Johanssons arv

Så kom den dagen (4 juni 2019) då vi tvingades ta farväl av Lennart Johansson. En människa och ledare som alltid funnits där. Hyllad och respekterad eftersom han genom sina handlingar och sin karaktär levde idrottens värden. Ryktbar genom sin kamp för en progressiv men rättvis och ärlig fotboll. Såväl på planen som i styrelserummet.
För min del kan vi gärna döpa om idrottens värdegrundsdokument Idrotten Vill till Lennart Vill. Men så är jag också obotlig AIK:are…

Never put passion before principle”, sa Mr Miyagi i filmen Karate Kid, ”even if win, you lose.” Det är ett citat jag tycker passar även för Lennart Johansson. Han lät sig inte dras med. Han föll inte. Han vek inte ned sig. Det var rent spel som gällde, i en omgivning nedsmutsad av korruption och mutskandaler.

Jag tror att det beror på att Lennart kände mening. Mening i existentiell betydelse. Mening bortom vackra ord och formuleringar.

Så går det upp för mig. Det är ju självklart. Idrottens uppdrag är ju att skapa just mening. Mening för var och en av oss. Mening djupare än alla de generella värden som åberopas i tid och otid. Subjektiv mening. Mening som har sin början i de små, enkla frågorna och med uppmärksamheten riktad inåt:

Vad betyder idrotten för just mig, just nu?

Vilken roll spelar den för min personliga utveckling?

Vad är min främsta utmaning under nästa träning?

Vad är mitt mål med nästa tävling? Är det att slå personligt rekord eller att hantera nervositet? Är det att slå raka passningar eller hålla kartan rätt? Är det att erövra det svarta bältet i karate eller vinna VM-guld i stavhopp?

Meningen finns i den individuella och relativa successionen. Jag – just nu!

Alldeles för ofta pratar vi om generella och objektiva värden och alldeles för sällan om människans inre strävan. Ändå är det människan det handlar om. Det är människan som ska utmanas, kämpa, fokusera, utvecklas och komma till insikt. Det är människan som avgör, för sig själv, och svarar inför sig själv, vad idrotten är och betyder för just henne.

Miyagi igen: ”If come from inside you, always right one.

Från Lennart i väst till Miyagi i öst. För mig blir det uppenbart att mening står över alla andra begrepp. Det är ett förhållningssätt som gör att varje ögonblick och händelse i mitt liv blir betydelsefullt och lärorikt. Mening skapar ansvarskänsla och glädje. Med mening kommer tacksamhet och feedback inifrån och ingenting saknas mig. Mening innebär att jag känner mitt eget varför? (Sa inte Simon: ”start with Why?”)

Lennart Johansson lämnar efter sig ett arv värt att förädla. Ett arv jag personligen gärna förstärker med inspiration från Okinawasonen Miyagi. Så att väst möter öst. Verklighet möter film. Karate möter fotboll och tid möter evighet.

Möten ur vilka vi själva skapar vår mening – liksom vi gör med arv efter de som lämnat…

 

Vila i frid Lennart Johansson (1929-2019)

 

Love, Sörmlandsidrotten

 

 

 

 

Annonser

Barnet är inte din ägodel

Det är så enkelt, ändå tycks det inte fungera. Samtalet mellan människor. Människor med till synes samma intresse. Ändå kan de inte mötas, samtala och komma överens med varandra. Givetvis gäller det inte alla, men för mig blir det mer och mer uppenbart att det gäller alldeles för många.

För ett par år sedan inledde vi ett arbete kallat Samsyn. Tanken är enkel:

Tillsammans gör vi idrotten till en plats där varje barn får möjlighet att upptäcka och utveckla just sin passion, sitt intresse och sina förmågor. Kanske vill något barn spela basket, då löser vi det. Kanske vill något barn spela både basket och innebandy. Då löser vi det. Kanske vill något barn testa såväl handboll som fotboll och ishockey. Då löser vi det.

Eller?

Verkligheten visade sig inte vara så enkel. Alldeles för många tänker nämligen inte så om barn och idrott.

Det är en sak att när en familj måste göra prioriteringar. Utifrån familjens förutsättningar måste barnet göra vissa val. På det sättet lär det sig bland annat om ansvar. Föräldrarna kanske pratar med barnet om att fullfölja det man har påbörjat. ”Nu har du valt att spela fotboll, då är det fotboll som gäller den här terminen, tänk på att det finns ett lag som räknar med dig. Eller, ”tyvärr har vi inte råd med fler idrotter just nu.” Barnet lär sig om ekonomi och att livet handlar om kompromisser.

