Vi kan alla berättelsen om de tre små grisarna. Den första som byggde ett hus av kvistar och löv och den andra som byggde sitt hus av halm. Medan de byggde sjöng de att ingen var rädd för vargen. Eftersom de blev klara fort kunde de sedan dansa, spela flöjt och fiol och bara roa sig i solen.
Den tredje grisen däremot murade omsorgsfullt sitt hus, tegelsten för tegelsten, tills det stod stadigt och stabilt.
Givetvis kom vargen och han hade inga problem med att pusta och frusta ned de två första husen. Men det tredje huset klarade han inte av att blåsa omkull. Då klättrade han ner genom skorstenen men föll rakt ner i en kittel med kokande vatten.
Såhär är det även med idrottsföreningar. Den är stor skillnad på en förening som är förberedd på ”vargen” och på de som inte vill tro att den finns. I vilken skepnad vargen kommer till en förening är svårt att säga på förhand, men att en varg för eller senare dyker upp, det bör man räkna med.
Problem uppstår. Konflikter blossar upp. Tilliten tryter och tillslut tvingas kanske styrelsen till drastiska åtgärder. Många människor far illa och mår dåligt. Allt för att man inte hade eller följde färdiga planer och riktlinjer. Allt för att man inte ville se vilket jobb som behövde göras. Allt för att man inte erkände vargens existens…
Varför förutser man inte vargen?
Det kan vara att medaljer, segrar, makt, pengar eller rampljus blir som ett bländande skimmer. Jakten på framgång blir ensidig, insatsen högre och riskerna större.
Jim Thompson skriver i boken Världens bästa coach att boven inom ungdomsidrotten inte är viljan att vinna, utan viljan att vinna till varje pris. Och visst är det så. Ett tydligt varningstecken är när vi börjar sätta passion för princip. Matchresultat före värdegrund. Många barn och ungdomar har farit illa på grund av en för stort begär efter segrar.
Vargar trivs helt enkelt i miljöer präglade av prestige.
Men vargar trivs också där saker och ting inte riktigt fungerar. Där man inte har kunskap, insyn, uppmärksamhet och prioriteringar på plats. I Kulturer där tränare får verka ostört utan att någon lägger sig i. Där styrelsen är upptagen med att lappa ihop ekonomin. Vargar tar sig helt enkelt in till fårhagar där staketet är trasigt.
Hur bygger en styrelse sin förening som den tredje grisen bygger sitt hus?
1. Prioritera trygghet för barnen. Lär känna tränarna. Ha en öppen dialog. Visa omtanke.
2. Se till att skaffa den grundläggande föreningskunskapen och följ den. Inga genvägar.
3. Blunda inte för varningstecken. Ha handlingsberedskap och åtgärdsplaner.
4. Prioritera trygghet för barnen… oj, hade jag skrivit det redan, okej, men det tåls att skrivas igen. Det gör ont att inse att man satte framgång för välbefinnande, för sig själv eller andra…
Sagor och berättelser finns till för att lära oss om livet och om oss själva. De tre små grisarna lär oss något verkligt och värdefullt. Ta vara på det!
Love, Sörmlandsidrotten
Barn- och ungdomsbloggen 