Ur en förälders dagbok

När morgonen är bra blir oftast dagen det också. Idag var det en bra morgon. Jag tror att det beror på att hon sov hela natten utan avbrott. Hennes aptit var bättre än normalt och vi pratade om saker istället för att skrika på varandra.

Jag avskyr när vi skriker på varandra. Det tär på mig. Jag känner mig som en misslyckad mamma. Skuldkänslorna äter upp mig inifrån eftersom jag vet hur mycket det betyder när jag lyckas bevara mitt lugn. Men inom mig går mina känslor brottningsmatcher mot varandra. Kärlek mot krav. Tålamod mot skam. Välvilja mot ilska. Mindervärdeskomplex mot acceptans.

Jag har en återkommande dröm om hur jag sitter på ett flygplan som åker snabbare och snabbare på startfältet. Jag har en känsla av att jag har glömt något. Precis när planet ska lyfta tittar jag ut och där står hon. Ensam. Hon tittar mot planet och mot mig med en ledsam min. Planet stiger och hon blir mindre och mindre, snart försvinner hon helt.
Drömmen tar inte slut där. Istället börjar brottningsmatchen. Min första känsla är panik. ”Å nej, jag förlorar henne, jag kan inte hjälpa henne, vad har jag gjort?” Sedan upplever jag lättnad. ”Äntligen tid för mig själv. Återhämtning!” Det sista jag känner är skuld. En stark stöt från hjärtat som chockar hela kroppen. Därefter vaknar jag hastigt i ett rus av mixade känslor. Ofta med gråten i halsen.

Jag går upp och tittar till henne. Det lugn hon utstrålar när hon sover är obetalbart. Jag fylls av lycka. Det är starkt, det tar över, och jag vet att i botten av alla känslor finns bara gränslös kärlek. Villkorslös, obehindrad och djupt förankrad. Det tröstar mig. Jag inser att vi är varandras öden, hon och jag, och att tilliten mellan oss är gjuten som betong.
Jag fattar att jag inte är mer än människa. Otillräcklig i stunden. Ibland oförmögen att handla klokt i stressade situationer. Överdrivet arg och dramatisk många gånger. Men aldrig tvivlande i min kärlek.

Och idag är en bra dag. Hon kommer snart hem från skolan och ska äta mellanmål innan hon ska till friidrottsträningen. Idag ska jag följa med henne dit. Vi ska promenera tillsammans. Medan hon tränar ska jag ha egentid. Skuldfri egentid. Dricka en kopp kaffe. Titta på träningen. Se hur hon lär sig av varje utmaning, se hennes självkänsla växa.

Sen ska vi promenera hem igen. Hon ska få prata. Om hon vill. Jag ska inte fråga henne en massa saker. Inte ge några fåniga råd som hon inte har bett om. Jag ska lyssna. Ta in, njuta och stärka banden mellan oss. Jag älskar att lyssna på henne, se livet ur hennes perspektiv. Ibland när hon berättar saker är det som om hon besitter en djup visdom. Som om hon vet saker ingen annan vet. Ser saker ingen annan ser.

Jag hoppas att hon kan somna lugnt ikväll och sova gott en natt till. Åtminstone en natt till. En natt i taget. Det är min filosofi. En natt, en dag, en timme i taget. De lugna stunderna. Livet. Livet med en flicka som kämpar. Livet för mig, en kämpande förälder. Vi kämpar ihop, jag och hon, kämpar för att uppnå de där lugna stunderna. Jag älskar de lugna stunderna. Jag behöver dem. Hon behöver dem. Vi behöver dem.

Ur en förälders dagbok är en sammanfattning av tusentals föräldrars kamp. Allt fler barn diagnostiseras med ADHD och kunskapen om diagnosen ökar. Men diagnosen säger inte allt om en människa. Varje människa är sin egen, ser sitt eget och lever i sin egen värld. Varje barn har sina gåvor, sina förmågor och sina speciella egenskaper. I rätt miljö blommar dessa egenskaper, blommar dessa barn. Idrotten har potential att erbjuda den miljön. Och den potentialen ska vi utnyttja. För barnens skull, för föräldrarnas skull.