Inget konstigt med det. Men dessa ”begränsningar” ska vara just familjens. En tränare ska inte tvinga ett barn att välja. En förening äger inte sina medlemmar. Barnen som väljer att idrotta är inte till för idrotten, idrotten är till för barnen.

Ändå rycker och sliter vissa tränare barnen emellan sig så att de snart går av på mitten. Vad är problemet? I det här fallet skulle jag säga att det är tränare som vill ha ut mer av barnet än de bryr sig om vad barnet faktiskt vill ha ut av träningen. Vinna till varje pris, allt annat är sekundärt.

Notera gärna, jag pratar inte om tränare som slår knut på sig själva för att hjälpa ett barn att uppnå sina drömmar. Ett barn som vill träna och tävla i en viss idrott är givetvis lyckligt lottad om förutsättningarna finns för det. Men det gör inte barnet till en ägodel. Det är inget kontrakt. Det är barnets vilja. Barnets villkor. (Nej, det betyder inte att barnet bestämmer.)

Och ja, det kommer stunder då barnets vilja tryter, motivationen minskar och pressen från skolan ökar. Det ser den omtänksamma tränaren eftersom hen visar intresse för barnets hela situation, lyssnar, tar in, planerar och bryr sig. Tränaren kräver inte närvaro för sin egen bekvämlighets skull utan skapar istället förutsättningar som inspirerar till träning och närvaro. Stor skillnad!

Låt barnen få upptäcka själva. Det är en vacker gåva som vi faktiskt har möjlighet att ge dem.

Tips! Innan du blir tränare eller föreningsledare, fundera över dina motiv och värderingar. När du har kommit fram till att det är för barnens skull och när du förstår vad det innebär i praktiken, hjälp då barnets föräldrar att förstå hur de kan vara ett bra stöd. Samtala med andra tränare om hur ni kan samarbeta. Bygg broar. Barn mår bra av att vi vuxna håller sams.

Vuxna som inte håller sams har troligtvis släppt alla tankar på barnen och börjat fokusera på sig själva.

Tänk om vi bara insåg att alla vuxna runt barnet är viktiga. Även andra tränare än jag själv, och givetvis barnets föräldrar. Men också fioltränaren, läraren och busschauffören. Gemensamt skapar vi den miljö och kultur som barnen mår bra av och kan växa i.

Du äger inte barnet, men du äger ansvaret för barnets bästa!

 

Love, Sörmlandsidrotten

 

De tre små grisarna

Vi kan alla berättelsen om de tre små grisarna. Den första som byggde ett hus av kvistar och löv och den andra som byggde sitt hus av halm. Medan de byggde sjöng de att ingen var rädd för vargen. Eftersom de blev klara fort kunde de sedan dansa, spela flöjt och fiol och bara roa sig i solen.

Den tredje grisen däremot murade omsorgsfullt sitt hus, tegelsten för tegelsten, tills det stod stadigt och stabilt.

Givetvis kom vargen och han hade inga problem med att pusta och frusta ned de två första husen. Men det tredje huset klarade han inte av att blåsa omkull. Då klättrade han ner genom skorstenen men föll rakt ner i en kittel med kokande vatten.

Såhär är det även med idrottsföreningar. Den är stor skillnad på en förening som är förberedd på ”vargen” och på de som inte vill tro att den finns. I vilken skepnad vargen kommer till en förening är svårt att säga på förhand, men att en varg för eller senare dyker upp, det bör man räkna med.

Problem uppstår. Konflikter blossar upp. Tilliten tryter och tillslut tvingas kanske styrelsen till drastiska åtgärder. Många människor far illa och mår dåligt. Allt för att man inte hade eller följde färdiga planer och riktlinjer. Allt för att man inte ville se vilket jobb som behövde göras. Allt för att man inte erkände vargens existens…

Varför förutser man inte vargen?

Det kan vara att medaljer, segrar, makt, pengar eller rampljus blir som ett bländande skimmer. Jakten på framgång blir ensidig, insatsen högre och riskerna större.

Jim Thompson skriver i boken Världens bästa coach att boven inom ungdomsidrotten inte är viljan att vinna, utan viljan att vinna till varje pris. Och visst är det så. Ett tydligt varningstecken är när vi börjar sätta passion för princip. Matchresultat före värdegrund. Många barn och ungdomar har farit illa på grund av en för stort begär efter segrar.

