Min kollega Helen Alpstig som jobbar på Stockholmsidrotten fick ett brev från en ung ledare och delade det på sin blogg. Jag läste brevet, rördes av det, och publicerar det nu här:

”Jag har spelat fotboll i hela mitt liv. Jag har gått igenom flera olika föreningar och mött ledare som har varit dåliga men också några bra.

Vissa ledare har fått mig att älska fotboll och allt med det, hela sporten, lagkompisarna, tekniken, till och med skorna. Men jag har också haft ledare som har fått mig att må dåligt, känna press inför varje match, ha ångest inför varje träning, känna mig osynlig, känna mig dålig och att hata fotboll. Jag slutade till och med, tänkte att sporten inte var något för mig. Jag hade inte ens spelat fotboll idag eller varit ledare om det inte vore för att min kompis släpade mig till en träning efter mitt uppehåll. Men det var till ett lag med en tränare som såg mig och som fick mig att älska fotboll igen.

Det fick mig till att vilja bli tränare.
Jag insåg vilken makt alla tränare har, jag har sett själv hur tränare kan förstöra inte bara spelare utan också människor, få dem att tvivla på sig själva och tappa självförtroende. Men eftersom att jag också har fått se hur det är att ha en tränare som får sina spelare att må bra fick mig till att inte bara vilja vara en ledare, jag vill bli en ledare som gör mina spelare till bra människor, får dem att ha kul, får dem att älska fotboll. För fotboll är den bästa leken som finns och jag vill att alla ska få känna på hur kul det är.

Så vad var det som gjorde ledarna som jag hade så dåliga?
För mig är det svårt att svara på den frågan men jag kan beskriva hur det kändes som spelare. När folk frågar mig den frågan brukar jag svara att de egentligen inte gjorde något. De sa aldrig något elakt eller betedde sig dumt vid enstaka tillfällen så att jag kommer ihåg dem. Det är snarare hela sättet de betedde sig som ledare som inte kändes bra. De såg aldrig mig som människa, de frågade aldrig hur jag mådde eller privata frågor, de sa aldrig ifrån när mina lagkamrater blev arga på mig för att jag inte passade korrekt, de blev arga när vi förlorade, de skällde ut domare, de brydde sig inte om att lagkompisarna hellre delade in sig i par med tre än att vara med oss som inte var lika utvecklade som dem, de bästa spelarna fick spela varje match och de var okej med det, de tvingade oss att stå och kicka boll i 15 minuter på varje träning för att lära oss bollkontroll istället för att lära oss om kamratskap eller hur man spelar som ett lag.

Detta kanske inte låter som mycket fel.
Men för spelare så blir det lätt väldigt fel. I mitt fall ledde det till att jag tappade lusten helt och slutade. Men denna erfarenhet var bra för mig. På grund av det har jag personer i mitt huvud som jag absolut inte vill bli förknippad med. Jag vet hur jag inte vill vara som ledare. Och när någon frågar mig hur jag vill vara som ledare så svarar jag bara: – Som jag tänker att de ledarna inte var…

…få med spelarna, alla. Hitta på övningar där alla rör på sig, låt alla få spela match, bry dig inte om vem som är mest utvecklad inom sporten utan behandla alla lika, ge beröm, skit i om inte alla kan kicka en boll eller passa helt perfekt, lägg fokus på att få med hela laget istället. För att alla kan något, alla har varsin styrka. Vissa kan förstå spelet i tidig ålder, skjuta fina skott och springa fort. Men andra är fantastiska lagkamrater och bryr sig om andra spelare och stöttar. De är precis lika viktiga. De behövs också. Alla behövs.”

 

Tack Helen för att jag fick dela brevet, och tack till dig som skrev det. Det skänker många insikter…

Fler av Helens tankar och insikter kan du följa på: http://www.barnensidrott.se

 

Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

”Ren jävla galenskap”

                                                                          ”Ge en människa en fisk och du mättar henne för dagen. Lär en människa att fiska och du mättar henne för livet.”
/Okänt ursprung

 

Nej, man får inte svära. Men när jag hörde att några barn i årskurs 1 hade hörselkåpor på sig på lektionen för att inte bli störda, då svor jag ändå. För det låter som ren jävla galenskap.

Varje dag går jag till jobbet för att stärka barns rättigheter. Jag är helt för att lärande ska utgå från individen och att vi pedagoger, lärare, tränare och föräldrar ska sätta barnet i centrum.

Men barnet i centrum är inte samma sak som att barnet ska få frihet att göra som det vill. Det klarar inte ett barn. Det klarar knappt en vuxen. Frihet kräver ansvar. Ansvar kräver insikt. Insikt kräver erfarenhet. Och erfarenhet tar tid. Lång tid.

När det gäller styrketräning så vet vi att om målet är hundratjugo kilo i knäböj, är första steget teknikinlärning utan vikt. Steg för steg ökar vi sedan belastningen. Vi börjar inte med att lägga på åttio kilo skivstång på ett barn. Precis som att vi inte går till biblioteket och lånar Dostojevskijs Brott och straff när det är dags för barnet att börja läsa.

För ett barn att lära sig att förstå och hantera sina rättigheter krävs att vi börjar med grunden. Något i den här stilen, kanske..:

”Jag bryr mig om dig, du är viktig och värdefull. Jag är beredd att lägga mycket tid på att visa det, och på att hjälpa dig. Men nu är det såhär att du tillhör en grupp och därför måste du lära dig att ta hänsyn till andra. Dina behov kommer inte alltid först. Ibland måste du sitta still även om det är tråkigt. Och du behöver vara tyst och lyssna emellanåt. Däremot vill jag gärna att du berättar vad du känner och tänker när det blir din tur.”

Det är varken kränkande eller diskriminerande för barn att lära sig visa hänsyn. När vuxna sätter gränser med barnets bästa i centrum är det tvärtom en gåva. Barn behöver gränser för att känna trygghet, och barn behöver trygghet för att växa som människor.

Sist skrev jag att vi dödar barnen långsamt genom att de inte får röra på sig tillräckligt. Idag skriver jag att de måste sitta still. Det är ingen paradox, det hänger ihop. Om vi inte lär barn att ha tråkigt, att få kämpa med sig själva och övervinna det ivriga egot som vill ha allt på en gång, bygger vi troligtvis framtidens förlorare. Men det tråkiga måste givetvis varvas med hopp och lek. Var sak har sin tid och plats.

Ett sätt för barn att lära sig om sina rättigheter är att träna på sina skyldigheter. Vi vuxna behöver berätta för dem att när något är orättvist är det inte per automatik samma sak som en kränkning. Det är bara en av livets bittra ingredienser som gör det söta än mer njutbart. Enbart sötma minskar njutningen och skapar i värsta fall beroenden. Men det här vet vi sen gammalt, så vad är problemet?

Hänsyn, medkänsla och tillit tar tid att lära sig. Men vi vuxna faller lätt offer för våra egna känslor och glömmer helt enkelt bort att barnen är under upplärning. Det är faktiskt ingen katastrof om de blir ledsna, arga eller orättvist behandlade emellanåt. Inte så länge det finns kärlek och omtanke.

Inget barn ska behöva hörselkåpor i klassrummet för att andra barn inte vill vara tysta. Jag hoppas att det här var ett särskilt tillfälle under typ ”fria timmen” på fredag eftermiddag eller liknande. I annat fall kan det vara ett symptom på en mycket obehaglig samhällsutveckling – om du frågar mig…

#ingahörselkåporiminidrott

 

Love, Sörmlandsidrotten