 

Love, Sörmlandsidrotten

Annonser

Se och möt varje barn

”I den stund man tar steget ut i livet,
är man bara ett tillgivet djur.”
/Björn Afzelius (Ikaros)

Feedback till tränaren, tjugo år senare.

Människa 1

Tillslut gjorde jag inte mitt bästa. Varför skulle jag?

Jag tror inte ens du visste vad jag hette. Jag blev vald sist när det var match men först när det var dags att plocka undan. Jag tillhörde en liten grupp i gruppen som inte riktigt räknades. Och jag förstod aldrig varför. Du såg heller inte hur de andra barnen betedde sig mot oss, eller gjorde du det?

Min nyfikenhet svalnade. Jag kände ingen glädje när vi vann och brydde mig inte om vi förlorade. Bänken blev min plats. Även när du sa att jag skulle spela (eftersom du kände dig tvungen att ge alla barn lite speltid för den goda sakens skull) hade jag ingen lust längre. Jag skyllde på ont i knät. Ont i huvudet. Illamående. Trötthet. Farmors sjuka katt.

En gång skyllde jag på mensvärk. Men du bara vände dig till nästa kille i laget, utan att reagera på vad jag sagt. Så mycket lyssnade du, alltså. Så mycket brydde du dig. För inte var du väl så korkad att du trodde att en pojke kunde ha mensvärk?

Idag mår jag bra, jag slutade i tid. Jag förstår att du bara var en tränare på jakt efter segrar. Jag var ett barn. Jag sa inte ifrån. Vad skulle jag säga? Du verkade ju mest besvärad över att jag var där, och än mer över att behöva lyssna på mig. Jag slutade istället. Och blev lycklig.

Idag är jag mest besvärad över hur jag ska göra med min egen son. Ska han få börja med idrott? Han vill det, men jag är osäker. Tänk om det fortfarande ser likadant ut.

 

Människa 2

Jag gjorde alltid mitt bästa. Varför inte?

Jag kände mig lyckligt lottad. Jag fick spela alla matcher. Jag fick ofta utmärkelser och priser för mina prestationer inom idrotten och svävade liksom på moln. Min värsta mardröm var att bli en av de där som knappt fick vara med. Jag var så rädd för att tappa min plats som favorit att jag ibland kunde vara elak och reta de andra. Inte för att jag tyckte illa om dem, utan för att tydligt visa att vi inte hörde ihop med varandra, trots att vi var i samma lag. De kämpade ju inte som jag gjorde. Och jag ville visa dig att jag var ambitiös.

Visst skämdes jag emellanåt och hade skuldkänslor. Men jag kvävde allt det jobbiga inom mig så länge jag fick uppmärksamhet från dig. Mitt enda problem var egentligen att så många slutade i vårt lag. Till slut var vi så få barn kvar att laget fick lägga ner.
Idag när jag ser tillbaka på den tiden önskar jag att vissa saker skulle ha varit annorlunda. Tänk om du hade sett till att alla fick vara med, då kanske inte så många hade slutat, någon av oss kanske kunde ha blivit något.

Idag undrar jag mest hur jag ska göra med min egen son, nu när han vill börja med idrott. Tänk om det ser likadant ut som då. Risken finns ju att han blir en av de där utstötta. Eller ännu värre, att han har talang och blir elak mot de andra, precis som jag blev.

Reflektion:

Hur du är som ledare får konsekvenser. På ett eller annat sätt. Konsekvenserna är inte givna på förhand eftersom alla barn är olika. Men sannolikheten för negativa konsekvenser ökar definitivt när du ägnar dig favorisering och jagar kortsiktiga resultat. Du vill säkert väl, det är därför det är så viktigt att du tänker till. Exemplen ovan är fiktiva, eller rättare förenklingar av berättelser jag hört. Men oftast är inte verkligheten så svart eller vit. Syftet är att ge alla oss vuxna inom idrotten en uppmaning:

Se och möta varje barn!