Vargar trivs helt enkelt i miljöer präglade av prestige.

Men vargar trivs också där saker och ting inte riktigt fungerar. Där man inte har kunskap, insyn, uppmärksamhet och prioriteringar på plats. I Kulturer där tränare får verka ostört utan att någon lägger sig i. Där styrelsen är upptagen med att lappa ihop ekonomin. Vargar tar sig helt enkelt in till fårhagar där staketet är trasigt.

Hur bygger en styrelse sin förening som den tredje grisen bygger sitt hus?

1. Prioritera trygghet för barnen. Lär känna tränarna. Ha en öppen dialog. Visa omtanke.
2. Se till att skaffa den grundläggande föreningskunskapen och följ den. Inga genvägar.
3. Blunda inte för varningstecken. Ha handlingsberedskap och åtgärdsplaner.
4. Prioritera trygghet för barnen… oj, hade jag skrivit det redan, okej, men det tåls att skrivas igen. Det gör ont att inse att man satte framgång för välbefinnande, för sig själv eller andra…

Sagor och berättelser finns till för att lära oss om livet och om oss själva. De tre små grisarna lär oss något verkligt och värdefullt. Ta vara på det!

Love, Sörmlandsidrotten

 

Brev från en ung ledare

Min kollega Helen Alpstig som jobbar på Stockholmsidrotten fick ett brev från en ung ledare och delade det på sin blogg. Jag läste brevet, rördes av det, och publicerar det nu här:

”Jag har spelat fotboll i hela mitt liv. Jag har gått igenom flera olika föreningar och mött ledare som har varit dåliga men också några bra.

Vissa ledare har fått mig att älska fotboll och allt med det, hela sporten, lagkompisarna, tekniken, till och med skorna. Men jag har också haft ledare som har fått mig att må dåligt, känna press inför varje match, ha ångest inför varje träning, känna mig osynlig, känna mig dålig och att hata fotboll. Jag slutade till och med, tänkte att sporten inte var något för mig. Jag hade inte ens spelat fotboll idag eller varit ledare om det inte vore för att min kompis släpade mig till en träning efter mitt uppehåll. Men det var till ett lag med en tränare som såg mig och som fick mig att älska fotboll igen.

Det fick mig till att vilja bli tränare.
Jag insåg vilken makt alla tränare har, jag har sett själv hur tränare kan förstöra inte bara spelare utan också människor, få dem att tvivla på sig själva och tappa självförtroende. Men eftersom att jag också har fått se hur det är att ha en tränare som får sina spelare att må bra fick mig till att inte bara vilja vara en ledare, jag vill bli en ledare som gör mina spelare till bra människor, får dem att ha kul, får dem att älska fotboll. För fotboll är den bästa leken som finns och jag vill att alla ska få känna på hur kul det är.

Så vad var det som gjorde ledarna som jag hade så dåliga?
För mig är det svårt att svara på den frågan men jag kan beskriva hur det kändes som spelare. När folk frågar mig den frågan brukar jag svara att de egentligen inte gjorde något. De sa aldrig något elakt eller betedde sig dumt vid enstaka tillfällen så att jag kommer ihåg dem. Det är snarare hela sättet de betedde sig som ledare som inte kändes bra. De såg aldrig mig som människa, de frågade aldrig hur jag mådde eller privata frågor, de sa aldrig ifrån när mina lagkamrater blev arga på mig för att jag inte passade korrekt, de blev arga när vi förlorade, de skällde ut domare, de brydde sig inte om att lagkompisarna hellre delade in sig i par med tre än att vara med oss som inte var lika utvecklade som dem, de bästa spelarna fick spela varje match och de var okej med det, de tvingade oss att stå och kicka boll i 15 minuter på varje träning för att lära oss bollkontroll istället för att lära oss om kamratskap eller hur man spelar som ett lag.

