”Ren jävla galenskap”

                                                                          ”Ge en människa en fisk och du mättar henne för dagen. Lär en människa att fiska och du mättar henne för livet.”
/Okänt ursprung

 

Nej, man får inte svära. Men när jag hörde att några barn i årskurs 1 hade hörselkåpor på sig på lektionen för att inte bli störda, då svor jag ändå. För det låter som ren jävla galenskap.

Varje dag går jag till jobbet för att stärka barns rättigheter. Jag är helt för att lärande ska utgå från individen och att vi pedagoger, lärare, tränare och föräldrar ska sätta barnet i centrum.

Men barnet i centrum är inte samma sak som att barnet ska få frihet att göra som det vill. Det klarar inte ett barn. Det klarar knappt en vuxen. Frihet kräver ansvar. Ansvar kräver insikt. Insikt kräver erfarenhet. Och erfarenhet tar tid. Lång tid.

När det gäller styrketräning så vet vi att om målet är hundratjugo kilo i knäböj, är första steget teknikinlärning utan vikt. Steg för steg ökar vi sedan belastningen. Vi börjar inte med att lägga på åttio kilo skivstång på ett barn. Precis som att vi inte går till biblioteket och lånar Dostojevskijs Brott och straff när det är dags för barnet att börja läsa.

För ett barn att lära sig att förstå och hantera sina rättigheter krävs att vi börjar med grunden. Något i den här stilen, kanske..:

”Jag bryr mig om dig, du är viktig och värdefull. Jag är beredd att lägga mycket tid på att visa det, och på att hjälpa dig. Men nu är det såhär att du tillhör en grupp och därför måste du lära dig att ta hänsyn till andra. Dina behov kommer inte alltid först. Ibland måste du sitta still även om det är tråkigt. Och du behöver vara tyst och lyssna emellanåt. Däremot vill jag gärna att du berättar vad du känner och tänker när det blir din tur.”

Det är varken kränkande eller diskriminerande för barn att lära sig visa hänsyn. När vuxna sätter gränser med barnets bästa i centrum är det tvärtom en gåva. Barn behöver gränser för att känna trygghet, och barn behöver trygghet för att växa som människor.

Sist skrev jag att vi dödar barnen långsamt genom att de inte får röra på sig tillräckligt. Idag skriver jag att de måste sitta still. Det är ingen paradox, det hänger ihop. Om vi inte lär barn att ha tråkigt, att få kämpa med sig själva och övervinna det ivriga egot som vill ha allt på en gång, bygger vi troligtvis framtidens förlorare. Men det tråkiga måste givetvis varvas med hopp och lek. Var sak har sin tid och plats.

Ett sätt för barn att lära sig om sina rättigheter är att träna på sina skyldigheter. Vi vuxna behöver berätta för dem att när något är orättvist är det inte per automatik samma sak som en kränkning. Det är bara en av livets bittra ingredienser som gör det söta än mer njutbart. Enbart sötma minskar njutningen och skapar i värsta fall beroenden. Men det här vet vi sen gammalt, så vad är problemet?

Hänsyn, medkänsla och tillit tar tid att lära sig. Men vi vuxna faller lätt offer för våra egna känslor och glömmer helt enkelt bort att barnen är under upplärning. Det är faktiskt ingen katastrof om de blir ledsna, arga eller orättvist behandlade emellanåt. Inte så länge det finns kärlek och omtanke.

Inget barn ska behöva hörselkåpor i klassrummet för att andra barn inte vill vara tysta. Jag hoppas att det här var ett särskilt tillfälle under typ ”fria timmen” på fredag eftermiddag eller liknande. I annat fall kan det vara ett symptom på en mycket obehaglig samhällsutveckling – om du frågar mig…

#ingahörselkåporiminidrott

 

Love, Sörmlandsidrotten

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s