 

Love, Sörmlandsidrotten

I min värld

 

                                                                                             ”Vill du bli respekterad av din avbild,                                                                                          får du visa din avbild respekt”

                                                                                                   Citat: Björn Afzelius (Ikaros)

 

När barn idrottar är idrotten en del av barndomen. Det betyder att frågor om barns idrottande är frågor om barns uppväxt. Idrotten är inget annat, inte i min värld…

I min värld är barndomen en upptäcktsfärd. Runt om barnet finns människor som är sysselsatta med sitt. De är omtänksamma utan att vara i vägen för barnet. De är hjälpsamma utan att ta över. De lär barnet om livet genom att vara förebilder. De guidar barnet mot insikter i svåra situationer. När barnet behöver dem, finns de där. De kallas vuxna.

I min värld är barndomen en respekterad tid. En alldeles särskild stund för varje människa att låta rota sig. Lugn och ro är världens gåva till barnet. Lek och lärande är lika ofrånkomligt som dag och natt. Ingen stig är utstakad på förhand men framtiden är ett löfte. Hemmet är barnets naturliga miljö och rörelse är barnets natur.

I min värld är barndomen en väv av fantasi och verklighet. De smälter samman i barnets flykt ut i dagen, genom drömmen och in i äventyret. De vuxna runtom barnet ser på och minns. Barnet inom dem väcks på nytt och påminner dem. Och de skrattar eller gråter. Men i tacksamhet blir de påminda om sitt uppdrag.

I min värld vet varje vuxen sitt uppdrag. Barnet är uppdraget. Barnet som ska lära sig gå. Barnet som ska lära sig prata. Barnet som ska lära sig leka. För om barnet inte kan gå, hur ska det då komma till skolan? Om barnet inte kan prata, hur ska det då kunna fråga om vägen? Och om barnet inte kan leka, hur ska det då kunna lära sig?

I min värld är idrotten en viktig plattform för barnet. Liksom teatern, orkestern eller dansen. Här får barnet utmanas, kämpa, sträva och kompromissa. Upptäcka nya sidor hos sig själv. Här får barnet söka, försöka, mäta och utvärdera i en trygg omgivning där allt är möjligt. Här möts dröm och potential. Här möter barnet sig själv, och lär sig.

I min värld är barndomen oskriven. Den är en berättelse som blir till längs vägen. Den är inte villkorslös men anspråkslös. Den tillhör barnet. Aldrig behöver vi ta vägen via några som helst dokument eller riktlinjer för att förstå det. Vi vuxna är vägvisare, förebilder och reskamrater. Inget annat. Vi äger inte. I alla fall Inte annat än vårt eget ansvar att förstå det. I min värld, alltså…

 

Love, Sörmlandsidrotten 

 

 

Samtal med Johan Fallby

Igår hade jag nöjet att få tillbringa en dag med Johan Fallby. För dig som missat honom rekommenderar jag Google. Du kommer att hitta mycket intressant, däribland idrottspodden Wag the dog. Hur som helst var Johan på besök i Eskilstuna för att hålla två föreläsningar och däremellan drack vi en hel del kaffe och diskuterade idrott. En mycket bra dag. Här följer ett litet utdrag från samtalet.

…lite om det där med idrottsföräldrar… 

Jag: Någonstans i Sverige sitter det barn och äter middag ihop med sina föräldrar som har valt att skrika, hata, hota eller till och med slåss senast barnet spelade match. Ett tillfälle som skulle ha varit en av barndomens absoluta höjdpunkter. Och även om det är helt absurt så är det inte ovanligt, i alla fall inte tillräckligt ovanligt. Vad tänker du om det här? Och vad krävs för att det inte ska ske?