Detta kanske inte låter som mycket fel.
Men för spelare så blir det lätt väldigt fel. I mitt fall ledde det till att jag tappade lusten helt och slutade. Men denna erfarenhet var bra för mig. På grund av det har jag personer i mitt huvud som jag absolut inte vill bli förknippad med. Jag vet hur jag inte vill vara som ledare. Och när någon frågar mig hur jag vill vara som ledare så svarar jag bara: – Som jag tänker att de ledarna inte var…

…få med spelarna, alla. Hitta på övningar där alla rör på sig, låt alla få spela match, bry dig inte om vem som är mest utvecklad inom sporten utan behandla alla lika, ge beröm, skit i om inte alla kan kicka en boll eller passa helt perfekt, lägg fokus på att få med hela laget istället. För att alla kan något, alla har varsin styrka. Vissa kan förstå spelet i tidig ålder, skjuta fina skott och springa fort. Men andra är fantastiska lagkamrater och bryr sig om andra spelare och stöttar. De är precis lika viktiga. De behövs också. Alla behövs.”

 

Tack Helen för att jag fick dela brevet, och tack till dig som skrev det. Det skänker många insikter…

Fler av Helens tankar och insikter kan du följa på: http://www.barnensidrott.se

 

Love, Sörmlandsidrotten

”Ren jävla galenskap”

                                                                          ”Ge en människa en fisk och du mättar henne för dagen. Lär en människa att fiska och du mättar henne för livet.”
/Okänt ursprung

 

Nej, man får inte svära. Men när jag hörde att några barn i årskurs 1 hade hörselkåpor på sig på lektionen för att inte bli störda, då svor jag ändå. För det låter som ren jävla galenskap.

Varje dag går jag till jobbet för att stärka barns rättigheter. Jag är helt för att lärande ska utgå från individen och att vi pedagoger, lärare, tränare och föräldrar ska sätta barnet i centrum.

Men barnet i centrum är inte samma sak som att barnet ska få frihet att göra som det vill. Det klarar inte ett barn. Det klarar knappt en vuxen. Frihet kräver ansvar. Ansvar kräver insikt. Insikt kräver erfarenhet. Och erfarenhet tar tid. Lång tid.

När det gäller styrketräning så vet vi att om målet är hundratjugo kilo i knäböj, är första steget teknikinlärning utan vikt. Steg för steg ökar vi sedan belastningen. Vi börjar inte med att lägga på åttio kilo skivstång på ett barn. Precis som att vi inte går till biblioteket och lånar Dostojevskijs Brott och straff när det är dags för barnet att börja läsa.

För ett barn att lära sig att förstå och hantera sina rättigheter krävs att vi börjar med grunden. Något i den här stilen, kanske..:

”Jag bryr mig om dig, du är viktig och värdefull. Jag är beredd att lägga mycket tid på att visa det, och på att hjälpa dig. Men nu är det såhär att du tillhör en grupp och därför måste du lära dig att ta hänsyn till andra. Dina behov kommer inte alltid först. Ibland måste du sitta still även om det är tråkigt. Och du behöver vara tyst och lyssna emellanåt. Däremot vill jag gärna att du berättar vad du känner och tänker när det blir din tur.”

Det är varken kränkande eller diskriminerande för barn att lära sig visa hänsyn. När vuxna sätter gränser med barnets bästa i centrum är det tvärtom en gåva. Barn behöver gränser för att känna trygghet, och barn behöver trygghet för att växa som människor.

Sist skrev jag att vi dödar barnen långsamt genom att de inte får röra på sig tillräckligt. Idag skriver jag att de måste sitta still. Det är ingen paradox, det hänger ihop. Om vi inte lär barn att ha tråkigt, att få kämpa med sig själva och övervinna det ivriga egot som vill ha allt på en gång, bygger vi troligtvis framtidens förlorare. Men det tråkiga måste givetvis varvas med hopp och lek. Var sak har sin tid och plats.

Ett sätt för barn att lära sig om sina rättigheter är att träna på sina skyldigheter. Vi vuxna behöver berätta för dem att när något är orättvist är det inte per automatik samma sak som en kränkning. Det är bara en av livets bittra ingredienser som gör det söta än mer njutbart. Enbart sötma minskar njutningen och skapar i värsta fall beroenden. Men det här vet vi sen gammalt, så vad är problemet?

Hänsyn, medkänsla och tillit tar tid att lära sig. Men vi vuxna faller lätt offer för våra egna känslor och glömmer helt enkelt bort att barnen är under upplärning. Det är faktiskt ingen katastrof om de blir ledsna, arga eller orättvist behandlade emellanåt. Inte så länge det finns kärlek och omtanke.