Johan: Tragiskt ur barnets perspektiv, och inte helt enkelt. Jag tror framförallt på att föreningen, eller tränaren, behöver samtala och resonera med föräldrarna. Dialog är jätteviktigt. När det uppstått något i samband med en match kan man bjuda in berörda föräldrar och ställa frågan ”hur ska vi ha det i framtiden?” Att för mycket fokusera på det som har hänt riskerar att ta bort det konstruktiva. Men att genom diskussion bidra till perspektiv och reflektion kan göra stor skillnad i praktiken. Samtalet kan man ta i anslutning till barnets träning.

Det bästa är förstås att diskutera de här frågorna kontinuerligt så att sannolikheten för missförstånd minskar. Och i samtalet med föräldrarna är det klokt att klargöra vilka olika roller vi har och vad det innebär. Vad är tränarens roll? Förälderns? Barnets? Vilka uppgifter och beteenden ingår? Vem har ansvar för vad? Det är bra om föräldrarna själva får komma med svaren.

Jag: Och om föräldrarna ändå brusar upp vid nästa matchtillfälle?

Johan: Bra råd och tips till föräldrar som lätt hetsar upp sig kan vara att gå iväg en stund, ta en kopp kaffe, andas och bara lugna ned sig. Det gäller på något sätt att hjälpa dem att bli självmedvetna. En bra grej är när föräldrarna runt ett lag blir ett stöd för varandra. Då skapar vi förutsättningar för en god kultur kring träning och match.

Jag: men så finns ju de här föräldrarna som vägrar att ändra sig, de som tycker att de har rätt och anser att deras beteende är befogat. Hur gör man då? Det kan ju rent av vara obehagligt att prata med dem…

Johan: Jag är för dialog så långt som möjligt men det är klart att det kan nå en gräns. Avstängning är en absolut sista utväg men visst behöver man som ledare veta att den möjligheten finns. Är man orolig för barnet och misstänker att det kanske far illa hemma, då finns det ju vägar att gå som att exempelvis göra en orosanmälan.
Men i de allra flesta fall handlar det om att upplysa, utbilda och diskutera. Det är ofta okunskap och missriktad omtanke som skapar olyckliga situationer. Det förebygger vi genom att vara tydliga med vad vill, prioritera värdegrunden och ha återkommande samtal. Nära samverkan och tydliga ramar, skulle jag säga.

Vi vill ju barnens bästa – vi behöver bara förstå vad det är.

Jag: Tack för tipsen, Johan.

 

                             Love, Sörmlandsidrotten

 

Ledarens lilla handbok

Ledarens lilla handbok är en enkel idé. Inget annat. En idé utan anspråk och löften. Den är inte vetenskaplig, den är intuitiv. Den ger inga svar, den ger perspektiv. Den får sin effekt genom ditt sätt att läsa den.

Du har svaren.

Du är ledaren.

Ledarens lilla handbok

Del 15 – sista delen

Barnen som kommer till din träning är alla olika. Var och en har sin egen uppfattning om livet och är huvudperson i sitt eget liv. Repetera det en gång till och tänk igenom vad det betyder: var och en är huvudperson i sitt eget liv. Precis på samma sätt som du är huvudperson i ditt liv.

Barnen är inte där för din skull, du är där för deras. Om du inser det påverkas ditt ledarskap positivt. Om du inte förstår det ska du inte vara ledare. 

Med den insikten lär du dig snart att varje barn…

– Vill bestämma själv – precis som du.
– Vill tycka och tänka på sitt sätt – precis som du.
– Har drömmar – precis som du.
– Lär sig bäst i en trygg miljö – precis som du.
– Vill finna sin mening med livet – precis som du.

Du är människa, och speglar därför mänskligheten. Lär känna dig själv, så känner du andra. Led dig själv, så leder du barnen.