Inget barn ska behöva hörselkåpor i klassrummet för att andra barn inte vill vara tysta. Jag hoppas att det här var ett särskilt tillfälle under typ ”fria timmen” på fredag eftermiddag eller liknande. I annat fall kan det vara ett symptom på en mycket obehaglig samhällsutveckling – om du frågar mig…

#ingahörselkåporiminidrott

 

Love, Sörmlandsidrotten

 

”Du dödar barnen långsamt”

Det låter hårt. Brutalt. Men så sa Dean Kriellaars (Can) till en rektor som hade förbjudit barnen att hjula på skolgården. ”Jaså, jaha, barnen får inte hjula. Imorgon ska jag bli intervjuad av BCC, jag kommer att tala om att du är en rektor som dödar barnen långsamt.” När Dean berättar det här har han glimten i ögat, men budskapet är på riktigt.

Vår folkhälsa är allvarligt hotad. Knappt en femtedel av unga tjejer i Sverige rör sig tillräckligt. Bland killar är det två femtedelar. Det verkar om att dagens unga är den första generationen som kommer att leva kortare liv än sina föräldrar. Hela fem år. Och det är bara en av konsekvenserna.

Skjutsande, iPad-barnvaktande, förbud mot roliga, riskfyllda lekar som innebär att man klättrar, springer, hoppar, ramlar, kastar, kommer bort, hänger, fångar, slår kullerbyttor eller hjular avvärjer inte faror. Det skjuter på dem. Vi dödar barnen långsamt. Och vi vet om det!

Det är ingen hemlighet att vi mår bra av att röra på oss eller att barn utvecklas genom utmaningar som handlar om kroppen. Barn blir starkare, friskare, tryggare och smartare av att leka och ha roligt. Men vi tar bort det från dem. Idag är det kanske inte så enkelt som att säga: gå ut och lek. Barnen är redan invaggade i stillasittande, i att bli skjutsade och i att få saker serverade.

Notera: För 50 år sedan kom Lego i lösvikt, idag säljs det som en färdig byggsats med tillhörande manual. Vi behandlar våra barn på samma sätt. Vi låter dem inte upptäcka sina kroppars möjligheter, vi serverar dem ett färdigt koncept. Och deras hjärna har anpassat sig. Men hjärnan kan omformas och förändras. Och är det någon kamp som är värd att ta så är det den om att ge tillbaka rörelseglädjen till våra barn.

Ta fighten! Få ut barnen.

Delta själv. Lär er tillsammans att upptäcka skogen, basketplanen, lekplatsen, isen på sjön, simbassängen, klätterträden eller dansbanan. Involvera flera. Det kan vara trögstartat men med tiden kommer barnet att ta egna initiativ.

Ha tålamod! Det är värt det.

Barn i rörelse är rika barn. Barn i rörelse är friska barn. Som rektor, lärare eller förälder bör du fråga dig: en bruten arm idag eller benskör resten av livet?

Om du…

…bidrar till att ditt eller andras barn når minst sextio minuters pulshöjande(!) aktivitet om dagen och…

…sprider och är ambassadör för det här budskapet och för rörelseglädje…

…räddar du liv!

Tankeställare: Vi köper gärna våra ägg från frigående höns, borde vi inte vara lika angelägna om att ha frigående barn? Framförallt om alternativet är att vår överbeskyddande kärlek faktiskt skadar dem allvarligt eller dödar dem långsamt…

 

Love, Sörmlandsidrotten

 

Mer om Dean Kriellaars? Mer om rörelseglädje?

Klicka på länken:

https://www.youtube.com/watch?v=Nj8FR9EPyak

 

Ur en förälders dagbok

När morgonen är bra blir oftast dagen det också. Idag var det en bra morgon. Jag tror att det beror på att hon sov hela natten utan avbrott. Hennes aptit var bättre än normalt och vi pratade om saker istället för att skrika på varandra.

Jag avskyr när vi skriker på varandra. Det tär på mig. Jag känner mig som en misslyckad mamma. Skuldkänslorna äter upp mig inifrån eftersom jag vet hur mycket det betyder när jag lyckas bevara mitt lugn. Men inom mig går mina känslor brottningsmatcher mot varandra. Kärlek mot krav. Tålamod mot skam. Välvilja mot ilska. Mindervärdeskomplex mot acceptans.

Jag har en återkommande dröm om hur jag sitter på ett flygplan som åker snabbare och snabbare på startfältet. Jag har en känsla av att jag har glömt något. Precis när planet ska lyfta tittar jag ut och där står hon. Ensam. Hon tittar mot planet och mot mig med en ledsam min. Planet stiger och hon blir mindre och mindre, snart försvinner hon helt.
Drömmen tar inte slut där. Istället börjar brottningsmatchen. Min första känsla är panik. ”Å nej, jag förlorar henne, jag kan inte hjälpa henne, vad har jag gjort?” Sedan upplever jag lättnad. ”Äntligen tid för mig själv. Återhämtning!” Det sista jag känner är skuld. En stark stöt från hjärtat som chockar hela kroppen. Därefter vaknar jag hastigt i ett rus av mixade känslor. Ofta med gråten i halsen.

Jag går upp och tittar till henne. Det lugn hon utstrålar när hon sover är obetalbart. Jag fylls av lycka. Det är starkt, det tar över, och jag vet att i botten av alla känslor finns bara gränslös kärlek. Villkorslös, obehindrad och djupt förankrad. Det tröstar mig. Jag inser att vi är varandras öden, hon och jag, och att tilliten mellan oss är gjuten som betong.
Jag fattar att jag inte är mer än människa. Otillräcklig i stunden. Ibland oförmögen att handla klokt i stressade situationer. Överdrivet arg och dramatisk många gånger. Men aldrig tvivlande i min kärlek.

Och idag är en bra dag. Hon kommer snart hem från skolan och ska äta mellanmål innan hon ska till friidrottsträningen. Idag ska jag följa med henne dit. Vi ska promenera tillsammans. Medan hon tränar ska jag ha egentid. Skuldfri egentid. Dricka en kopp kaffe. Titta på träningen. Se hur hon lär sig av varje utmaning, se hennes självkänsla växa.

Sen ska vi promenera hem igen. Hon ska få prata. Om hon vill. Jag ska inte fråga henne en massa saker. Inte ge några fåniga råd som hon inte har bett om. Jag ska lyssna. Ta in, njuta och stärka banden mellan oss. Jag älskar att lyssna på henne, se livet ur hennes perspektiv. Ibland när hon berättar saker är det som om hon besitter en djup visdom. Som om hon vet saker ingen annan vet. Ser saker ingen annan ser.

Jag hoppas att hon kan somna lugnt ikväll och sova gott en natt till. Åtminstone en natt till. En natt i taget. Det är min filosofi. En natt, en dag, en timme i taget. De lugna stunderna. Livet. Livet med en flicka som kämpar. Livet för mig, en kämpande förälder. Vi kämpar ihop, jag och hon, kämpar för att uppnå de där lugna stunderna. Jag älskar de lugna stunderna. Jag behöver dem. Hon behöver dem. Vi behöver dem.

Ur en förälders dagbok är en sammanfattning av tusentals föräldrars kamp. Allt fler barn diagnostiseras med ADHD och kunskapen om diagnosen ökar. Men diagnosen säger inte allt om en människa. Varje människa är sin egen, ser sitt eget och lever i sin egen värld. Varje barn har sina gåvor, sina förmågor och sina speciella egenskaper. I rätt miljö blommar dessa egenskaper, blommar dessa barn. Idrotten har potential att erbjuda den miljön. Och den potentialen ska vi utnyttja. För barnens skull, för föräldrarnas skull.

 

Love, Sörmlandsidrotten

Se och möt varje barn

”I den stund man tar steget ut i livet,
är man bara ett tillgivet djur.”
/Björn Afzelius (Ikaros)

Feedback till tränaren, tjugo år senare.

Människa 1

Tillslut gjorde jag inte mitt bästa. Varför skulle jag?

Jag tror inte ens du visste vad jag hette. Jag blev vald sist när det var match men först när det var dags att plocka undan. Jag tillhörde en liten grupp i gruppen som inte riktigt räknades. Och jag förstod aldrig varför. Du såg heller inte hur de andra barnen betedde sig mot oss, eller gjorde du det?

Min nyfikenhet svalnade. Jag kände ingen glädje när vi vann och brydde mig inte om vi förlorade. Bänken blev min plats. Även när du sa att jag skulle spela (eftersom du kände dig tvungen att ge alla barn lite speltid för den goda sakens skull) hade jag ingen lust längre. Jag skyllde på ont i knät. Ont i huvudet. Illamående. Trötthet. Farmors sjuka katt.

En gång skyllde jag på mensvärk. Men du bara vände dig till nästa kille i laget, utan att reagera på vad jag sagt. Så mycket lyssnade du, alltså. Så mycket brydde du dig. För inte var du väl så korkad att du trodde att en pojke kunde ha mensvärk?