Så fråga dig själv…

– Vad är skillnaden mellan att bestämma och att leda?
– Vad är skillnaden mellan krav och förväntan?
– Vad är skillnaden mellan kontroll och tillit?

Och kom ihåg…

– Vill du lära barnen om respekt – led barnen respekt.
– Vill du lära barnen att lyssna – lyssna på barnen.
– Vill du skapa en trygg miljö – var trygg i dig själv.

Framtiden är inte skriven. Inte för dig och inte för barnen du leder. Låtsas inte att du vet något om imorgon och försök inte påverka barnens drömmar. Låt istället ditt ledarskap kasta ljus över tänkbara vägar. Låt träningen här och nu leda barnen mot egna insikter. Ta inte ifrån barnen möjligheten att upptäcka livet på egen hand och lära sig längs vägen. Stå emot alla dina inre illusioner om din egen roll.

En sammanfattning av Ledarens lilla handbok stavas Ansvar.

1. Ditt Ansvar

2. Barnens Ansvar

3. Eget Ansvar

En ledare får aldrig ta ifrån ett barn möjligheten att känna ansvar för sin egen idrott, sin egen väg och sitt eget liv. Med ansvar kommer skyldigheter, och med skyldigheter följer rättigheter. Att lära sig ta ansvar för sitt och sig själv är vägen till mening. Mening är i sin tur vägen till motivation. Motivation är vägen till framgång. Och framgång börjar hos dig – när du tar ansvar.

 

 

Love, Sörmlandsidrotten

 

 

 

 

…bär med dig Ledarens lilla handbok genom dina år som ledare. Genom dina erfarenheter får den djupare innebörd för varje gång du läser den… 

 

 

Ledarens lilla handbok

Ledarens lilla handbok är en enkel idé. Inget annat. En idé utan anspråk och löften. Den är inte vetenskaplig, den är intuitiv. Den ger inga svar, den ger perspektiv. Den får sin effekt genom ditt sätt att läsa den.

Du har svaren.

Du är ledaren.

Ledarens lilla handbok

Del 8

Lär dig längs vägen. Kunskap och erfarenhet hjälper dig att hantera svåra situationer. Att lära sig av både framgång som motgång är en konst. Ett sätt att lyckas är att vara utan mål men fylld av mening. På samma sätt som gräset växer utan mål, det bara växer.

Del 9

Kring ledarskapet finns tillräckligt många svåra frågor och komplicerade svar. Det är därför viktigt att dina handlingar är enkla och begripliga. Det komplicerade skymmer sikten och det svåra skapar oro. Sök det enkla i varje situation.

Del 10

Att planera och förutse är viktigt. Men det goda ledarskapet utgår alltid från gruppen, människorna och nuet. Det förutsedda och önskade får inte ta överhanden. Var inte rädd att förändra när det krävs.

Del 11

Inspireras av seglaren. Seglaren vet att vädret bestämmer. Man kan inte rå över vädret, bara anpassa sitt segel. På samma sätt kan du bara kontrollera dig själv. Läs situationen, tolka och anpassa sedan ditt ledarskap efter gruppen.

Del 12

När du möter människor får du en uppfattning av hur de är. Kom ihåg att det bara är din egen uppfattning. Det händer att ledare blandar ihop sin egen uppfattning med verkligheten. Då uppstår konflikter. Att mötas handlar om kompromiss och ödmjukhet.

Del 13

Termometern bestämmer inte temperaturen i havet. Den visar enbart de tillfälliga graderna här och nu. Det vore befängt att befästa havets temperatur efter termometern. På samma sätt är det med människor och kultur. Allt förändras.

Del 14

Reflektera och upprepa. Läs del 8, 9, 10, 11, 12, 13 och 14 en gång till.

 

 

Love, Sörmlandsidrotten

Ledarens lilla handbok

Ledarens lilla handbok är en enkel idé. Inget annat. En idé utan anspråk och löften. Den är inte vetenskaplig, den är intuitiv. Den ger inga svar, den ger perspektiv. Den får sin effekt genom ditt sätt att läsa den.