Idag mår jag bra, jag slutade i tid. Jag förstår att du bara var en tränare på jakt efter segrar. Jag var ett barn. Jag sa inte ifrån. Vad skulle jag säga? Du verkade ju mest besvärad över att jag var där, och än mer över att behöva lyssna på mig. Jag slutade istället. Och blev lycklig.

Idag är jag mest besvärad över hur jag ska göra med min egen son. Ska han få börja med idrott? Han vill det, men jag är osäker. Tänk om det fortfarande ser likadant ut.

 

Människa 2

Jag gjorde alltid mitt bästa. Varför inte?

Jag kände mig lyckligt lottad. Jag fick spela alla matcher. Jag fick ofta utmärkelser och priser för mina prestationer inom idrotten och svävade liksom på moln. Min värsta mardröm var att bli en av de där som knappt fick vara med. Jag var så rädd för att tappa min plats som favorit att jag ibland kunde vara elak och reta de andra. Inte för att jag tyckte illa om dem, utan för att tydligt visa att vi inte hörde ihop med varandra, trots att vi var i samma lag. De kämpade ju inte som jag gjorde. Och jag ville visa dig att jag var ambitiös.

Visst skämdes jag emellanåt och hade skuldkänslor. Men jag kvävde allt det jobbiga inom mig så länge jag fick uppmärksamhet från dig. Mitt enda problem var egentligen att så många slutade i vårt lag. Till slut var vi så få barn kvar att laget fick lägga ner.
Idag när jag ser tillbaka på den tiden önskar jag att vissa saker skulle ha varit annorlunda. Tänk om du hade sett till att alla fick vara med, då kanske inte så många hade slutat, någon av oss kanske kunde ha blivit något.

Idag undrar jag mest hur jag ska göra med min egen son, nu när han vill börja med idrott. Tänk om det ser likadant ut som då. Risken finns ju att han blir en av de där utstötta. Eller ännu värre, att han har talang och blir elak mot de andra, precis som jag blev.

Reflektion:

Hur du är som ledare får konsekvenser. På ett eller annat sätt. Konsekvenserna är inte givna på förhand eftersom alla barn är olika. Men sannolikheten för negativa konsekvenser ökar definitivt när du ägnar dig favorisering och jagar kortsiktiga resultat. Du vill säkert väl, det är därför det är så viktigt att du tänker till. Exemplen ovan är fiktiva, eller rättare förenklingar av berättelser jag hört. Men oftast är inte verkligheten så svart eller vit. Syftet är att ge alla oss vuxna inom idrotten en uppmaning:

Se och möta varje barn!

 

Love, Sörmlandsidrotten

I min värld

 

                                                                                             ”Vill du bli respekterad av din avbild,                                                                                          får du visa din avbild respekt”

                                                                                                   Citat: Björn Afzelius (Ikaros)

 

När barn idrottar är idrotten en del av barndomen. Det betyder att frågor om barns idrottande är frågor om barns uppväxt. Idrotten är inget annat, inte i min värld…

I min värld är barndomen en upptäcktsfärd. Runt om barnet finns människor som är sysselsatta med sitt. De är omtänksamma utan att vara i vägen för barnet. De är hjälpsamma utan att ta över. De lär barnet om livet genom att vara förebilder. De guidar barnet mot insikter i svåra situationer. När barnet behöver dem, finns de där. De kallas vuxna.

I min värld är barndomen en respekterad tid. En alldeles särskild stund för varje människa att låta rota sig. Lugn och ro är världens gåva till barnet. Lek och lärande är lika ofrånkomligt som dag och natt. Ingen stig är utstakad på förhand men framtiden är ett löfte. Hemmet är barnets naturliga miljö och rörelse är barnets natur.

I min värld är barndomen en väv av fantasi och verklighet. De smälter samman i barnets flykt ut i dagen, genom drömmen och in i äventyret. De vuxna runtom barnet ser på och minns. Barnet inom dem väcks på nytt och påminner dem. Och de skrattar eller gråter. Men i tacksamhet blir de påminda om sitt uppdrag.

I min värld vet varje vuxen sitt uppdrag. Barnet är uppdraget. Barnet som ska lära sig gå. Barnet som ska lära sig prata. Barnet som ska lära sig leka. För om barnet inte kan gå, hur ska det då komma till skolan? Om barnet inte kan prata, hur ska det då kunna fråga om vägen? Och om barnet inte kan leka, hur ska det då kunna lära sig?