Du har svaren.

Du är ledaren.

Ledarens lilla handbok

Del 1

Resan till att bli en bra ledare börjar där alla andra resor börjar. Där du är just nu. Du kan inte ge mer än du har. Du kan inte nå längre än dina armar räcker. Du kan inte insupa fler intryck än räckvidden av dina sinnen tillåter. Du är din främsta och viktigaste resurs.

Del 2

Välkomna dig själv. Du är perfekt som du är, även när du inte räcker till. Om det fanns en människa som räckte till skulle alla andra vara överflödiga. Det hör till själva definitionen av en människa att inte räcka till. Det är därför vi har förmågan att sträcka ut vår hand efter hjälp från andra.

Del 3

Andas och behåll lugnet. Vissa saker är helt enkelt bortom din förmåga att förändra eller påverka. Var som en fyr. En fyr står stilla men stadigt och lyser upp omgivningen åt andra. Den är passiv vilket gör att man alltid kan lita på den. En fyr sviker inte.

Del 4

Skydda ditt immunförsvar. Håll din kropp frisk genom träning, sund kost och återhämtning. Goda vanor håller dig frisk, stark och pigg. Tänk goda tankar. Runt om dig finns det många trender och idéer. Välj de hållbara och ekologiska, du är själv en del av din miljö.

Del 5

Ta ett steg tillbaka. På lite avstånd är det lättare att se helheten. Du får perspektiv på vad som måste göras, om nu något måste göras. Ofta är processen perfekt som den är. Gör inga onödiga insatser. Spara din energi. När det behövs, handla med full effekt.

Del 6

Skapa mening. Lycka och framgång är inte synonymt med vinster och medaljer. Mening och sammanhang betyder mer i längden och ger vinster och medaljer ett ökat värde. Finn din mening och håll dig till den.

Del 7

Reflektera och upprepa. Läs del 1,2, 3, 4, 5, 6 och 7 en gång till.

 

Nästa vecka följer fler delar av Ledarens lilla handbok

                                                                                                           Love, Sörmlandsidrotten

Mörker och ljus i luciatider

Det är adventstid, julstämning och Lucia. Det är en tid då mörkret sluter sig kring oss. Det är en tid då vi tänder ljus. Ljus som får oss att se vad som faktiskt finns i mörkret. Det är möjligheternas tid. De två motpolerna, mörker och ljus, förenas och väcker …DEBATT!

Det började det med pepparkaksgubbarna. Någon vill ta bort dem, andra ville ha dem kvar. Sedan var det visst någon som ville ställa in hela luciatåget, och många blev arga. Om allt detta vävs årligen långa trådar på sociala media.

Det är aningen spännande, inte sant? Någon får en idé och sedan är viskleken igång. Viskleken som egentligen är en rolig lek för barn. En lek där ett ord eller meningar riskerar att förvrängas med budbäraren.

Men när viskleken tar vid i samhället, när människor startar tolkningskrig och ensidigt sprider information, sann som falsk, då börjar det bli otäckt. Verkligheten är nämligen sällan svart eller vit. Den tidigaste dokumentationen av luciafirande i Sverige berättar om en dräng med ljus i håret. Lucia var en man! Därefter har traditionen, likt alla andra traditioner, förändrats. Inget konstigt med det.

Även idrotten förändras. För hundra år sedan fanns den till för män som skulle bli goda medborgare. I det ingick att vara atletisk och kunna försvara riket. Exempelvis ridning och gymnastik var totalt mansdominerade. Idag ser vi det omvända, ridning och gymnastik är tjejernas arena.

Jag har hört folk säga att dessa två idrotter, tack vare sin tjejdominans, gör idrotten mer jämställd. Men är det så enkelt? Bland annat existerar en normproblematik kring prestation och utseende. Miljön inom vissa klubbar kan vara direkt destruktiv. Vidare händer att manliga tränare ges gudastatus bland unga tjejer i beroendeposition vilket inte alltid är särskilt gynnsamt. Men inget är ensidigt.

Dessa idrotter bygger även starka, självständiga kvinnor som blir inflytelserika i näringslivet och i samhället. De får fram idrottare i världsklass. De ger tusentals tjejer en meningsfull fritid, gemenskap och identitet och är därmed ytterst värdefulla för jämställdheten, i det avseendet.

Det handlar såklart inte om idrotterna i sig. Det är en fråga om ledarskap. Om detta vittnar den skiftande kulturen mellan föreningarna eller till och med grupperingarna inom föreningarna.

På motsvarande sätt kan ju exempelvis ishockeyn vara det mest värdefulla i livet för många pojkar men ibland genomsyras av en rent ut sagt vulgär matchokultur.
Vi kan inte fortsätta generalisera och hävda det ena eller det andra. Det fördummar. Och dumhet är farligt.

Vår folkkära Lucia förändras med tiden. Det gör även idrotten. Det är en naturlag. Inget att frukta eller häpnas över. Därmed kan vi andas ut och i stillhet tända ett ljus för upplysning. Låt dumheten, det enkelspåriga, konfliktfyllda och livrädda få kliva fram ur mörkret, tröstas och förändras. Låt viskleken förbli en lek för barn, och en lärdom för oss.

Nu tar bloggen julledigt och önskar alla en trevlig återhämtning – oavsett vad och hur ni firar.

Love, Sörmlandsidrotten

Redan de gamla grekerna…

De flesta av oss har hört talas om Sokrates. En av ”de gamla grekerna”, det vill säga en av de som bär ansvaret för hur vi ser på världen, på kunskap och på människan än idag. Ett av hans viktigaste arv är den Sokratiska modellen för samtal. Den bygger på frågor, vidare frågor, och ytterligare frågor. Genom dess dialogform tar vi oss filosofiskt vidare mot högre insikter och ökad kompetens.

Det är egentligen inte främmande för någon av oss. Historiskt sett har vi i alla tider och kulturer byggt vår förståelse av oss själva och verkligheten genom samtal och reflektion. En annan av ”de gamla grekerna”, Aristoteles, förkunnade att det var just språket som definierade oss, gjorde oss till människor och särskilde oss från djuren.

Språket är vår källa till identitet och känsla av sammanhang. Vår upplevelse av mening. Vi inspirerar varandra genom språket, söker sanningen tillsammans och för vidare erfarenheter. Samtalet, för att inte säga, det goda samtalet, är vårt yttersta verktyg. Det som förvandlar fantasi till verklighet. Tanke blir ord, ord blir handling.

Vi kallar det folkbildning. Och inom idrotten är folkbildningen starkt förankrad, rent ut sagt oskiljaktig. Det är genom folkbildningen med anor från Sokrates tid, som vi välkomnar varandra, implementerar värdegrunder, skapar samverkan och integration samt leder våra barn genom tonåren och in till vuxenlivet. Det är folkbildning som håller samman styrelser och medlemmar, bygger samförstånd mellan tränare såväl i föreningen som över klubbgränsen. Folket är vi, bildningen är vårt kit. Vår själ, om man så vill.

Vi har en historia inom det svenska föreningslivet som är starkt förknippad med folkbildning. Även idrotten har länge fått bidrag från Staten för vår bildnings- och utbildningsverksamhet. Och vare sig föreningens medlemmar är medvetna om det eller inte, så genomför de verksamhet som är just folkbildning. Bidragsberättigad folkbildning. Gör man sig bara beredd att redovisa alla de samtal, träffar, möten där vi samlas för att samtala och lära av varandra, skapar man genast ett mervärde för sin klubb, sin sport och för hela den svenska idrotten.