I min värld är idrotten en viktig plattform för barnet. Liksom teatern, orkestern eller dansen. Här får barnet utmanas, kämpa, sträva och kompromissa. Upptäcka nya sidor hos sig själv. Här får barnet söka, försöka, mäta och utvärdera i en trygg omgivning där allt är möjligt. Här möts dröm och potential. Här möter barnet sig själv, och lär sig.

I min värld är barndomen oskriven. Den är en berättelse som blir till längs vägen. Den är inte villkorslös men anspråkslös. Den tillhör barnet. Aldrig behöver vi ta vägen via några som helst dokument eller riktlinjer för att förstå det. Vi vuxna är vägvisare, förebilder och reskamrater. Inget annat. Vi äger inte. I alla fall Inte annat än vårt eget ansvar att förstå det. I min värld, alltså…

 

Love, Sörmlandsidrotten 

 

 

Samtal med Johan Fallby

Igår hade jag nöjet att få tillbringa en dag med Johan Fallby. För dig som missat honom rekommenderar jag Google. Du kommer att hitta mycket intressant, däribland idrottspodden Wag the dog. Hur som helst var Johan på besök i Eskilstuna för att hålla två föreläsningar och däremellan drack vi en hel del kaffe och diskuterade idrott. En mycket bra dag. Här följer ett litet utdrag från samtalet.

…lite om det där med idrottsföräldrar… 

Jag: Någonstans i Sverige sitter det barn och äter middag ihop med sina föräldrar som har valt att skrika, hata, hota eller till och med slåss senast barnet spelade match. Ett tillfälle som skulle ha varit en av barndomens absoluta höjdpunkter. Och även om det är helt absurt så är det inte ovanligt, i alla fall inte tillräckligt ovanligt. Vad tänker du om det här? Och vad krävs för att det inte ska ske?

Johan: Tragiskt ur barnets perspektiv, och inte helt enkelt. Jag tror framförallt på att föreningen, eller tränaren, behöver samtala och resonera med föräldrarna. Dialog är jätteviktigt. När det uppstått något i samband med en match kan man bjuda in berörda föräldrar och ställa frågan ”hur ska vi ha det i framtiden?” Att för mycket fokusera på det som har hänt riskerar att ta bort det konstruktiva. Men att genom diskussion bidra till perspektiv och reflektion kan göra stor skillnad i praktiken. Samtalet kan man ta i anslutning till barnets träning.

Det bästa är förstås att diskutera de här frågorna kontinuerligt så att sannolikheten för missförstånd minskar. Och i samtalet med föräldrarna är det klokt att klargöra vilka olika roller vi har och vad det innebär. Vad är tränarens roll? Förälderns? Barnets? Vilka uppgifter och beteenden ingår? Vem har ansvar för vad? Det är bra om föräldrarna själva får komma med svaren.

Jag: Och om föräldrarna ändå brusar upp vid nästa matchtillfälle?

Johan: Bra råd och tips till föräldrar som lätt hetsar upp sig kan vara att gå iväg en stund, ta en kopp kaffe, andas och bara lugna ned sig. Det gäller på något sätt att hjälpa dem att bli självmedvetna. En bra grej är när föräldrarna runt ett lag blir ett stöd för varandra. Då skapar vi förutsättningar för en god kultur kring träning och match.

Jag: men så finns ju de här föräldrarna som vägrar att ändra sig, de som tycker att de har rätt och anser att deras beteende är befogat. Hur gör man då? Det kan ju rent av vara obehagligt att prata med dem…

Johan: Jag är för dialog så långt som möjligt men det är klart att det kan nå en gräns. Avstängning är en absolut sista utväg men visst behöver man som ledare veta att den möjligheten finns. Är man orolig för barnet och misstänker att det kanske far illa hemma, då finns det ju vägar att gå som att exempelvis göra en orosanmälan.
Men i de allra flesta fall handlar det om att upplysa, utbilda och diskutera. Det är ofta okunskap och missriktad omtanke som skapar olyckliga situationer. Det förebygger vi genom att vara tydliga med vad vill, prioritera värdegrunden och ha återkommande samtal. Nära samverkan och tydliga ramar, skulle jag säga.

Vi vill ju barnens bästa – vi behöver bara förstå vad det är.

Jag: Tack för tipsen, Johan.

 

                             Love, Sörmlandsidrotten