Med den insikten, det vill säga att min egen utveckling ger ekonomiskt eko i hela idrotten, kanske bördan känns något lättare när det kommer till den administrativa delen. Vet jag att jag är en liten men väsentlig del av ett betydligt större sammanhang, där mina handlingar får betydelse även för andra, men också för mig själv, kanske jag rent av inspireras av att redovisa min förenings folkbildningsverksamhet.

Dessutom, med statistik, grafer och siffror över min förenings mervärde har jag synliga och attraktiva argument för såväl min egna medlemmar, kommunen, sponsorer och andra samverkansparter, som får just min förening att sticka ut.

Frågan lyder inte: varför ska jag redovisa folkbildningsverksamheten? Den lyder: Varför skulle jag inte?

 

Love, Sörmlandsidrotten

Glimtar av en barndom

Vad är det som blir mindre och mindre utan att krympa?

Barndomen. Eller rättare sagt, minnet av barndomen, även om själva barndomen förblir precis vad den var. Jag inbillar mig ibland att jag minns en hel del, men jag vet också att livet vi lever och berättelser vi hör präglar hur vi minns saker. Hjärnan anpassar sig, fogar in minnena så att de passar den världsuppfattning och bild av oss själva vi har just nu.

Men så har vi också minnen vi aldrig tvivlat på. Minnen från upplevelser som lämnat djupa spår och format oss som människor. På gott och ont. Jag har av någon anledning tänkt återkommande på två sådana, tydliga barndomsminnen den senaste tiden.

Det första är från dagis. Två av mina kompisar stod och bankade ganska hårt på ett fönster för att retas med någon utanför. Jag stod bredvid dem. En av fröknarna kom in i rummet och började skälla på oss alla tre. – Jag slog inte på fönstret, sa jag uppriktigt till henne. Men då lutade hon sig över mig så att hon kom riktigt nära med ansiktet och borrade in sin blick i min. – Ljug mig inte rakt upp i ansiktet, skrek hon, jag vet ju vad jag såg.

Där stod jag, fem år gammal, och undrade vad som egentligen pågick. Jag blev inte rädd. Jag bara bestämde för att det inte gick lita på folk, inte gick att lita på vuxna. Under resten av min uppväxt var jag ständigt kritiskt inställd till såväl lärare som rektorer och till och med poliser. Min grundinställning var att de hade mycket att bevisa när det kom till ödmjukhet, omtanke och kompetens. Inte många lyckades, tyvärr.

Det andra minnet är från en fotbollsskola jag deltog på under fyra dagar när hag var åtta. Själva minnet jag har är från avslutningsmatchen. En sån där klassisk match där de äldre spelade mot de yngre men där vi, de yngre, hade tränarna på vårt lag. Alla såg fram emot matchen. Alla utom jag.

Jag ställde mig helt enkelt i solklar offsideposition vid motståndarmålet och väntade. Jag visste att jag så småningom skulle få en passning om jag bara stod där. Jag visste också att jag skulle missa bollen när den väl kom. Och jag visste att jag inte skulle få någon mer passning efter det. Och precis så blev det.

Jag funderar ibland på om tränarna hade kunnat göra något för att väcka mitt intresse och bättra på mitt självförtroende under de där fyra dagarna. Men de tycktes inte bekymra sig nämnvärt. Och inte jag heller för den delen. Jag bestämde mig där och då för att jag inte passade som fotbollsspelare, men jag slutade aldrig att spela fotboll. Kväll efter kväll spelade jag med mina kompisar på grusplanen vid skolan där jag bodde. Vi spelade tills mörkret satte stopp. Några av oss med, andra att helt utan talang. Vad var det som drev oss? Vad fanns det i vårt sammanhang som inte föreningen erbjöd?

Jag vet inte egentligen varför jag skrev om det här. Kanske var det för att påminna mig själv om vad mina egna minnen faktiskt kan lära mig om barn. Kanske är det en text om tillit och relationer. Kanske är det en text om ledarskap. Jag låter helt enkelt dig bestämma…

 

Love, Sörmlandsidrotten